Inrikes

Tre år efter lärarmarschen står lärarna isolerade

Lärarmarschen organiserades 2019. Sedan dess har mycket hänt. Foto: Lärarmarschen/Twitter.

S går till val på att förbjuda vinster i väl­färden och i maj presenteras ut­redningen om statligt huvudmannaskap i skolan. Och fler förslag kommer. Tre år efter lärarmarschen har skolfrågan växt till att inte bara handla om arbetsbörda och lönenivåer. Är det dags för lärarna att damma av strejkvapnet? För det måste de först enas med facken.

Inrikes

– Tiden är verkligen mogen för att den här diskussionen tar fart. Det finns en kritisk diskussion långt in i de borgerliga leden.

Det sade utbildningsminister Anna Ekström till TT i höstas om friskolornas vinstuttag i samband med Socialdemokraternas kongress, där det beslutades att friskolornas vinster skulle bli en av partiets kärnfrågor inför valet i september 2022.

I förra veckan var det dags. Statsminister Magdalena Andersson skrädde inte orden under pressträffen när hon sade att hon blir provocerad av att det finns aktörer som använder skattemedel ”som ska gå till suddgummin till barnen” men i stället går till att ”köpa lyxvillor eller gå på sexklubb i Thailand”.

Nyetableringar av Internationella Engelska skolan, Academedia, Thoréngruppen och andra koncerner, kommuner som säljer ut allmännytta, och fastighetsbolag som går hand i hand med friskolornas aggressiva expansion – de är alla frågor som till och med borgerliga ledarsidor börjat få upp ögonen för. Frågan om skolan har växt i omfång och omfattar i dag inte bara lönenivåer eller administrativa bördor.

I fjol kom två böcker som förklarar varför skolan seglat upp till att bli en av årets valfrågor. I boken De expansiva från Tankesmedjan Balans visar läraren Marcus Larsson hur investerare rusar mot den allt mer urspårade svenska friskolemarknaden, och i antologin Lärare i uppror beskriver lärare från olika perspektiv sin vardag med nyliberalism, kriminalitet och nedskärningar.

Redan 2019 tog idrottsläraren Alexander Skytte initiativ till Lärarmarschen. Tillsammans med Förskoleupproret som bildats ett par år tidigare demonstrerade de samma försommar i sju städer och drog tusentals deltagare som fått nog av ökad arbetsbelastning i kombination med minskade resurser. Sedan kom pandemin. Men frågorna fanns kvar.

– Jag upplever att det i stort sett finns samma missnöje kvar hos lärarna, men många har svårt att veta hur man ska kanalisera det, säger Alexander Skytte, som också är skolpolitiker för V i Järfälla kommun, till Flamman.

Diskussionen hålls igång av ett litet nätverk av lärare aktiva på sociala medier som ofta kallas ”skoltwitter”. Genom Twitter­trådar och Facebookgrupper försöker de folkbilda och organisera sig i frågor som effektivisering, löner och hög arbetsbelastning – i yrkesroller som skiljer sig väldigt mycket åt. De delar varandras tweets och skickar debattartiklar till tidningarna. Tankesmedjan Balans gör fördjupningar. Det kan vara stor skillnad på om man är förskollärare, arbetar på Komvux, folkhögskola eller gymnasium. Vilket de senaste årens olika upprop vittnar om: Fritidshemsupproret, Skolledarupproret och SYV-upproret är bara några av dem.

Sveriges två lärarfack, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, stödde Lärarmarschen. Men många av skoldebattörerna är i dag kritiska till hur facket agerar centralt. Läraren Björn Dahlman som är aktiv i sociala medier betonar att han inte har något negativt att säga om facket lokalt.

– De gör ett jättebra jobb. Men det som många av oss saknar är en kraft från våra huvudorganisationer. De lyckas inte fånga upp gräsrotsrörelserna och använda sig av dem. Inkludera dem. Tänk vad facket skulle kunna åstadkomma om de hade dem med sig, säger Björn och exemplifierar med hur debatten förs i sociala medier.

– Lobbyister från näringslivet försöker ofta bemöta debattvågorna som uppstår. Individer från facken deltar, men var är de stora fackliga aktörerna? De delar ingenting som har med skoldebatt att göra. Den lämnas åt privatpersoner att fixa. Många gör det bra, men med facket i ryggen hade det blivit en annan typ av debatt.

Redan under lärarmarschen höjdes röster för att ta protesterna till nästa nivå. Är det dags för lärarfacken att damma av strejk­vapnet?

För att förstå hur vi har hamnat här måste vi backa bandet. Det var inte bara Berlinmurens fall som dominerade medierna i november 1989. Det var också senaste gången det var lärarstrejk i Sverige.

Den dåvarande skolministern Göran Persson hade sedan han tillträdde samma vår tagit flera initiativ för att genomdriva kommunaliseringen av skolan. I avtalsförhandlingen i april fick han med sig TCO:s två lärarförbund, som senare slogs ihop till Lärarförbundet.

Men det tredje facket, Lärarnas Riksförbund, tog strid mot förslaget. Strejken inleddes den 13 november av 10 000 lärare – de flesta ämneslärare i högstadiet och gymnasiet – varav ytterligare 7 000 varslades en vecka senare. I en debattartikel den 25 november 1989 skrev ordföranden Ove Engman att ”En kommunalisering av skolan och lärartjänsterna leder förr eller senare till krav på ’effektivisering’”.

Beslutet om kommunaliseringen av skolan genomfördes i december 1989 av Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet.

I dag är återförstatligandet av skolan en fråga som båda lärarfacken driver. De senaste åren har frågan fått ett ökat politiskt intresse. Den har bland annat behandlats som en motion från dåvarande Folkpartiet senast 2015, och har utretts sedan 2020 som en del i januariöverenskommelsen och beräknas vara färdig i maj. I en artikel från Lärarförbundets tidning 2020 fick alla partier frågan vad de i dag tycker i frågan. Svaren var undvikande. Centerpartiet, Moderaterna och Miljöpartiet ställde sig tydligast negativa, medan resten ville invänta utredningen.

Ingrid Lindholm, förhandlingschef på Lärarnas Riksförbund, identifierar liknande problem som skoldebattörerna gör, och kopplar dem till driftfel i hela skolsystemet. Men hon menar att pandemin gjorde att många frågor hamnade ur fokus.

– Frågan är i vilken ände man går på systemet. När jag som förhandlare går in och tittar på den här debatten är det mycket man är kritisk till, men det är inte sådana frågor som man hanterar i kollektivavtal. Och det säger jag inte som ett försvar av kollektivavtalen. De kan bli bättre men för att det ska bli reella förbättringar i svensk skola krävs det ett systemskifte. Vi vill ju att staten ska ta tillbaka hela huvudmannaskapet eller åtminstone bidra till finansieringen, säger hon till Flamman.

Det låter som att det finns allvarliga problem i svenska skolan.

– Dilemmat som jag egentligen tror att det handlar om är vilken roll fackföreningar ska spela – var går gränsen mellan en fackförenings verksamhet och en väldigt tydlig politisk inriktning? Vi är ju opolitiska som organisation men samtidigt har vi ju tagit väldigt tydlig ställning när det gäller huvudmannaskapet och vinstuttagen. Det är här svårigheten ligger. Hur långt är vi beredda att gå i de här frågorna? Hur konkreta är vi beredda att vara? Det har jag inget svar på i min position som förhandlare.

De två lärarfacken håller just nu en medlemsomröstning om att tillsammans bilda en ”federation”.

– Det som inte är bra är att två fack konkurrerar inom samma arbetsgrupper och lägger energi på att rekrytera de andras medlemmar. Det kan arbetsgivaren utnyttja. Ska vi dra lärdom av 1989 är det precis vad som hände då. Sedan gäller det för en stor fackförening med olika intressen att hitta sätt att balansera de olika intressena på, säger Ingrid Lindholm.

Ser man på grannlandet Norge har strejkvapnet används flitigt bland lärare. De har gått ut i strejk tre gånger de senaste tio åren. Men de norska och svenska systemen skiljer sig åt, menar Kristine Nergaard, forskare på det fackliga forskningsinstitutet Fafo som bedriver forskning inom arbetsliv och välfärds­politik. Det norska har en mer direktdemokratisk modell där medlemmarna röstar i en fråga vartannat år.

– Det betyder att ett förslag kan röstas ned och att förhandlingsdelegationen och förbundets ledning är försiktiga med att lägga fram ett förslag om de är osäkra på om det går igenom. På så sätt har medlemmarna starkare påverkan på om det blir strejk eller inte.

Ingrid Lindholm beskriver strejk som ett medel för att nå något, och då måste man tydligt definiera vad det är som ska uppnås. Hon menar att lärarna måste enas kring en fråga. Det är dock något som även många skol­debattörer har identifierat som ett hinder i den svenska kontexten.

– Jag vågar nog ärligt säga att Lärarnas Riksförbund inte är rädda för att gå i strejk. Men för det första måste man vara medveten om medlingsprocessen där de försöker få parterna att enas. Och den kan man inte välja bort. Sedan behöver vi ur ett förhandlarperspektiv en avgränsad villkorsfråga att driva och prioritera och som man, om man inte når framgång, kan gå i strejk på. Då måste medlemmarna via sina ombud hjälpa till att enas. Min roll är att ta deras uppdrag och driva frågan i förhandling. Men det uppdraget behöver komma underifrån. Det ska vara en fråga som alla medlemmar känner igen sig i, säger Ingrid Lindholm.

  • friskola
  • friskolor
  • Lärare
  • Lärarförbundet
  • marknadsskolan

Inrikes