Andra augusti 1980. En het dag i Bologna, Italien. Mängder av människor har sökt sig till svalkan i centralstationens luftkonditionerade väntsal. 10:25 exploderar en tidsinställd bomb. Explosionen får väntsalens tak att kollapsa och träffar tåget som står inne vid första perrongen. 85 människor omkommer och över 200 skadas.
Tjugosjätte september 1980. Oktoberfest i München, Tyskland, är i full gång när en brandsläckare fylld med sprängmedel och en granat placeras i en soptunna nära ingången till festområdet. 22:19 detonerar bomben. Splitter kastas ut i midjehöjd över ett område stort som en fotbollsplan. Tretton dödas och över 200 skadas.
Nionde november 1985. Snabbköpet Delhaize i Aalst, Belgien, ska snart stänga för kvällen. Familjen Van de Steen är på väg ut till parkeringen när de möter tre maskerade män med hagelgevär. Föräldrarna och dottern skjuts ihjäl. Den nioårige sonen flyr in i butiken där han skjuts i höften. Under de fyra minuter männen vistas i butiken fortsätter de skjuta mot kassörskor och kunder. Ytterligare fem dödas. Rånarna flyr och undkommer förföljande polisbilar.
Tjugoåttonde februari 1986. Olof och Lisbeth Palme promenerar hem från biografen Grand. Vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan dyker en man upp bakom paret och avlossar två skott på nära håll. Sveriges statsminister Olof Palme avlider omedelbart. Mördaren avviker från platsen.
Under 1980-talet drabbades Västeuropa av flera spektakulära våldsdåd som har gemensamt att de kan kopplas till det mystiska nätverk som kallas Stay behind. Trots att nätverket existerat sedan andra världskrigets slutskede var det först 1990 dess existens officiellt bekräftades när Italiens premiärminister Giulio Andreotti erkände för häpna senatorer att det funnits en NATO-ansluten arméstruktur som hållits hemlig både för folket och för det italienska parlamentet.
Den militära underrättelsetjänsten hade för CIA:s räkning byggt upp organisationen med kodnamnet Gladio, bestående av militärt tränad personal med hemliga vapengömmor. Om Italien ockuperades av Sovjetunionen skulle Gladio verka som motståndsrörelse. Uppdraget var att stanna bakom fiendens linjer, därav beteckningen Stay behind.
Avslöjandet skapade stor skandal, särskilt när det upptäcktes att Gladio hade kopplingar till Operation Piano Solo 1964 och Operation Tora Tora 1970, två långt framskridna statskuppsplaner där element inom militären, polisen och underrättelsetjänsten skulle gripa makten med stöd av extremhögern.
På listorna fanns inte bara kommunister utan även många ledande socialdemokrater, däribland SPD:s ordförande Erich Ollenhauer och Hessens inrikesminister Heinrich Zinnkann
Journalister, domare och parlamentariker började undersöka vilken roll Gladio spelat under Anni di piombo, blyåren, den blodiga period från slutet av sextiotalet till början av åttiotalet som präglats av politisk terrorism. Den allvarligaste uppgiften handlade om att sprängämnet som användes i bomben på Bolognas centralstation skulle ha kommit från ett av Gladios vapenförråd.
En allt klarare bild började framträda av en organisation som bildats för att bekämpa en främmande ockupationsarmé men som med tiden börjat betrakta den italienska vänstern som sin främsta fiende och var beredd att ta till alla medel för att hindra kommunistpartiet från att vinna demokratiska val.
Gerardo Seravalle, den general som fört befäl över Gladio i början av 70-talet berättade i en BBC-intervju att deras kontakter vid CIA var mest intresserade av inrikespolitiska uppgifter, förmågan att ”motverka gatustörningar, hantera landsomfattande strejker och framförallt varje eventuell ökning av kommunistpartiets makt.” Enligt generalen var CIA:s finansiering av Gladio helt beroende av denna förmåga.
Kanske var det för att avleda något av kritiken från sig själv som premiärministern Andreotti i ett tal till parlamentet den nionde november 1990 avslöjade att Gladio varit del av ett större nätverk och att länder som Grekland, Tyskland, Belgien och Danmark hade egna avdelningar som koordinerades genom Allied Clandestine Committee, ACC, en hemlig ledningsgrupp inom NATO.
Under hösten 1990 erkände regeringar i Grekland, Turkiet, Nederländerna och Luxemburg existensen av Stay behind-organisationer. Frankrikes president Mitterrand försökte hävda att den franska avdelningen sedan länge var upplöst men bemöttes av Italiens Andreotti som påpekade att Frankrike deltagit i ett ACC-möte knappt tre veckor tidigare.
Västtyska Stay behind hade avslöjats första gången redan 1952 när en före detta SS-officer självmant anmälde till polisen i Frankfurt att han rekryterats av en paramilitär organisation, Technischer Dienst, TD, bestående av före detta nazister, finansierad och tränad av CIA. Tyska polisen stormade TD:s högkvarter och beslagtog stora mängder vapen och sprängmedel.
Det som skapade mest uppmärksamhet var de registerkort man fann med namn på misstänkta landsförrädare att eliminera. På listorna fanns inte bara kommunister utan även många ledande socialdemokrater, däribland SPD:s ordförande Erich Ollenhauer och Hessens inrikesminister Heinrich Zinnkann. Utredningen i Frankfurt motarbetades av de federala myndigheterna och landets högsta domstol beordrade att alla som gripits skulle släppas.
1990 hävdade förbundsregeringen att tyska Stay behind hade avvecklat sina vapenlager redan 1972. Journalister påpekade att flera vapengömmor hittats i Tyskland under 80-talet.
Det mest spektakulära fyndet gjordes 1981 av skogsarbetare vid Lüneburgheden. Fyndet kunde kopplas till den högerextreme skogvaktaren Heinz Lembke som ledde polisen till 33 förråd med stora mängder automatvapen, pansarskott, handgranater och sprängämnen.
Polisen började misstänka att bomben som en ung nazist i Lembkes bekantskapskrets sprängde under Oktoberfest året innan kom från denna arsenal. Lembke förklarade för åklagaren att han var beredd att avslöja varifrån vapnen kom och deras syfte. Dagen efter hittades han hängd i sin cell. Vapnens ursprung är fortfarande inte klargjort. Från utredningen 1952 är dock känt att Lüneburgheden var TD:s norra samlingsplats vid en eventuell invasion.
I Belgien tillsatte det federala parlamentet en kommission som kunde konstatera att det funnits två parallella organisationer, SDRA8 som var en del av den militära underrättelsetjänsten och den civila STC/Mob som rekryterat radiooperatörer.
En av de viktigaste frågorna som kommissionen skulle undersöka var om SDRA8 varit delaktigt i våldsdåd i Belgien i fredstid. De fann klara bevis för att SDRA8 varit inblandade i anfallet mot polisstationen i staden Vielsalm där en polis dödades och vapen stals. Dessa vapen dök senare upp i en lägenhet som använts av vänsterterrorcellen Cellules Communistes Combattantes.
Kommissionen försökte ta reda på om det fanns någon koppling mellan SDRA8 och den serie brutala rånmord som kulminerade med massakern på snabbköpet i Aalst. Trots direkta order från regeringen valde de högsta cheferna inom underrättelsetjänsten att hellre få sparken än att lämna ut information om SDRA8:s eventuella inblandning. Nazisten Paul Latinus som misstänktes vara sambandet mellan Stay behind och rånmördarna hade hittats hängd i sin flickväns bostad.
Att NATO-länderna Danmark och Norge hade egna Stay behind-nätverk, Absalon respektive Rocambole, var kanske inte förvånande. Norska ROC hade råkat avslöjas redan 1978 när en polis på jakt efter hembrännare snubblade in i en vapengömma. Då var det större nyheter att formellt neutrala Sverige och Finland, tillsammans med Österrike och Schweiz, varit de länder utanför NATO där Stay behind etablerats.
När den sovjetiska ockupation de förberett sig på aldrig kom började de allt mer betrakta inhemska vänstergrupper som legitima mål
I Sverige inleddes uppbyggnaden i slutet av 40-talet av major Anders Grafström. Han hade varit frivillig i finska vinterkriget och rekryterade andra veteraner, framförallt från Sveaborg, en föreningen för svenskar som slagits i Finland eller i Waffen-SS. Sveaborg var en del av nazistpartiet Svensk socialistisk samling och de nazistiska rekryterna stod redan under säkerhetspolisens övervakning. När Sveaborgs ledare Otto Hallberg greps 1952 upplöstes Grafströms organisation.
Istället gick uppdraget till Alvar Lindencrona, tidigare jurist vid Försvarsdepartementet och sedan 1947 VD för försäkringsbolaget Thule. CIA hade börjat bygga upp ett nätverk i det neutrala Sverige och regeringen behövde verka snabbt för att Stay behind skulle stå under svensk kontroll. Efter att Lindencrona och Tage Erlander sammanträtt med CIA flyttades ansvaret över till det som kom att kallas ”Lindencronas kommitté”. Svenska Stay behind fick även en observatörsroll i NATO-ledningsgruppen ACC.
Grafström blev kanslichef under Lindencrona. Styrelsen hade en bred representation från näringslivet, politiken, militären, LO och LRF. Finansieringen kom från privata donationer organiserad av Marcus Wallenberg. Rörelsen styrdes från ett hemligt rum i Thulehuset på Sveavägen med egen ingång från Luntmakargatan
När Lindencrona pensionerades 1978 tog SAF-chefen Curt-Steffan Giesecke över. Det svenska Stay behind-nätverket existerade fortfarande under slutet av 90-talet med ett kontor dolt i en våning på Kungsholmen. Först några år in på 2000-talet avvecklades organisationen.
När åklagare Krister Petersson kallade till presskonferens för att slutligen lägga ner Palmeutredningen valde han att peka ut den avlidne Stig Engström som mördare. Enligt Petersson går det inte att utesluta att Engström skulle ha agerat i samarbete med andra. I praktiken verkar han ha menat Stay behind. Engström arbetade i Thulehuset och hade i många år Alvar Lindencrona som chef.
Att undersöka Stay behind har uppenbarligen inte varit lätt. Enligt Petersson har de personer man förhört ”inte varit väldigt sugna på att prata om verksamheten”. Aftonbladet har också kunnat visa hur Palmeutredningen gång på gång under de senaste tre åren begärt ut information från SÄPO och den militära underrättelsetjänsten MUST som kan kopplas till Stay behind.
Om Stay behind var involverade i mordet på Olof Palme är troligen lika svårt att ta reda på som vad som verkligen hände i Bologna, München och Aalst. Men några saker vet vi säkert. Som att NATO och CIA under efterkrigstiden byggde upp ett nätverk av hemliga väpnade organisationer i Västeuropa utan demokratisk kontroll eller insyn, och att dessa organisationer till stor del befolkades av personer med högerextrema sympatier. När den sovjetiska ockupation de förberett sig på aldrig kom började de allt mer betrakta inhemska vänstergrupper som legitima mål. De var dessutom beredda att tillgripa alla medel, inklusive mord och terrorism, för att uppnå sina mål.
