Ledare

Tor Gasslander: Vänsteravhopparna kunde gott säga tack

Två av "vänsterns avhoppare": författaren Kristian Lundberg och regissören Stina Oscarsson. Foto: Izabelle Nordfjell/Björn Larsson Ask/SvD/TT/Flamman.

Bilden av en kvävande vänsterhegemoni är falsk – det visar avhopparnas egna karriärer.

Ledare

Svenska Dagbladets serie om ”vänsteravhoppare” har retat gallfeber på vänstern.

Kristian Lundberg, som inledde serien för ett par veckor sedan, hävdar att han nu är politiskt konservativ, och att uppfattningen att han någonsin har varit vänster bygger på en feltolkning av hans mycket omtalade självbiografiska roman Yarden från 2006.
Den handlar nämligen inte, som man kunde tro, om hur jävligt det är att jobba som timanställd i Malmös hamn, utan om att det är fackets fel att det är jävligt att jobba som timanställd i Malmös hamn.

SvD rullade vidare med Stina Oscarsson, som upprört förnekade att hon någonsin ”svurit trohet till vänstern”.

Men vänstern har aldrig krävt ideologisk renlärighet av varken Oscarsson eller Lundberg. Däremot har vänstern försett dem med ett och annat saftigt arvode för att tala på en tillställning eller vara chef för någon verksamhet på ABF.

Skribenterna i SvD:s serie målar alla upp en bild där de till slut fattat mod nog att lämna en kvävande vänsterhegemoni. Men mellan raderna sipprar rakt motsatt bild fram: vänstern har under många år finansierat dessa konservativa tokfransars offentliga själasökande.

Detta dessutom i en tid där vänstern är så bred och öppen att man till exempel själv kan beskriva sig som ledare för ett ”mittenparti” och ta strid för att införa marknadshyror och kringskära las, och samtidigt åtminstone nominellt vara en del av just vänstern.

Det finns inga krav på trohet. Gör man jobbet är man en del av rörelsen. Lite tacksamhet för det ekonomiska, sociala och kulturella kapital man livnärt sig av hade dock varit klädsamt.

    Ledare