I söndagens turkiska folkomröstning om en ny konstitution vann ja-sidan, men det knappt. Det innebär att Erdogans makt som president stärks ytterligare och makten centraliseras mer än tidigare. Valet har uppmärksammats stort i både Sverige och Europa och det är inte så konstigt. Det här är ett val vars efterverkningar kommer påverka politiken långt utanför Turkiets gränser.
Men vi börjar med vad det innebär för Turkiet. Helgens resultat i omröstningen innebär stora kliv bakåt ur ett demokratiskt perspektiv. Turkiet har knappast varit ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter, men från och med nu tyder allt på att det blir mörkare. Dagens parlamentariska styre ersätts med presidentstyre, presidenten ges makt att utse ministrar och myndighetschefer samt befogenhet att utse många av landets viktigaste domare. Parlamentet får samtidigt mindre möjligheter att granska och ställa regering och president till svars, till exempel behöver regeringen inte längre godkännas av parlamentet. Presidenten ges också möjlighet att sitta vid makten i 15 år. Men den fråga som står högst på Erdogans lista nu är att införa dödsstraffet igen.
De som straffas i Erdogans Turkiet är inte vilka som helst. Efter den misslyckade statskuppen, där det fortfarande finns många frågetecken kring vem som egentligen utförde den, har Erdogan fängslat oppositionella, journalister, domare och alla han fått tag i som motsätter sig hans styre. Statskuppen följdes av en utrensning och hårdnad kontroll av medierna som bara gynnat Erdogan. Enligt Amnesty sitter minst 112 journalister i fängelse och 169 medier har stängts. Enligt Stockholm Center for Freedom, en organisation grundad av exiljournalister, sitter minst 50 000 människor fängslade som sägs vara fiender till regeringen. Den nedtystade oppositionen har med största sannolikhet medverkat till ja-sidans vinst. En vinst vars legitimitet ifrågasätts och krav på omval har formulerats. Något Erdogan sagt blankt nej till.
Avtalet mellan Turkiet och EU har lett till färre flyktingar över Egeiska havet, men till vilket pris?
Ett land som vilar på så odemokratiska grunder ska självfallet inte ha något att göra i EU och är det sista landet vi ska lita till för att ta emot flyktingar på ett humanitärt vis. Men EU och Sverige har en ohelig allians med Turkiet som fått agera gränsvakt för människor på flykt. Det har inneburit att migranter som kommit till Europa skickas till Turkiet. Därifrån är meningen att de bara utvisas om det är till platser som anses ofarliga. Det har inneburit minst 30 miljarder kronor till bland annat flyktingar i turkiska läger. Ytterligare 30 miljarder planeras fram till slutet av 2018. Dessa läger kritiseras av flera människorättsorganisationer. Avtalet har lett till färre flyktingar över Egeiska havet, men till vilket pris? Vill vi ha ett totalitärt Turkiet som gränsvakt mot människor på flykt? Samtidigt har antalet flyktingar ökat via andra farliga vägar. Människor slutar inte fly för att en väg stängs.
Det här avtalet har inte bara kostat EU pengar. Det har utlovats visumfria resor för turkiska medborgare till EU och att förhandlingarna om Turkiets eventuella medlemskap ska sätta fart. Nu börjar relationen mellan EU och Turkiet kallna, och Erdogan har gång på gång hotat med att säga upp migrationsavtalet. Här kan Sverige och resten av EU svara med en human migrationspolitik som inte gör sig beroende av Turkiet, vägra deras inträde i unionen och strypa både investeringar och ”flyktingpengar” till landet. Det är mörka år som väntar Turkiet, men inga pengar från Europa ska underlätta Erdogans skendemokrati.