Opinion

Tystnad mot terrorism

”Det är inte rimligt att sprida uppgifter om skottlossning efter attentatet på Drottninggatan utan att dessa bekräftats av polisen”, skriver Pierre Gilly. Foto: Anders Wiklund/TT.

Terrorismens syre — publicitet — måste bort. Pierre Gilly om mediernas och demokratins symboliska förhållande till terrorismen.

Opinion

Terrorism är ett underligt begrepp. Vanliga substantiv syftar på något konkret eller abstrakt som har vissa egenskaper. En stol är något man kan sitta på. Ibland är vi inte överens om vad som karaktäriserar ett substantiv men diskussionen handlar alltid om dess egenskaper. När det gäller terrorism förhåller det sig annorlunda. Det är inte terrorn som definierar terrorismen utan förövaren. Amerikansk lag definierar terrorism som politiskt våld som utförts av icke statlig organisationer mot civila. Det är som om man kommit överens om att det viktigaste kriteriet för en stol är att vara tillverkade av en viss typ av företag.

USA och Storbritannien dödade hundratusentals japanska och tyska civila under andra världskrigets bombräder. Det var ett politiskt motiverat massmord på oskyldiga människor som syftade till att terrorisera allmänheten till underkastelse. Men det räknas naturligtvis inte som (stats)terrorism eftersom det är vinnaren som skriver historien. Om Hitler vunnit andra världskriget hade de franska motståndsmännen under ockupationen förmodligen fortfarande beskrivits som terrorister. Och om Apartheid inte avskaffats hade USA med all säkerhet fortfarande klassat ANC som en terroristorganisation.

Terrorism är ett namn som man ger fienden men som man som regel inte använder för att beskriva sin egen aktivitet. Jakobinerna under franska revolutionen var ett av få undantag. Detta innebär naturligtvis inte att alla som kallas terrorister kämpar för frihet eller rättvisa.

Terrorism är ett märkligt överskattat fenomen i västvärlden. Med undantag för 2001 dödar amerikanska förskolebarn fler amerikaner än terrorister, men dessa mord får inte alls lika mycket uppmärksamhet. Mellan 2001 och 2013 har också över 450 000 amerikaner dött i trafikolyckor utan att någon krävt en krigsförklaring mot trafikdöden. Om en trafikolycka orsakat samma skador som attentatet på Drottninggatan hade händelsen naturligtvis inte haft samma nyhetsvärde. Det skulle kunna förklaras med att den skada som terrorismen tillfogar oss snarare är psykologisk än fysisk. Ytterst är det avsikten som förfärar oss.

Terrorismen lever i ett symboliskt förhållande till medierna och demokratin. Syftet med attentatet på Drottninggatan var inte att döda fyra personer utan att skrämma tio miljoner svenskar. Terrorism är en kombination av våld och propaganda, den är en form av militär teater, som syftar till att regeringar och allmänhet ska underkasta sig terroristernas vilja.

Det är inte ofta jag är överens med Margret Thatcher men när det gäller terrorismen hade hon rätt. För att bekämpa den måste man beröva terroristerna det ”syre” de behöver. Deras syre är publicitet. Vi måste begränsa och reglera det sätt som media får rapportera om terrorattentat.

Nyheter om attentat bör naturligtvis inte censureras men den dramatiska presentationen av attentat kan begränsas på olika sätt. Det kan handla om förbud mot att visa bilder på skadade eller rädda människor och ryktesspridning. Det är till exempel inte rimligt att sprida uppgifter om skottlossning efter attentatet på Drottninggatan utan att dessa bekräftats av polisen. Och varför ska vi visa namn och bild på mördarna, när det just den uppmärksamhet de eftersträvar?

Så länge vi talar om och ger ett orimligt stort utrymme åt terrorismen vinner de som utför det politiska våldet i inflytande. Även fördömanden tjänar dess sak. Det är vår tystnad, inte vår upprördhet som bäst motarbetar terrorismen.

  • drottninggatan
  • terrordåd
  • terrorism

Opinion