Per Ahlmarks nya bok innehåller 63 gamla DN-kolumner och sju längre, nyskrivna texter. Nyskrivna är förstås en definitionsfråga, eftersom Per Ahlmark skriver samma saker nu som alltid. Hans lära går i korthet ut på att det är bra med krig och att Per Ahlmark alltid haft rätt. Kolumnerna är från åren 1997-2003. Alltså hinner han med att hylla tre angreppskrig; Serbien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003.
Ett gammalt ordstäv säger att den som aldrig fördömts av Per Ahlmark, aldrig uträttat något av värde.
Därför är jag tacksam över att vara med och fördömas på ett hörn, om än i klump. Jag var en av de Ahlmark kallar “178 ‘kulturarbetare’, främst ett antal av den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner”, som 1999 undertecknade ett protestupprop mot Natos bombningar av Serbien. Uppropet uppskattades inte av Ahlmark, som konstaterar; “att vara en av ‘de 178’ blir den skam de får bära med sig genom livet”.
Per Ahlmark själv skäms inte för någonting. Han fortsätter att hylla ”den atlantiska samhörighet som förblir omistlig för friheten på jorden”. Hans förhoppning är att ”de flesta i väst vet till slut att deras gemensamma intresse är att stora delar av världen inte tas över av barbarerna”.
Per Ahlmark överröser läsaren med olika rasbiologiska teorier. Han hävdar att det bara finns en stat (Mali) som har muslimsk befolkningsmajorietet och samtidigt kan kategoriseras som ett fritt land. Jag vågar inte skriva honom och fråga, men jag antar att han då inte ser exempelvis Bosnien-Hercegovina – för det är väl ändå en demokrati? – som ett muslimskt land eftersom det är så sekulariserat. I Per Ahlmarks hjärna är en muslim per definition terrorist, fundamentalist och antidemokrat.
Ahlmark skriver om det främlingsskap han känner inför Sverige, där massmedia sedan 1968 styrs av en marxistisk konspiration. Han är heller ingen större anhängare av Europeiska unionen, som ställt upp alltför halvhjärtat i civilisationernas krig.
Och ”för Sverige kan EU bli en ny ursäkt för passivitet”. De enda länder han gillar i Europa är Polen och Litauen.
Men han är mycket orolig inför Polens kommande EU-medlemskap. Det kan innebära att landet fjärmar sig från USA och Nato. Därför konstaterar han att: “Vi är många som i dag ser med oro på delar av den europeiska integration, vars idéer vi en gång var de första att bejaka”.
Världens hopp är istället USA:s krigsmakt. Inför angreppet på Irak skriver han längtansfullt: “Samma land som räddade Västeuropa från först nazismen och sen kommunismen tänker nu också skydda oss mot de mest fasansfulla vapnen för massförstörelse”. (Historieskrivningen får anses vara mycket märklig i alla tre fallen). Jag har aldrig trott på pacifismen, men tanken känns lockande efter att ha genomlidit drygt 300 sidor av Ahlmarks bomb- och krigspropaganda.
Att relativisera nazismen är han inte främmande för. Per Ahlmark citerar gillande en forskare som hävdat att “Saddams förbrytelser 2002 var långt värre än Hitlers 1936”. Den som på fullt allvar gör den jämförelsen måste vara antingen historierevisionist eller dum i huvudet. Eller både och.
Per Ahlmarks förhållande till staten Israel är komplicerat, för att inte säga neurotiskt. Sedan länge är han dess främste försvarare i Sverige. Israel ser han som den västerländska kolonialismens sista utpost i mellanöstern. Han benämner konsekvent Israel som “den judiska staten”, dels för att slå fast dess rasbiologiska karaktär, dels för att göra likhetstecken mellan Israel och judendom. Värda mest förakt i Per Ahlmarks ögon blir därför personer av judiskt ursprung som kritiserar Israel, till exempel Noam Chomsky, Norman Finkelstein, Bruno Kreisky och Dror Feiler. Själv är Per Ahlmark av helsvenskt, kristet ursprung. Per Ahlmark går så långt att han benämner staten Israel som “den kollektive juden”. På det sättet försöker han göra en hel folkgrupp, varur många aldrig ens satt sin fot i Israel, ansvarig för statens Israels politik. Ahlmarks sionism ligger farligt nära det klassiska judehatet. Det är han säkert fullt medveten om. I sin iver att försvara Israel drar sig Per Ahlmark heller inte för att upprepa den gamla rasistiska myten om att judar varken kan eller bör leva tillsammans med andra folk.
En rasren judisk stat är nödvändig anser Ahlmark. Vad ska man annars göra “om två folk bevisligen inte kan leva samman i ett gemensamt land”. Jag har aldrig förstått varför just judar och araber “bevisligen” inte skulle kunna leva samman. Det är inte araberna, utan vi västerlänningar, som alltid försökt utrota främmande folkslag, och som trott på rasrena statsbildningar. Faktum är att just Palestina är en av få platser på jorden där olika folkgrupper – judar, araber och östkristna – genom historien levt tillsammans någorlunda fredligt. Jämfört med Europa levde folken i Mellanöstern i god harmoni med varandra i tusentals år. Innan stormakterna kom och lade sig i.
Men Per Ahlmark konstaterar att ”judar och araber ännu inte tycks kunna leva samman” och att det därför ”gäller att skilja folken från varandra”. (Ville man vara elak och göra en Ahlmarksk guilt-by-association-tankelek kunde man undra: Är det därför han hela tiden hyllar Polen och Litauen, de två länder som mest effektivt gjorde sig Judenrein under andra världskriget? Där visste man verkligen att skilja folken från varandra! Men så osaklig ska jag inte vara).
Per Ahlmark har ett par ständiga hatobjekt; Olof Palme, Jan Guillou och Sven Lindqvist. Och nu har en ny fiende kommit till; Hans Blix, som ägnas ett inte oansenligt antal sidor av boken.
Han hinner också med att fördöma, förutom hela tredje världen och Förenta nationerna , exempelvis: Bo Lundgren, Carl Bildt (“Vem har sagt att det blir bättre om man bombar mera? undrade han och lät som Maj-Britt Theorin”), Anna Lindh (“fördömer ständigt Israel utan att analysera den palestinska extremismen”), den israeliska fredsrörelsen, Aftonbladet (“En av Europas mest extremistiska tidningar”), Maud Olofsson, Mona Sahlin (med sitt “daghemsspråk”), Henning Mankell (“politisk stolle”), Dario Fo (“skojare”), Bosse Ringholm (“hans själlöst sammanbitna hårdhet”), Ingvar Carlsson (“förvandlade Sverige till den mest USA-kritiska demokratin i Europa”), Birgitta Dahl och PO Enquist (“hyllade de röda khmererna”), Sten Andersson (“dragning till terrorister”), KG Hammar (“inbillar sig att massmördare kan besegras med pacifistiska slappheter”) och många, många fler.
Jag känner mig i gott sällskap. Det blir allt lättare att leva med den eviga skam jag fått bära sedan 1999.
