Nyheter

Analys

Trump i konstant belägringsläge

Donald Trump talar under sitt så kallade ”Make America Great Again Rally” i Melbourne, Florida i lördags. Foto: Chris O’Meara/AP/TT.

Donald Trumps utspel om påhittade svenska terrordåd bör ses som en del av en övergripande strategi där presidenten är i konstant konflikt med såväl media som den egna byråkratin.

Nyheter

Under ett kampanjmöte i Florida i lördags nämnde Donald Trump en flyktingrelaterad ”incident” som skulle ha ägt rum i Sverige föregående kväll. Därefter utvecklades det hela till en medial världsnyhet och fick svenska ambassaden i USA att be om en förklaring. Men det mest uppseendeväckande är inte att Trump hänvisade på ett hårdvinklat inslag om svensk flyktingpolitik i den konservativa tv-kanalen Fox News, utan det faktum att han efter knappt en månad vid makten fortfarande håller kampanjmöten med sina anhängare.

Avledningsmanöver

Många hade nog väntat sig att Trump skulle låta sig tyglas av presidentämbetets förpliktigande makt och institutionernas tröghet. Men redan vid installationen i Washington D.C för en månad sedan stod det klart att den nye presidenten inte har för avsikt att lämna kampanjläget. Efter att inreseförbudet för muslimer hävdes av en domstol för två veckor sedan anklagade Trump de enskilda federala domarna för att utsätta landet för en säkerhetsrisk och lovade att dra dem inför rätta. Förhållandet till medierna har knappast förbättrats heller. Trumps pressekreterare Sean Spicer har fortsatt presidentens attacker på enskilda medier och rådgivaren Stephen Bannon har beskrivit mainstream-media som ett ”oppositionsparti”. Trump själv sade nyligen i en intervju att han var i ”krig med media”. Det märktes under den första längre presskonferensen som presidenten gav förra torsdagen. I stället för att svara på frågor hemföll han till bittra attacker på den samlade presskåren som han beskrev som lögnaktiga företrädare för ”särintressen”.
Det finns olika tolkningar av hur Trump-administrationens beteende bör förstås. Enligt vissa är det naturligt att regeringen agerar stingsligt och defensivt med tanke på hur kaotiskt regeringsperioden har börjat. Under det som brukar beskrivas som presidentens smekmånad har Trump inlett sitt styre med det lägsta opinionsstödet i modern historia. Hans nationella säkerhetsrådgivare Michael Flynn tvingades avgå för två veckor sedan på grund av hans kontakter med Rysslands ambassadör och blev därmed den person som suttit kortast tid på posten någonsin. Trumps kabinett är även det i historien som har tagit längst tid att fylla.
Till det kommer de ihållande protesterna mot regeringen och de kontroversiella dekret som presidenten har utfärdat. Mot denna bakgrund är det därför naturligt att Trump försöker avleda uppmärksamheten genom att ifrågasätta och misstänkliggöra media.

Motarbetad av den ”djupa staten”

Det finns dock saker som tyder på att Trumps belägringsmentalitet är motiverad. Läckan som avslöjade Flynn har fått många att fråga sig om Trump aktivt motarbetas av den så kallade ”djupa staten”, det vill säga ljusskygga nätverk av intressen inom den statliga byråkratin som kan ha en bromsande effekt på presidentens maktutövning. Förra veckan beskrev Wall Street Journal till exempel hur högt uppsatta tjänstemän inom USA:s underrättelsetjänst undanhåller känslig information från presidenten.
Tidigare har teorier om den djupa staten varit utbredda inom vänstern som har sett sammanblandningen av näringslivets och statens intressen som ett hot mot demokratin. Den senaste veckan är det dock främst konservativa debattörer som har ondgjort sig över vad de uppfattar som nätverk av tjänstemän som fortfarande är lojala med Obama. Flera inom vänstern har också uttryckt hopp om att dessa nätverk kan bidra till att bekämpa Trumps agenda.
Men som Rafael Khachaturian nyligen påpekade i The Jacobin är teorin om den djupa staten ofta vilseledande eftersom den framställer staten som en enhetlig organism med ett gemensamt intresse som går att mobilisera mot en vald president. Enligt honom handlar det snarare om enskilda myndigheters försök att bevara sin autonomi och göra motstånd mot en president vars strategi går ut på att aktivt så split mellan dem för att förvissa sig om deras lojalitet.
Men även om teorin om den djupa staten må vara överdriven är det uppenbart att Trump inte kan lita på det institutionella ramverket på samma sätt som tidigare presidenter. Rysslandsläckan har ökat misstron mot honom även inom hans eget parti och i kongressen har ledande republikaner krävt att Flynns kontakter med Ryssland och Trumps kunskap om dem utreds. Hittills har fem olika utredningar tillsatts. Det kan ses som ett sätt för partiet att gardera sig i händelse av att presidenten i framtiden själv skulle misstänkas och ställas inför riksrätt.
Trumps konflikt med media och de offentliga institutionerna och hans ständiga kampanjretorik kan i sin tur tjäna två syften: dels är det ett sätt att blidka hans kärnväljare som mer än något annat drivs av en misstro mot etablissemanget, vare sig det är i form av staten, det republikanska partiet eller mainstream-media, och som är den enda rörelse vars stöd han kan lita på. Dels kan de ses som ett sätt att gardera sig inför samma situation som det republikanska partiet befarar. Det konsekventa underminerandet av förtroendet för offentliga institutioner och utmålandet av sig själv som ett offer gör att Trump kan peka på att han hela tiden varit motarbetad av mäktiga särintressen i händelse av att han skulle bli avsatt.

  • Donald Trump
  • USA

Nytt