När två federala militärbaser attackerades och plundrades i den nordetiopiska provinsen Tigray i början av november var det sista droppen för premiärminister Abiy Ahmeds regering. Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF) som låg bakom attackerna hade länge varit en nagel i ögat på regeringen i Addis Abeba: den hade genomfört ett lokalval trots att detta förbjudits under pandemin och saboterat centralregeringens säkerhetsspaning i Tigray, bland mycket annat. När gruppen nu plundrade armébaser på sofistikerade vapen var måttet rågat. Den federala regeringen anföll regionen och inledde strider som hittills har tvingat mer än 40 000 människor på flykt och lett till ett okänt antal döda. I lördags intogs också regionhuvudstaden Mekelle i princip utan motstånd och enligt uppgifter pågår nu en jakt på TPLF:s ledare.
Krig är inte ovanligt i det multietniska Etiopien och det ligger lätt till hands att tolka den senaste konflikten mellan Tigray och den federala regeringen, som främst består av representanter för de största folkgrupperna oromoer och amharer, som en etnisk sådan. Men enligt Jan Abbink som är professor i Afrikastudier vid universitetet i Leiden är det missvisande.
– Etnicitet har framhävts som förklarande faktor för det mesta som händer i Etiopien ända sedan inbördeskriget tog slut 1991. Men den viktigaste orsaken till denna konflikt är det lokala styret i Tigray och elitens auktoritära och ekonomiskt monopolistiska politik. De flesta ser den etniska federalismen som fejk och vill ha reformer, även om erkännandet av etnisk-lingvistiska rättigheter fortfarande stöds. Men konflikten är inte i första hand en etnisk fråga, säger han till Flamman.
TPLF:s symbol syns på en husfasad i staden Aksum i Tigray-provinsen. Foto: Turkairo//Flickr.
För att förstå upprinnelsen till dagens konflikt och TPLF:s nyckelroll i etiopisk politik måste man gå tillbaka till 1970-talet. Etiopien är ett av få afrikanska länder som aldrig koloniserades. I stället styrdes landet, som tidigare hette Abessinien, länge av en inhemsk kungadynasti. 1974 störtades den siste kejsaren Haile Selassie i en kupp och militärjuntan ”Derg” tog makten under diktatorn Mengistu Haile Mariam, vilket genast utlöste ett inbördeskrig. Ett år senare grundades Tigreanska folkets befrielsefront i provinsen Tigray, som efter ett par år antog marxism-leninismen som ideologi. Men den nya centralregeringen var också marxist-leninistisk och åtnjöt stöd från Sovjetunionen i kampen mot de regionala rebellgrupperna. Enligt Abbink beror detta på att Moskva helt enkelt stödde den starkaste sidan i konflikter mellan ideologiskt liknande rörelser. TPLF samarbetade med andra regionala marxistiska gerillarörelser, såsom eritreanska EPLF (numera statsparti i Eritrea, som då tillhörde det etiopiska imperiet), och 1977 förenades flera av dem i paraplyorganisationen Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF).
Kriget ledde till flera förödande svältkatastrofer, bland annat en 1984 som var en del av Derg-regeringens taktik mot rebellerna i Tigray och Amhara och som ledde till att 1,2 miljoner människor dog. Hungersnöden gav upphov till den första Live Aid-konserten, som filmades i Tigrays huvudstad Mekelle. Mot slutet av 1980-talet hade TPLF vuxit till att bli den starkaste gruppen inom EPRDF och 1991 lyckades man med hjälp av eritreanska styrkor till slut inta Addis Abeba och störta Derg-regeringen. TPLF:s ledare Meles Zenawi blev ny president, och under hans styre reformerades staten och 1994 antogs en ny etnisk-federal författning, där varje delstat motsvarar en folkgrupp.
Under Zenawis regeringsperiod fram till hans död 2012 blev det sex miljoner stora tigray-folket i princip en styrande minoritet i Etiopien, vars folkmängd i dag är 110 miljoner. Detta till den grad att man talar om en ”tigreansk djup stat”. Framför allt konsoliderade TPLF sin makt över den mäktiga säkerhetstjänsten och armén. TPLF förvandlades därmed snabbt från en marxistisk-leninistisk gerillarörelse till ett respektabelt statsbärande parti.
– Organisatoriskt har det fortfarande en leninistisk struktur så till vida att partiet är en förtrupp som tycker sig veta vad som är bäst för landet. De har också en starkt auktoritär och kollektivistisk ideologi med en etnisk komponent. De har dock inte haft några problem att privatisera företag, så länge dessa förblir kopplade till partiet, säger Jan Abbink.
Tigray, vars styrande parti alltså också kontrollerade den federala makten i Addis Abeba, åtnjöt därför en särställning i 27 år. Under Zenawis styre upplevde Etiopien ovanligt stark tillväxt och det en gång så ökända landet lyckades nästan utrota hungersnöden – framgångar som märktes särkilt tydligt i Tigray och huvudstaden Mekelle med dess välfungerande elnät och rena gator.
Världshälsoorganisationens ordförande Tedros Adhanom Ghebreyesus är främst känd på dessa breddgrader för att rekommendera svenskar att bära ansiktsmask. Han är dock också en av TPLF:s kändaste tidigare medlemmar.. Foto: Salvatore Di Nolfi/Keystone via AP/TT.
Men Zenawis handplockade efterträdare avgick 2018 eftersom den relativt stabila situationen förändrats. Massproteser av de långt större folkgrupperna oromo och amhara hotade att riva upp den etnisk-federala kompromissen som hade nåtts 1994. I stället för TPLF:s ledare Debretsion Gebremichael valdes Abiy Ahmed, som är blandad oromoer och amharer, till ny premiärminister. Hans blixtsnabba reformprogram gjorde honom snabbt till en politisk världsstjärna av samma kaliber som Nelson Mandela: förra året tilldelades han Nobels fredspris efter att ha slutit fred med grannlandet Eritrea.
Abiy inledde också en utrensning av det tigreanska nätverk som kontrollerade stora delar av statsapparaten: tjänstemän avskedades, generaler greps för korruption och arméns säkerhetstjänst reformerades. Bland de internationellt bejublade reformerna ingick också frisläppandet av politiska fångar, välkomnandet av politiska dissidenter från exil, privatiseringen av stora företag som hade nationaliserats av Derg-juntan och lättandet av den hårda mediecensuren och andra repressiva lagar.
Laglös. TPLF:s nuvarande ledare Debretsion Gebremichael var tidigare kommunikationsminister. Under sin tid som gerillamedlem var han också ansvarig för kommunikation och säkerhetsfrågor. Foto: ITU/C. Montesano Casillas/Flickr
Allt detta gjorde att TPLF marginaliserades, och spänningarna mellan det regionala styret i Tigray och Abiys regering har bara ökat de senaste två åren. Till exempel har partiet vägrat lämna över fångar till den federala regeringen, vägrat gå med i den nya partikoalition som Abiy grundat och det har även hållit ett lokalval under coronapandemin, medan Addis Abeba sköt upp det på nationell nivå. Attackerna på armébaserna i november var den mest flagranta utmaningen av Addis Abebas makt hittills. Men enligt Jan Abbink handlar konflikten inte om vedergällning.
– Abiy har verkligen försökt hålla kommunikationskanalerna med TPLF öppna, trots deras motsträviga aktioner. Jag tror att TPLF trodde att de kunde komma undan med attackerna, eller till och med att de skulle kunna vinna ett eventuellt krig mot den federala regeringen.
För Abbink och andra Etiopien-kännare är TPLF:s agerande svårt att förstå.
– Vi försöker förstå varför TPLF är så ovilliga att omförhandla sitt förhållande till den federala regeringen. Sättet som de förlorade makten till Abiy på ligger helt i linje med det system som de själva grundade, han valdes enligt den styrande partikoalitionens regler. Men TPLF kunde tydligen inte smälta att deras kontroll över den djupa staten upplöstes, säger han.
Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed svarar på frågor från ledamöter i parlamentet den 30 november. Foto: Mulugeta Ayene/AP/TT.
När jakten på Tigrays regionpresident Gebremichael och de andra TPLF-ledarna nu intensifieras tror Jan Abbink inte att partiet har mycket till framtid, varken ideologiskt eller politiskt – något som bekräftas av hur snabbt den federala regeringen lyckades inta partiets fäste i Mekelle.
– TPLF har på många sätt övergivit sin ursprungliga ideologi. De vill främst behålla sin makt och sina privilegier. Jag är inte säker på att de längre har några andra långsiktiga mål än så. Partiet är på nedgång och har på många sätt spelat ut sin historiska roll. Anledningen till att den federala armén lyckades inta huvudstaden Mekelle så enkelt är att många tigreaner förmodligen också är trötta på partiet och deras elitstyre.
– TPLF kan komma att fortsätta utföra våldsamma attacker i framtiden och försöka behålla sitt företagsimperium i och utanför landet. Men de kommer att helt marginaliseras om de inte reformerar sig radikalt. Ledarna kommer förmodligen också att ställas inför rätta av de federala domstolarna under de kommande åren.
