Den amerikanska nät­varu­handels­jätten Amazons etablering i Sverige har mötts av skepsis från facken och översvallande panegyrik från framstående socialdemokrater. Företrädare för Löfvenregeringen har rentav författat egna listor över sina dygder i hopp om att jultomten i Seattle, Jeff Bezos, ska belöna just Sverige med sin verksamhet och sina arbetstillfällen. I Eskilstuna är kommunalrådet Jimmy Jansson glad över att det blev där som Amazons första lager på svensk mark ska byggas, men samtidigt irriterad över de röster som knorrar om företagets dokumenterat antifackliga verksamhet.

Den tyska författaren Heike Geissler arbetade en period i början av 2010-talet som säsongsarbetare på Amazons ”fulfillment center” i Leipzig. Geissler kände sig dock allt annat än fulfilled och skrev 2014 ned vittnesmålet Seasonal associate om tiden på Amazon, en bok som fick stort genomslag i hemlandet. När Geissler tar spårvagnen till jobbet fräser hon åt de virkade neonkreationerna runt bokhandelns cykelställ som innerstadens hipsters förväxlat med politisk aktivism, medan hon känner likgiltigheten ta över när hon passerar ytterstadens bordeller och tomma kontorslokaler på vägen till Amazonstrasse.

Den som oroar sig för Amazons antifackliga tendenser gör så dock i onödan, för på Amazon i Leipzig finns inga tillstymmelser till organiserat motstånd till att börja med. Klassmedvetenheten och solidariteten är så låg att när en mindre strejk faktiskt bryter ut arbetar strejkbrytarna inte ens vidare i skam eller lönndom utan stolt iförda ”We love Amazon”-tröjor. Den enda ”kamp” som finns att ägna sig åt utgörs av patetiska mikrohandlingar som att maska lite mellan varven och vägra använda ledstången (under hot om att tvingas göra armhävningar framför den käcka amerikanska arbetsledaren som straff).

Det finns en svartsyn och galghumor som är kul att läsa och lätt att sympatisera med, men Seasonal associate är också en tidstypisk skildring av en kulturarbetare som för en kort tid behöver ta ett vanligt knog och därigenom upptäcker att det, fortfarande i ”kunskapsekonomin”, finns folk som har vanliga, icke-uppfyllande jobb. I sådana skildringar finns aldrig utrymme för några kollektiv eller exempel på att motstånd faktiskt kan löna sig (sådant får man på kultursidor och skrivarkurser lära sig är ”plakatpolitik” och något mycket fult). Är det arbetarklassen som blivit så pass depraverad att den bara består av håglösa individer som aldrig kan ha gemensamma intressen eller är det medelklassens litteratursyn som spökar?

Amazon själva kategoriserar Seasonal associate under ”biografier och memoarer” i sin webshop, så då får väl läsaren sätta tilltro till det och tolka boken som Geisslers vittnesmål. Och det är ju inte heller hennes fel att arbetarklassen i den tjusiga litteraturen aldrig reser sig från lagergolvet och frigör sig från sina bojor.