Nyheter 03 augusti, 2020

Tyst terror

Palmemordet, terrorattentaten 1980 i Bologna och München, CIA, Nato och nazistpartier. Nätverket Stay Behinds namn dyker upp i en rad uppseendeväckande sammanhang. Ändå går ingenting att bevisa. Flamman gräver i en internationell organisation som haft siktet inställt på västeuropeisk vänster.

Andra augusti 1980. En het dag i Bologna, Italien. Mängder av människor har sökt sig till svalkan i centralstationens luftkonditionerade väntsal. 10:25 exploderar en tidsinställd bomb. Explosionen får väntsalens tak att kollapsa och träffar tåget som står inne vid första perrongen. 85 människor omkommer och över 200 skadas.
Tjugosjätte september 1980. Oktoberfest i München, Tyskland, är i full gång när en brandsläckare fylld med sprängmedel och en granat placeras i en soptunna nära ingången till festområdet. 22:19 detonerar bomben. Splitter kastas ut i midjehöjd över ett område stort som en fotbollsplan. Tretton dödas och över 200 skadas.
Nionde november 1985. Snabbköpet Delhaize i Aalst, Belgien, ska snart stänga för kvällen. Familjen Van de Steen är på väg ut till parkeringen när de möter tre maskerade män med hagelgevär. Föräldrarna och dottern skjuts ihjäl. Den nioårige sonen flyr in i butiken där han skjuts i höften. Under de fyra minuter männen vistas i butiken fortsätter de skjuta mot kassörskor och kunder. Ytterligare fem dödas. Rånarna flyr och undkommer förföljande polisbilar.
Tjugoåttonde februari 1986. Olof och Lisbeth Palme promenerar hem från biografen Grand. Vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan dyker en man upp bakom paret och avlossar två skott på nära håll. Sveriges statsminister Olof Palme avlider omedelbart. Mördaren avviker från platsen.

Under 1980-talet drabbades Västeuropa av flera spektakulära våldsdåd som har gemensamt att de kan kopplas till det mystiska nätverk som kallas Stay behind. Trots att nätverket existerat sedan andra världskrigets slutskede var det först 1990 dess existens officiellt bekräftades när Italiens premiärminister Giulio Andreotti erkände för häpna senatorer att det funnits en NATO-ansluten arméstruktur som hållits hemlig både för folket och för det italienska parlamentet.
Den militära underrättelsetjänsten hade för CIA:s räkning byggt upp organisationen med kodnamnet Gladio, bestående av militärt tränad personal med hemliga vapengömmor. Om Italien ockuperades av Sovjetunionen skulle Gladio verka som motståndsrörelse. Uppdraget var att stanna bakom fiendens linjer, därav beteckningen Stay behind.
Avslöjandet skapade stor skandal, särskilt när det upptäcktes att Gladio hade kopplingar till Operation Piano Solo 1964 och Operation Tora Tora 1970, två långt framskridna statskuppsplaner där element inom militären, polisen och underrättelsetjänsten skulle gripa makten med stöd av extremhögern.

På listorna fanns inte bara kommunister utan även många ledande socialdemokrater, däribland SPD:s ordförande Erich Ollenhauer och Hessens inrikesminister Heinrich Zinnkann

Journalister, domare och parlamentariker började undersöka vilken roll Gladio spelat under Anni di piombo, blyåren, den blodiga period från slutet av sextiotalet till början av åttiotalet som präglats av politisk terrorism. Den allvarligaste uppgiften handlade om att sprängämnet som användes i bomben på Bolognas centralstation skulle ha kommit från ett av Gladios vapenförråd.
En allt klarare bild började framträda av en organisation som bildats för att bekämpa en främmande ockupationsarmé men som med tiden börjat betrakta den italienska vänstern som sin främsta fiende och var beredd att ta till alla medel för att hindra kommunistpartiet från att vinna demokratiska val.
Gerardo Seravalle, den general som fört befäl över Gladio i början av 70-talet berättade i en BBC-intervju att deras kontakter vid CIA var mest intresserade av inrikespolitiska uppgifter, förmågan att ”motverka gatustörningar, hantera landsomfattande strejker och framförallt varje eventuell ökning av kommunistpartiets makt.” Enligt generalen var CIA:s finansiering av Gladio helt beroende av denna förmåga.
Kanske var det för att avleda något av kritiken från sig själv som premiärministern Andreotti i ett tal till parlamentet den nionde november 1990 avslöjade att Gladio varit del av ett större nätverk och att länder som Grekland, Tyskland, Belgien och Danmark hade egna avdelningar som koordinerades genom Allied Clandestine Committee, ACC, en hemlig ledningsgrupp inom NATO.
Under hösten 1990 erkände regeringar i Grekland, Turkiet, Nederländerna och Luxemburg existensen av Stay behind-organisationer. Frankrikes president Mitterrand försökte hävda att den franska avdelningen sedan länge var upplöst men bemöttes av Italiens Andreotti som påpekade att Frankrike deltagit i ett ACC-möte knappt tre veckor tidigare.
Västtyska Stay behind hade avslöjats första gången redan 1952 när en före detta SS-officer självmant anmälde till polisen i Frankfurt att han rekryterats av en paramilitär organisation, Technischer Dienst, TD, bestående av före detta nazister, finansierad och tränad av CIA. Tyska polisen stormade TD:s högkvarter och beslagtog stora mängder vapen och sprängmedel.
Det som skapade mest uppmärksamhet var de registerkort man fann med namn på misstänkta landsförrädare att eliminera. På listorna fanns inte bara kommunister utan även många ledande socialdemokrater, däribland SPD:s ordförande Erich Ollenhauer och Hessens inrikesminister Heinrich Zinnkann. Utredningen i Frankfurt motarbetades av de federala myndigheterna och landets högsta domstol beordrade att alla som gripits skulle släppas.
1990 hävdade förbundsregeringen att tyska Stay behind hade avvecklat sina vapenlager redan 1972. Journalister påpekade att flera vapengömmor hittats i Tyskland under 80-talet.
Det mest spektakulära fyndet gjordes 1981 av skogsarbetare vid Lüneburgheden. Fyndet kunde kopplas till den högerextreme skogvaktaren Heinz Lembke som ledde polisen till 33 förråd med stora mängder automatvapen, pansarskott, handgranater och sprängämnen.
Polisen började misstänka att bomben som en ung nazist i Lembkes bekantskapskrets sprängde under Oktoberfest året innan kom från denna arsenal. Lembke förklarade för åklagaren att han var beredd att avslöja varifrån vapnen kom och deras syfte. Dagen efter hittades han hängd i sin cell. Vapnens ursprung är fortfarande inte klargjort. Från utredningen 1952 är dock känt att Lüneburgheden var TD:s norra samlingsplats vid en eventuell invasion.
I Belgien tillsatte det federala parlamentet en kommission som kunde konstatera att det funnits två parallella organisationer, SDRA8 som var en del av den militära underrättelsetjänsten och den civila STC/Mob som rekryterat radiooperatörer.

En av de viktigaste frågorna som kommissionen skulle undersöka var om SDRA8 varit delaktigt i våldsdåd i Belgien i fredstid. De fann klara bevis för att SDRA8 varit inblandade i anfallet mot polisstationen i staden Vielsalm där en polis dödades och vapen stals. Dessa vapen dök senare upp i en lägenhet som använts av vänsterterrorcellen Cellules Communistes Combattantes.
Kommissionen försökte ta reda på om det fanns någon koppling mellan SDRA8 och den serie brutala rånmord som kulminerade med massakern på snabbköpet i Aalst. Trots direkta order från regeringen valde de högsta cheferna inom underrättelsetjänsten att hellre få sparken än att lämna ut information om SDRA8:s eventuella inblandning. Nazisten Paul Latinus som misstänktes vara sambandet mellan Stay behind och rånmördarna hade hittats hängd i sin flickväns bostad.
Att NATO-länderna Danmark och Norge hade egna Stay behind-nätverk, Absalon respektive Rocambole, var kanske inte förvånande. Norska ROC hade råkat avslöjas redan 1978 när en polis på jakt efter hembrännare snubblade in i en vapengömma. Då var det större nyheter att formellt neutrala Sverige och Finland, tillsammans med Österrike och Schweiz, varit de länder utanför NATO där Stay behind etablerats.

När den sovjetiska ockupation de förberett sig på aldrig kom började de allt mer betrakta inhemska vänstergrupper som legitima mål

I Sverige inleddes uppbyggnaden i slutet av 40-talet av major Anders Grafström. Han hade varit frivillig i finska vinterkriget och rekryterade andra veteraner, framförallt från Sveaborg, en föreningen för svenskar som slagits i Finland eller i Waffen-SS. Sveaborg var en del av nazistpartiet Svensk socialistisk samling och de nazistiska rekryterna stod redan under säkerhetspolisens övervakning. När Sveaborgs ledare Otto Hallberg greps 1952 upplöstes Grafströms organisation.
Istället gick uppdraget till Alvar Lindencrona, tidigare jurist vid Försvarsdepartementet och sedan 1947 VD för försäkringsbolaget Thule. CIA hade börjat bygga upp ett nätverk i det neutrala Sverige och regeringen behövde verka snabbt för att Stay behind skulle stå under svensk kontroll. Efter att Lindencrona och Tage Erlander sammanträtt med CIA flyttades ansvaret över till det som kom att kallas ”Lindencronas kommitté”. Svenska Stay behind fick även en observatörsroll i NATO-ledningsgruppen ACC.
Grafström blev kanslichef under Lindencrona. Styrelsen hade en bred representation från näringslivet, politiken, militären, LO och LRF. Finansieringen kom från privata donationer organiserad av Marcus Wallenberg. Rörelsen styrdes från ett hemligt rum i Thulehuset på Sveavägen med egen ingång från Luntmakargatan
När Lindencrona pensionerades 1978 tog SAF-chefen Curt-Steffan Giesecke över. Det svenska Stay behind-nätverket existerade fortfarande under slutet av 90-talet med ett kontor dolt i en våning på Kungsholmen. Först några år in på 2000-talet avvecklades organisationen.
När åklagare Krister Petersson kallade till presskonferens för att slutligen lägga ner Palmeutredningen valde han att peka ut den avlidne Stig Engström som mördare. Enligt Petersson går det inte att utesluta att Engström skulle ha agerat i samarbete med andra. I praktiken verkar han ha menat Stay behind. Engström arbetade i Thulehuset och hade i många år Alvar Lindencrona som chef.
Att undersöka Stay behind har uppenbarligen inte varit lätt. Enligt Petersson har de personer man förhört ”inte varit väldigt sugna på att prata om verksamheten”. Aftonbladet har också kunnat visa hur Palmeutredningen gång på gång under de senaste tre åren begärt ut information från SÄPO och den militära underrättelsetjänsten MUST som kan kopplas till Stay behind.
Om Stay behind var involverade i mordet på Olof Palme är troligen lika svårt att ta reda på som vad som verkligen hände i Bologna, München och Aalst. Men några saker vet vi säkert. Som att NATO och CIA under efterkrigstiden byggde upp ett nätverk av hemliga väpnade organisationer i Västeuropa utan demokratisk kontroll eller insyn, och att dessa organisationer till stor del befolkades av personer med högerextrema sympatier. När den sovjetiska ockupation de förberett sig på aldrig kom började de allt mer betrakta inhemska vänstergrupper som legitima mål. De var dessutom beredda att tillgripa alla medel, inklusive mord och terrorism, för att uppnå sina mål.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 19 mars, 2024

Högklassigt om samtidens öppna sår

Mouna Jemal Siala, ur serien ”No to Division”, 2013.

Det är omöjligt att inte se utställningen på Moderna i Malmö i ljuset av kriget i Gaza. Jonatan Habib Engqvist ser ”Oläkt” och imponeras av curatorernas fingertoppskänsla.

När senast kunde man se en utställning i Norden som samlar så många konstnärer från Mellanöstern och Nordafrika? Och hur ofta presenteras konst som bearbetar Mellanösterns konflikter, flyktingströmmar och trauman utan att gapa och skrika?

I turbinhallen på Moderna Museet Malmö samsas konstnärer från Algeriet, Egypten, Jemen, Libyen, Marocko, Syrien och Tunisien. Jag kan bara föreställa mig vilket arbete som krävts för att få såväl ömtåliga och hantverksmässigt högklassiga verk som namnkunniga konstnärer till Sverige. Som gammal kritiker och curator frågar jag mig hur det ens varit möjligt att ta ett helhetsgrepp om de uppror och revolutioner som rasat genom regionen de senaste 15 åren. Svaret tycks vara nya frågor.

Trots en genomarbetad, elegant och snudd på stramt installerad utställning, är det både sinnligt och komplext. Revolutionsromantiken, som så ofta präglar den nordeuropeiska konstvärlden, är som bortblåst: Hos Khaled Hafez marscherar kvackande beväpnade hieroglyfiska pappfigurer med bollmagar. I Héla Ammars svartvita fotografier broderade med röd tråd, upplöses tiden när bilder från tunisiska upproret, arkivmaterial och personliga fotografier flyter samman. Hos Muhammad Ali har tiden stannat och blivit rumslig. Moataz Nasr bygger upp geometriska islamiska mönster av tändstickor med olikfärgat svavel, och i Selim Ben Cheikhs Arabian spider bildas en geometrisk dekor av taggtråd på mjölkig film som filtrerar allt dagsljus utifrån.

Oläkt lyckas nämligen med konststycket att inte falla för frestelsen att förvandla smärta och sorg till något annat.

Safaa Erruas fick i januari besked av samma kulturministerium som utsett henne till att representera Marocko vid årets biennal i Venedig, att hon inte längre var aktuell. På Moderna Museet återskapar hon sina vita Flags (2011/2023). Med vita pärlor på perforerat vitt bomullspapper broderar hon de 22 ländernas flaggor som ingår i arabförbundet. Stillsamt under turbinhallens stansade tak hänger dessa fredens, men också sorgens vita fanor och alstrar spöklika skuggoröver varandra och de vitmålade väggarna. Därunder finns Hadia Ganas installation Zarda (2011–2018) där produktnamn och innehållsförteckningar på matförpackningar bytts ut mot namn på personer som dött i den libyska revolutionen och slagorden skrivits med sand på golvet. Fethi Sahraoui berättar i sin film Youthtopia (2019) om den algeriska fotbollskulturens motståndskraft, och Rachid Koraichis makalösa väv Jardin d’Afrique (2021) tillägnas de migranter som omkommit i Medelhavet.

Det är egentligen bara den albanske konstnären Adrian Pacis suggestiva installation Broken Words från 2019 som, genom sitt rapporterande, nästan journalistiska tilltal skaver i sammanhanget. I den mörka kub som byggts mitt i det vitmålande utställningsrummet svävar skärmar med närbilder av olika ansikten. Lösryckta klipp av pauser, tystnader, harklande, ett darrande stämband eller en suck – det korta utrymme ur längre tagningar då traumatiserade migranter som precis delat med sig av uppslitande erfarenheter väntar på tolken. Uppgivenhetens tystnad vilar tungt över rummet.

Förutom de konstnärer och besökare som med självklarhet bär sin keffiyeh vid varje offentlig tillställning, är kriget i Gaza starkt närvarande. Jag tror det är bra. Oläkt lyckas nämligen med konststycket att inte falla för frestelsen att förvandla smärta och sorg till något annat. Den besvarar i stället varje fråga med en ny och låter mångfalden förbli motsägelsefull utan att sätta plåster på såren. Det gör ont. Se den!

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medgrundare till SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]