Migrantlägret ”Djungeln” i Frankrike har blivit en skamfläck för Europa. I måndags inleddes rivningen av lägret. 6 500 personer ska omplaceras under veckan men för de flesta invånarna är framtiden fortfarande oviss.
Nu är de vanligtvis livliga gatorna i lägret märkbart lugna. På dörrarna till flera av affärerna som huserar i flyktinglägret ”Djungeln” i franska Calais är det affischerat om den stundande avhysningen. Trots myndigheters krav på nedläggning av restauranger, frisörer, frukthandlare och bagerier som en gång gav färg och liv på Djungelns gator, fortsätter vissa med verksamheten in till den sista veckan. Ett utförligt system av varningssignaler och spanare ser till att affärerna hinner stänga innan polisen gör sina inspektioner.
Under flera år har flyktinglägret utanför den nordfranska hamnstaden Calais växt sig allt större, med affärer och mötesplatser bland tusentals tält och provisoriska bostäder. Nu när franska myndigheter har beslutat att riva lägret ska runt 6 500 personer slussas ut till mottagningscenter runtom i Frankrike under veckan. Samtidigt råder det en misstro mot myndigheter hos många flyktingar och volontärorganisationer vittnar om en oro inför de boendes framtid.
Nattlig tårgas
För 23-årige Abdul från Afghanistan har polisens räder i lägret blivit en norm. Han hjälper sin vän att driva en frukthandel vars färgglada produkter livar upp de gråa grusvägarna. Lutandes mot affärens vägg, beväpnad med skarp engelska, beskriver han stämningen i lägret.
– Polisen trakasserar oss dagligen och skjuter in tårgas flera gånger i veckan, det har blivit vanligare nu när de vill avhysa oss. Jag tror inte på dem, våra affärer är kvar trots att de stängde ner dem. Vi är vana vid att de försöker flytta på oss, men vi har ingen annanstans att gå, säger han.
Många av Abduls nyfikna vänner samlas för att höra honom prata. För de flesta i lägret har dagarna gått ut på att återhämta krafterna inför kvällen. Då beger sig mindre grupper av flyktingar ut i natten för att hitta lastbilar eller tåg att hoppa ombord på, i hopp om att kunna ta sig över engelska kanalen via färjan eller Eurotunneln. Calais är den närmsta staden till Storbritannien, endast 30 kilometer från Dover.
Storbritannien har hittills vägrat släppa in de flesta flyktingarna, förutom en mindre grupp ensamkommande barn. Samtidigt har brittiska staten bekostat en serie murar och stängsel längs med vägarna värt flera miljoner pund, i hopp om att stoppa flyktingströmmen, ett projekt som ännu pågår trots beslutet att riva lägret.
För oss är det största problemet att ingen vill stanna kvar i Frankrike. Om de ska avhysa oss är vi rädda att de ska skicka oss tillbaka till Afghanistan
Behandlade som djur
För Abdul och hans vänner har stängslet inte varit ett hinder, utan snarare bara ytterligare en svårighet i en redan pressad situation. Många uppger att släkt och vänner i Storbritannien är det som motiverar deras farliga resa förbi poliser, taggtråd och tårgas. De är trötta från nattens försök, många har energidrycker i handen för att hålla sig vakna. Abdul fortsätter:
– För oss är det största problemet att ingen vill stanna kvar i Frankrike. Om de ska avhysa oss är vi rädda att de ska skicka oss tillbaka till Afghanistan. Vi har sett hur Europa behandlar sina flyktingar, och jag tror inte Storbritannien är mycket bättre, men vi har fastnat här nu och vi måste härifrån. Jag föreställde mig aldrig att Europa skulle bemöta oss så dåligt som man har gjort. Vi lever i en ”djungel” som är ämnad för djur, det är så Europa behandlar oss, säger han.
Många av de hjälporganisationer som har arbetat i lägret under en längre tid fortsätter att vara på plats under vräkningen. Enligt Clemence Arcilyz, medicinsk koordinator hos Läkare i världen, är stämningen i lägret spänd under avhysningsveckans första dag.
– Det har varit väldigt lugnt under morgonen. Människor står i köer och väntar på besked och det råder en tryckt stämning, säger hon.
Väntar sig oroligheter
Många har blandade känslor inför avhysningen, flertalet av de hjälporganisationer som har varit på plats i lägret har erbjudit allt ifrån mat och akut sjukvård till bussar med trådlöst internet. De trånga förhållandena i lägret har sedan boytan halverades i februari förvärrat hälsosituationen, och många av de tält och skjul som fungerar som bostad är inte anpassade för det kalla, regniga höstvädret i norra Frankrike.
Boendesituationen är ärligt talat hemsk i Djungeln. Det finns i princip ingen sanitet förutom provisoriska toaletter här.
Organisationen L’Auberge des Migrants (Migranthärberget) har under en lång tid fördelat mat, kläder och andra nödvändigheter åt de boende i ”Djungeln”, där flyktingarna själva har fått beskriva sina behov. Enligt den brittiska volontären Dan har de boende levt under undermåliga förhållanden.
– Boendesituationen är ärligt talat hemsk i Djungeln. Det finns i princip ingen sanitet förutom provisoriska toaletter här. Husen består av donerade tält eller självbyggda strukturer. Översvämningar är vanliga, de statliga containrarna är få och dåligt utrustade. Hela situationen görs värre av polisens tårgas under nätterna vars syfte verkar vara att avhumanisera lägrets boende och hindra volontärarbetet. Att avhysa dem på detta vis är en av många orättvisor som de här personerna har fått genomlida, säger han.
Samtidigt berättar Clemence Arcilyz från Läkare i Världen att de förväntar sig mer oroligheter under de kommande dagarna när personer som inte vill lämna lägret kommer vara de enda som är kvar.
– Vi har inte fått några garantier om vad som kommer hända med de människor som slussas iväg. Vi är väldigt oroliga för flyktingarnas framtid, säger hon.
Inga garantier
Under måndagen, då avhysningen av runt 6 500 personer som ska flyttas till mottagningscenter runt om i landet inleds, råder fortfarande otydlighet kring många detaljer. Hjälporganisationer på plats uppger att myndigheterna underskattat antalet människor i lägret, något som komplicerar busstransporterna och avhysningen. Samtidigt har många av flyktingarna inte fått någon information om vilken ort de kommer att förflyttas till, och det är fortfarande oklart vad som kommer att hända med de personer som blir kvar.
– De allra flesta kommer att skickas till olika mottagningscenter, andra kommer att sprida ut sig på andra okända platser, och vissa kommer försöka stanna i ”Djungeln”. Många av invånarna vill verkligen försöka korsa kanalen, säger Clemence Arcilyz.
För Abdul är situationen olöslig då han och hans vänner saknar andra alternativ.
– Vi vet att det inte finns någon hjälp här, vi vill bara inte bli utvisade och vi vill inte stanna här. Jag ville aldrig lämna mitt hem. Jag hade min familj, mina studier och mitt jobb i Afghanistan. Vi flyr på grund av kriget, inte för att vi hatar vårt land. Jag hade ett bättre hem i Afghanistan än vad jag har här. Vi står inte ut i Djungeln, allt vi vill är att leva i fred, säger han.
