Underhållaren, komikern, artisten och allt-i-allo:n Gösta Ekman har gått ur tiden. Det var epitet han själv lyfte fram som alternativ till ”skådespelare”. Skådespelaren Gösta Ekman den äldre dog 1938, ett år innan hans barnbarn föddes, och till hans begravning slöt 100 000 stockholmare upp. Med ett sådant namn – ”ett dumt namn” som han själv underströk det i en intervju med Eric Schüldt 2014 – kunde Gösta Ekman den yngre definitivt inte bli skådespelare. Det gjorde bland andra hans farmor tydligt klart för honom.
Karriären började bakom kameran, som regiassistent åt hans pappa Hasse och sedermera även Ingmar Bergman. Efter att ha tagit, det på förhand utdömda, steget fram på scen kom det stora genombrottet på 60-talet genom Hasseåtages revyer och filmer. Under 70-talet varierade han roller som den sliskige, men till slut omvände, brainstormaren Sten Wall i Äppelkriget (1971), fängelsedirektören som drivs av behovet att ”bestämma något” i Släpp fångarne loss det är vår (1975), rösten till ”En-Dum-En” i Beppe Wolgers Dunderklumpen (1974), den abstinensstinne Dante Alighieri som upptäcker att ”lasternas summa är konstant” i Mannen som slutade röka (1972) och titelpersonen själv i Picassos äventyr (1978). Gösta Ekman var även med och startade upp Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – som återfinns i Kärrtorp.
På detta följde Från och med herr Gunnar Papphammar (1981) och de fem första – och tveklöst mest framstående – filmerna om Jönssonligan (1981–1989). Han lämnade vidare produktioner av de senare för att i stället ta sig an rollen som Martin Beck i de sex Sjöwall/Wahlöö-filmatiseringarna från tidigt 90-tal.
Det var mer än ett decennium sedan Gösta Ekman meddelade att karriären egentligen var över. Peter Dalles Skenbart (2003) och Marie-Louise Ekmans Asta Nilssons sällskap (2005) blev några av hans sista roller. ”Karriärhuset är färdigbyggt”, slog han fast, även om han trots allt fortsatte att figurera på bland annat på Dramaten och Teaterhögskolan. Man får medge att det blev ett gediget hus.