Utrikes

Trumps år

USA:s president satte stark prägel på det gångna året. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP/TT.

Trump, kriser, krig, förföljelse och starka vänsterresultat präglade året som gick.

Utrikes

2017 började i sviterna av chocken som presidentvalet i USA hade utlöst. Trumps första månader vid makten förlöpte i ett ständigt krig med medierna och den nya regeringen har befunnit sig i vad som förefaller vara ett ständigt internt kaos med kontinuerliga avhopp, avskedningar och efterföljande twitter-hån. De få saker som Trump faktiskt lyckades driva igenom, såsom inreseförbudet för medborgare från vissa muslimska länder, möttes av hårt motstånd. När sedan vidden av kontakterna mellan Trumps valkampanj med den ryska regeringen uppdagades flyttades fokus snabbt dit och den utredning som tillsattes.
Trumps kaotiska första år präglades annars av politisk blockering på hemmaplan. Försöken att riva upp sjukförsäkringssystemet Obamacare misslyckades på ett spektakulärt sätt och det var först i december som den utlovade skattereformen kunde räknas hem. Utrikespolitiskt har Trump dock fått desto mer gjort. Från att nästan ha förklarat krig mot Syrien i och med en robotattack mot en syrisk flygbas, till att dra sig ur Parisavtalet, till att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och därmed riskera att utlösa en ny intifada – och under hela året ständigt ha varit på vippen att inleda krig med Nordkorea – har Trump visat att han är beredd att omsätta sin oberäknelighet i praktiken, oavsett konsekvenserna.

Krig och slaveri

En rad långdragna kriser fortsatte under året, vissa med oförminskad styrka. Syrienkriget rullade på efter att den syriska armén erövrade Aleppo förra vintern. Bashar al-Assad ser nu ut att sitta säkrare än på länge efter att hans armé återtagit kontrollen över större delen av det syriska territoriet. De parallella fredssamtalen i Genève och Sotji har dock ännu inte lett någonstans. IS skräckvälde upphörde föll till slut när Mosul och Raqqa återtogs efter en långdragen offensiv av kurdiska, arabiska, shiitiska miliser med understöd av USA, samt Syriens och Iraks arméer.

På Medelhavet fortsatte den utdragna mänskliga tragedi som flyktingkrisen utgör. EU-ledarnas beslut i somras att förbjuda ideella organisationer från att rädda nödställda migranter och stödja den libyska kustbevakningens försök att genskjuta båtarna har dock gjort att antalet migranter som kommer till Europa har minskat kraftigt jämfört med förra året. Som en direkt konsekvens har tragedin i stället flyttats till Libyens fastland där många migranter i dag torteras i överfulla läger och säljs som dagsarbetare på slavauktioner.
I Jemen har Saudiarabiens krig mot Houthi-rebellerna, med flera västländers goda minne, fortsatt med en växande humanitär katastrof som resultat. En blockad av landet har gjort att majoriteten av civilbefolkningen befinner sig i risk för svält och en pågående koleraepidemi har redan skördat tusentals offer.

Ännu en läcka

I Turkiet har Erdoğan fortsatt förföljelsen av oppositionella och kurder efter att i april ha vunnit folkomröstningen om en grundlagsändring som ger honom ännu mer makt. Ledarna för det kurdiska partiet HDP sitter fängslade och för två veckor sedan inleddes rättegången mot Selahattin Demirtaş.
I Venezuela har pressen ökat på Nicolás Maduros regering efter att flera västländer infört och skärpt sanktioner mot landet. I juli hölls val till en konstituerande församling som ska ta fram en ny grundlag. Den erkänns dock inte av oppositionen som till stor del bojkottade valet. Oppositionen är dock splittrad och regeringspartiet PSUV stärkte sin position med en övertygande seger i regionalvalen under hösten. Det mesta talar för att presidentvalet som ska hållas i oktober 2018 blir avgörande för hur den politiska och ekonomiska krisen i Venezuela kommer att avlöpa.

Återigen avslöjades också hur den besuttna klassen gömmer sina tillgångar i skatteparadis i och med Paradis-läckan som möjliggjordes av tidningen Süddeutsche Zeitung. Inte bara amerikanska och ryska magnater och politiker utan även sådana harmlösa kändisar som den brittiska drottningen och artisten Bono visade sig ha stoppat undan sina miljoner på exotiska öar eller investerat dem i skattebefriade projekt. EU-kommissionens försök att bekämpa skatteflykten genom att upprätta en lista över länder som borde skämmas, utan att inkludera de egna medlemsländer som ägnar sig åt samma sak, var inte ens ett slag i luften. Den enda konsekvensen hittills har varit stämningar mot de medier som publicerat uppgifterna.

Burmas skamfläck

Den händelse som kanske tilldrog sig mest uppmärksamhet, utöver Trumps twitter-tirader, skedde dock i Burma. Efter att en rebellgrupp överföll en armépostering i den burmesiska delstaten Rakhine i oktober 2016 inleddes en brutal repressionsvåg mot det muslimska minoritetsfolket rohingyerna. Under 2017 beräknas över 600 000 rohingyer ha flytt, de flesta till grannlandet Bangladesh sedan den burmesiska militären och buddistiska miliser attackerat och bränt ned hela byar. Vittnesmål om avrättningar, våldtäkter och misshandel av civilbefolkningen strömmade ut i takt med att antalet flyktingar växte. I december sade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter att den burmesiska militären gjort sig skyldig till folkmord och till och med USA:s utrikesminister Rex Tillerson har talat om etnisk rensning.
Trycket på Burmas de facto ledare Aung San Suu Kyi har växt men än då länge har hon försvarat sig med att rohingyerna är ”terrorister” och att information som sprids är ”fake news”. Möjligen kan förföljelsen av rohingyerna vara det pris som måste betalas för att den mäktiga burmesiska militären ska acceptera den nya demokratiska ordningen i landet. Eller så är det den ”yttre fienden” som krävs för att hålla ihop nationen under den kritiska övergångsfasen. Oavsett är det ett alltför högt pris för någon som helst politisk pakt.

Katalansk röra

Den andra händelse som dominerade nyhetsflödet, utöver Trumps ständiga kvitter, var Kataloniens självständighetsomröstning. Frågan har länge delat det katalanska samhället, liksom vänstern i stort. När en unilateral omröstning till slut hölls den första oktober undrade alla hur den spanska regeringen skulle reagera. Svaret blev att bussa den ökända poliskåren Guardia Civil på fredliga demonstranter och väljare och upphäva det regionala självstyret, något som omedelbart försköt omvärldens sympatier till de katalanska självständighetsivrarna. Frågan om varför självständigheten överhuvudtaget fått så stor politisk betydelse, och hur man kunde lösa konflikten på ett annat sätt, hamnade i skymundan på grund av samma dynamik som från början gett upphov till kraven på självständighet: den spanska högerregeringens tondövhet inför landets minoriteter. I förlängningen har konflikten avslöjat det problematiska politiska arv från Franco-tiden som den moderna spanska statsbildningen vilar på och som ständigt riskerar att riva upp historiska sår som den var satt att skyla över i stället för att låta läka.

Starka vänsterresultat

I Europa präglades 2017 främst av en serie val som i media på förhand hade utsetts till val som skulle avgöra kontinentens demokratiska framtid. I dessa gjorde vänstern många gånger bättre ifrån sig än väntat. I Nederländerna uteblev den förväntade högerpopulistiska vågen och i stället trädde partiet Gröna Vänstern fram som en av valets vinnare. I Frankrike gick Marine Le Pen som väntat till andra valomgången i presidentvalet, men Jean-Luc Mélenchons vänsterpopulistiska France Insoumise gjorde en osannolik uppryckning i opinionen vilket bådar gott inför framtiden. I Storbritannien skulle nyvalet i juni mest vara en formalitet för att stärka Theresa Mays hand inför Brexit-förhandlingarna. Att Jeremy Corbyns Labour ökade sin röstandel med störst antal röster sedan 1945 och blev nästan lika stora som Tories var en välkommen kalldusch för det brittiska etablissemanget.
I andra länder var resultaten inte lika hoppingivande. I Tyskland förlorade vänstern arbetarklassröster till högerpopulistiska AfD. Det senare partiets framgång gjorde att det annars så stabila politiska landskapet har förlamats och en ny storkoalition ser inte ut komma på plats förrän i början på nästa år. I Österrike rörde sig i sin tur hela det politiska landskapet åt höger sedan konservativa ÖVP och högernationalistiska FPÖ vann valet på en invandringsfientlig plattform.
Året avrundades dock på ett positivt sätt när Zimbabwes diktator Robert Mugabe, efter 37 år vid makten, till slut avgick efter vad som framstod som en blandning av militärkupp och politisk charader.

  • Burma
  • Donald Trump
  • Katalonien
  • syrienkriget
  • Turkiet
  • Tyskland
  • Venezuela

Utrikes