Jag såg LO:s första valfilm delas på sociala medier för någon vecka sedan. Den är enkel men tydlig: människor i vanliga arbetaryrken samlas under röda fanor och marscherar tillsammans. Vi är många som nu drar en lättnadens suck och med glädje kan ställa oss bakom en facklig hållning som i valrörelsen går ut på att tydliggöra skiljelinjerna i svensk politik. Jag tyckte att filmen var skitbra. Jag gläds över att fackföreningsrörelsen äntligen verkar ha förstått vikten av att ställa politiska krav som skulle innebära konkreta förbättringar för en väldigt stor del av arbetarklassen, och som dessutom vore möjliga att genomföra på kort och medellång sikt. I valfilmen levereras budskapet i både ljud och bild på ett språk som gör att vi känner igen oss i den rörelse som någonstans ska bära våra övergripande intressen.
Samtidigt är begrepp som identifikation inte det minsta opolitiska. Tvärtom är behovet större hos fler än någonsin att känna igen sig i en politisk rörelse som representerar deras grundläggande samhällsintressen, alldeles oavsett vilken trosuppfattning, sexuell läggning eller etnicitet – för att nämna några exempel – de må bekänna som sin egen.
Därför blir den nyanslösa debatt om det som i svepande ordalag benämns som identitetspolitik extremt hämmande. För bland nyanserna göms alla vi som trots våra olikheter och trots att vi kan ha vitt skilda syner på vad det är som definierar oss som enskilda individer, vars positioner i samhället ändå skulle stärkas direkt av en och samma politik.
Här vilar också en av de största farorna i svensk politik. Fascismen som politisk kraft är historiskt sett mycket stark och det finns inget som talar för att det är annorlunda i modern tid. Den spelar på människors inbillning om att ytliga olikheter väger tyngre för samhällsutvecklingen än vilken politik vi trots dessa olikheter tjänar på tillsammans.
En sådan valrörelse som behövs för att börja putta bort den brunvåta filt av reaktiv högerångest som kvävt tolerans och jämlikhetstänk
Som politisk underström har fascismen påverkat samhällsutvecklingen länge, men utvecklingen i Sverige har varit fördröjd jämfört med många andra länder. Det Sverige klarat sig relativt väl ifrån hittills är en parlamentarisk framgång som motsvarar hur djupt ideologin har trängt in i samhällskroppen och allmänmedvetandet. I ett läge där bärande delar av borgerligheten öppet adopterar högerextrema förklaringsmodeller och tillsammans med SD lyfter upp asyl-, migrations- och flyktingfrågorna som allt annat överordnade är risken överhängande för just en sådan framgång. I alla fall om motståndet saknar ansikte och identitet, saknar berättelser och erfarenheter som människor ser sig själva i.
I årets valrörelse kommer kanske mer än någonsin tidigare en betydande del av striden stå i kampen om precis det här; igenkänningsfaktorn. Att få människor att känna igen sig i behovet av en viss politik, samhörighet med den politikens företrädare och tron på att den politiken kan och kommer att genomföras. Det är en absolut nödvändighet för den samlade arbetarrörelsen att inte svika de löften om gemenskap och politisk riktning som underförstått utfästs med ögonblicksbilderna från arbetsplatser och röda fanor, utan att erbjuda reella verktyg för förändring.
Erfarenheterna från de senaste valrörelserna i Storbritannien och USA, visar på potentialen i ideologisk tydlighet kombinerad med storskalig organiserad mobilisering. Krigsveteraner och praktiserande muslimer som enligt all fascistisk logik inte kan tjäna på samma sak, gjorde gemensam sak i kampanjen för Bernie Sanders. Därigenom bevisar de i praktiken den fascistiska reaktionens irrelevans för samhällsutvecklingen.
LO:s välgjorda valfilm kan markera början på just en sådan valrörelse som behövs för att börja putta bort den brunvåta filt av reaktiv högerångest som kvävt tolerans och jämlikhetstänk under alldeles för lång tid. Potentialen finns, det är tydligt. Spelar den breda vänstern sina kort rätt kan det här bli året det vänder.