Nu skymtar ljuset i slutet på tunneln: ett effektivt vaccin som kan distribueras till alla jordens människor och ge oss våra liv och vår shopping tillbaka.
Dessvärre är resurserna i vanlig ordning fruktansvärt orättvist fördelade. Kanada har säkrat sex doser vaccin per medborgare, medan flera fattiga afrikanska länder har färre än en dos per tio invånare. Den rika världens löften om solidaritet, och de pengar som har investerats i en gemensam vaccinfond betyder mycket lite när tillgången är så begränsad som den är. Till det kommer faktumet att många fattiga länder saknar den infrastruktur som krävs för att fördela och distribuera vaccinet. Värst kommer de miljontals människor som befinner sig på flykt att drabbas. Vaccindistributionen har i stort organiserats på statsnivå – vilket skapar problem för dem som saknar medborgarskap eller har tvingats fly från sina hemländer. Detta riskerar att bli en av det nya årets stora katastrofer i sig, men kan också få mer långtgående följder.
EU och Sverige nekar redan människor att komma hit av ekonomiska och främlingsfientliga skäl. Med fortsatt smittspridning bland fattiga – och en till stora dela vaccinerad rik befolkning – kan rädslan för coronaviruset komma att ytterligare befästa murarna kring fort Europa.
På insidan hoppas man nu att allt äntligen ska bli som vanligt. Teatrar, klubbar och kaféer ska öppna igen och flera hårt ansatta branscher ska återuppbyggas. Ekonomin ska börja snurra på av egen kraft.
Under pandemiåret har historiska satsningar genomförts. Vi i Sverige valde redan tidigt att stimulera ekonomin, som det så fint heter, genom att ösa pengar över privata företag. Förtroendet missbrukades naturligtvis omedelbart när somliga bolag valde att helt sonika dela pengarna vidare till ägarna som vinst. Vissa satsningar nådde även dem som arbetar mer direkt: till dessa hör bland annat en slopad karensdag vid sjukdom. Även där tar dock staten det ekonomiska ansvaret, och någon förskjutning i makten på arbetsplatsen har alltså inte skett.
Under årets senare del har både EU och USA beslutat om nya enorma krispaket. Vissa har i detta sett en återkomst för en stark stat. Andra ser samma svaga stater som vanligt: tagna som gisslan av stora kapitalägare som staterna inte har något annat val än att rädda med ständiga infusioner av medborgarnas gemensamma pengar.
Oavsett synsätt kommer det som följer efter kris och kapitalinjektion bli centralt. Det hade knappast varit första gången som en mer eller mindre tillryggalagd svårighet användes som ursäkt för åtstramning: vid Europas förra stora ekonomiska kris tvingades Grekland sälja så gott som alla offentligt ägda resurser som inte var fastspikade. Det skulle vara naivt att tro att de politiker som ser gemensamt ägande som något i grunden dåligt inte skulle försöka igen, även om de för stunden låter som halvt engagerade socialdemokrater.
