Nyheter/Utrikes 16 juni, 2022

2 miljarder riskerar svält – kriget leder till global matbrist

När två av världens största spannmålsproducenter ligger i krig med varandra hotas stora delar av världens livsmedelsförsörjning. Fattiga importländer letar nu febrilt efter nya leverantörer medan 1,7 miljarder människor hotas av hungersnöd.

Sedan kriget i Ukraina inleddes den 24 februari har oron för att en matkris ska bryta ut ökat. Det finns flera oroväckande tecken. I USA har priset på vete på råvarubörsen Chicago Mercantile Exchange – en av de viktigaste handelsplatserna för spannmål – gått från 275 euro per ton den 1 januari till att nå den symboliska gränsen vid 400 euro i april, där snittpriset i alla fall för tillfället tycks relativt stabilt. På alla marknader där det handlas med spannmålsprodukter varierar priserna dock kraftigt, till den grad att de kan gå upp och ned samma dag beroende på nyheterna från fronten och förhandlingarna mellan Moskva och Kiev. Enligt Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) har prisindexet på livsmedel nått den högsta nivån sedan det skapades 1990, på grund av inflationen i spannmål och vegetabiliska oljor. (1) Orsakerna till denna uppgång finns i den globala handeln med vete, ett sädeslag som sedan antiken använts av i princip hela mänskligheten i olika former, som bröd, pasta och kakor. Sedan några år tillbaka producerar planeten mellan 780 och 800 miljoner ton av detta sädeslag, jämfört med 600 miljoner år 2000. (2)

Det finns fortfarande många producenter, men få av dem har något större överskott att exportera till de länder som inte är självförsörjande. Beroende på hur klimatet ser ut varje år och händelser som kan leda till dåliga skördar (torka, översvämningar), uppgår den globala handeln varje år till mellan 200 och 230 miljoner ton. Ryssland och Ukraina står för en tredjedel av detta utbyte, vilket förklarar de importberoende ländernas oro. Sedan konfliktens början har 6 miljoner ton ukrainskt vete blivit liggande i hamnarna i Mykolajiv, Odessa och Mariupol och riskerar nu att ruttna. Det är omöjligt för Ukraina, som är världens femte största exportör, att skeppa ut dessa laster via Svarta havet, som ligger i konfliktens centrum. Och även om ett vapenstillestånd som gjorde det möjligt att lasta fartygen skulle nås har försäkringsavgifterna ökat från 20 till 30 procent, vilket ökar priset för de importerande länderna.

Ryssland, som står för 18 procent och var världens största exportör framför USA 2021, har inte alls lika svårt att skeppa ut sina laster, men de västerländska sanktionerna försvårar ändå exporten. Särskilt utestängningen av landet från det finansiella systemet gör det svårare att ta betalt. Samtidigt spred Moskva panik på finansmarknaderna när man i mitten av mars meddelade att man kommer att begränsa exporten till sina grannländer i Eurasiska unionen (EAU). När de beslutade att sälja mindre vete till Armenien, Belarus, Kazakstan och Kirgizistan – länder som är långt ifrån kritiska mot den ryska offensiven mot Ukraina – kunde man tro att Ryssland är i färd med att bygga upp strategiska reserver för sitt eget behov inför en utdragen konflikt.

– Det är som om Saudiarabien plötsligt skulle meddela att det begränsar sin försäljning av olja, säger Ali Fahmi, en råvaruhandlare som är baserad i Persiska viken.

Ryssland och Ukraina är inte bara stora exportörer. De har också möjlighet att snabbt öka sin produktion för att täcka upp för eventuella brister på andra håll i världen, utan att det påverkar deras egna marknader. Ukraina, känt som ”Europas kornbod”, med sina bördiga svarta jordar, säljer i dag 74 procent av sin veteproduktion. Siffran har ökat stadigt, från 60 procent i början på 2000-talet, sedan Kiev beslutade sig för att ta sig in på världsmarknaden och få nya köpare, inte minst i Nordafrika och Mellanöstern. I och med kriget som förstör jorden och osäkerheten i hamninfrastrukturens framtid – inte minst i Mariupol som Ryssland tycks vilja annektera – är det nu en så kallad ”swing producer”, som lätt kan anpassa sig till ett ökat matbehov, som håller på att sättas ur spel.

Enligt ukrainska myndigheter har visserligen vårsådden påbörjats i de regioner som är relativt fredade från kriget, särskilt i de sydvästra delarna nära gränsen mot Rumänien. Men det saknas drivmedel. Vanligtvis importerar Ukraina 70 procent av sin bensin och diesel från Ryssland och Belarus. Sedan krigets utbrott har leveranskedjorna skurits av och traktorerna står stilla. Längre österut, till exempel runt bombade städer som Mykolajiv och Cherson, har jordarna inte plöjts. Dessutom saknas personal eftersom en stor del av dem är inkallade i armén. Det är osäkert hur stora kommande skördar kommer att bli och hur mycket som kommer att gå att skeppa ut. En möjlig lösning vore att använda sig av den rumänska hamnstaden Constanța, men i april hade Ukraina och Rumänien fortfarande inte kommit överens om ett avtal.

Ryssland har också ökat sin produktion sedan 2014, när de västerländska sanktionerna infördes efter annekteringen av Krimhalvön. Det är i ”lantbruksupprustningens” namn som Moskva har beslutat att öka sina skördar, för att landet inte längre ska vara beroende av livsmedelsprodukter från Europa och USA. Resultatet är också att landet nu kan exportera mer vete än tidigare.

– Sedan det året märks ett starkare tryck från den ryska konkurrensen på marknader där de tidigare inte var närvarande, såsom Algeriet, säger en fransk förhandlare som är rädd att en utdragen konflikt och ett ryskt och ukrainskt tillbakadragande från marknaden ska leda till kaos på världens vetebörser.

– Priset är nu 400 euro per ton och alla tänker redan bara på sina egna behov. De rikaste kan hitta ersättningslösningar medan de fattigaste måste förlita sig på den internationella solidariteten.

Den 14 mars varnade FN:s generalsekreterare António Guterres för en ”svältorkan” och en ”kollaps av det globala livsmedelssystemet”, och nämnde bland annat länder där befolkningen redan lider av hungersnöd, som Sudan och Jemen. Enligt Guterres riskerar krisen i Ukraina att ”försätta 1,7 miljarder människor – över en femtedel av mänskligheten – i fattigdom, nöd och svält. (3) 45 afrikanska länder, däribland några av världens minst utvecklade, berörs av detta hot. 18 av dessa importerar över 50 procent av sitt vete från Ukraina och Ryssland. I Eritrea, Mauretanien, Somalia och Tanzania är andelen 100 procent. (4) I subsahariska Afrika kommer 30 procent av vetet från Ryssland och Ukraina. De ukrainska myndigheterna har försäkrat världen om att de har reserver som täcker sitt folks behov i ett års tid, men varnar också för att konflikten kommer att reducera ytan som kan odlas på med 30 procent och drabba hundratals miljoner människor världen över. (5)

– De ryska trupperna minerar fälten i Ukraina, spränger jordbruksmaskiner, förstör drivmedelslager som är nödvändiga för odlingen. Bristen på export från Ukraina kommer att drabba flera befolkningar i den muslimska världen, i Latinamerika och andra delar av planeten, sade den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj i ett videosänt tal under Doha-forumet i Qatar den 26 mars.

Under början av invasionen försökte många importberoende länder vinna tid i hopp om att konflikten inte skulle bli långvarig och att priserna skulle återgå till sitt vanliga läge. Det var fallet med Egypten, som är världens största veteimportör med tolv miljoner ton, varav hälften köps av staten för att distribuera subventionerat så kallat baladibröd till befolkningen. Landet importerar 61 procent av sitt vete från Ryssland och 23 procent från Ukraina. Dess budget sträcker sig till 255 dollar per ton, och man har redan sagt upp två ingångna kontrakt med Ryssland för att inte behöva betala för höga priser. Men överste Abdel Fatah al-Sisis regim är medveten om att den ”arabiska våren” 2011 föregicks av flera vågor av missnöje som berodde på höja livsmedelspriser, vilket i sin tur hade orsakats av torka i producentländerna Ryssland, Australien och Argentina. (6) Två tredjedelar av de 103 miljoner egyptierna har bröd som sin huvudsakliga – ibland enda – föda (bröd kallas för övrigt ayche, ”liv”), och myndigheterna vidtog snabbt åtgärder för att förhindra spekulation på vetemjöl genom att hitta nya källor. Enligt den egyptiska regeringen täcker vetereserverna landets behov sommaren ut, men vad händer efter det? I början av april undersökte Kairo möjligheten att börja importera från den franska marknaden, som är den femte största i världen med skördar på 65 till 70 miljoner ton om året, men den höga prisnivån avskräckte dem snabbt.

Precis som Egypten håller länder som Libanon (som importerar 51 procent av sitt vete från Ryssland och Ukraina), Turkiet (100 procent) och Indonesien på att ändra sin uppfattning om matsäkerhet. Till frågan huruvida de har råd att köpa vete fogas nu också problemet att hitta säljare. Europa är en möjlig leverantör, men bara i undantagsfall, för kontinentens produktionskapacitet är redan maximalt utnyttjad. Den 21 mars beslutade EU:s jordbruksdepartement att tillfälligt upphäva en del av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) som tvingar medlemsländerna att lägga 4 procent av sin odlingsjord i träda. Beslutet som togs i syfte att förstärka unionens ”säkerhet” och ”suveränitet” på livsmedelsområdet gör det i teorin möjligt att öka spannmålsproduktionen i Europa. I praktiken gäller dock trädan bara jordar som ändå inte utnyttjas i dagsläget.

Om konflikten blir långvarig i Ukraina skulle européerna också kunna lockas att bygga upp större strategiska lager och begränsa sin export. Marocko och Algeriet, som båda är stora importörer av franskt vete, skulle direkt känna av konsekvenserna av ett sådant beslut. Fallet Algeriet är typiskt för den osäkerhet som råder och den omvärdering som nu pågår. Landet konsumerar elva miljoner ton vete om året, varav 60 procent importeras, och har länge köpt det mesta av Frankrike. Men sedan två år tillbaka har Alger beslutat att utöka antalet leverantörer, delvis på grund av de återkommande diplomatiska dispyterna med Paris. 2020 uppdaterade Algeriska interprofessionella byrån för spannmål (OAIC) sin kravspecifikation för att tillåta import av ukrainskt och ryskt vete, som dittills inte hade levt upp till kvalitetskraven.

I slutet av december 2021 hade de franska producenterna exporterat mindre än 1,2 miljoner ton, jämfört med de 2 till 4 miljoner ton som de vanligen exporterar under ett år. Men på grund av kriget i Ukraina har Algeriet återupptagit sin import från Frankrike, med ett köp av 600 000 ton vetemjöl, inklusive frakt, för 485 dollar per ton. (7)

Medan importländerna uppdaterar sina listor på leverantörer har en oväntad aktör gjort entré på marknaden. Hittills har Indien, som står för mellan 11 och 14 procent av den globala produktionen (90 miljoner ton 2021, på andraplats efter Kina som producerar 130 miljoner ton), avsatt nästan hela sin produktion för den egna marknaden. För att uppmuntra den lokala produktionen och göra landet självförsörjande erbjuder New Delhi bönderna ett högre pris än de får på världsmarknaderna. Men i år har skörden varit god, och myndigheterna har beslutat att dra nytta av problemen i Ukraina och Ryssland. Målet är att sälja 10 miljoner ton, vilket skulle öka Indiens andel i den globala exporten från 1 till 5 procent. Iran, Indonesien, Tunisien och Nigeria har redan anmält sitt intresse för inköp. Efter en del tvekan på grund av det indiska vetets dåliga rykte (höga halter besprutningsmedel och låga proteinhalter) har även Egypten till slut bestämt sig för att göra Indien till en av sina ”huvudleverantörer”. New Delhi sneglar också på marknaderna i Östafrika och till och med i Sydafrika. Något som åter har ökat spänningarna med Washington, där kongressledamöter regelbundet kritiserar de subventioner som indiska bönder får. De har till och med uppmanat Vita huset att inleda en process mot Indien vid Världshandelsorganisationen (WTO). I egenskap av stora världsproducenter (60 miljoner ton) och eviga rivaler till Ryssland ifråga om export (26 miljoner ton) vill de amerikanska spannmålsbolagen dra nytta av det vakuum som lämnats på marknaderna av Ukraina och Ryssland.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. ”World Food Situation”, Rapport från den 8 april 2022,
www.fao.org
2. Om inget annat anges är de angivna siffrorna i denna artikel tagna från det amerikanska jord­bruksdepartementets månatliga rapporter.
3. ”La guerre en Ukraine, une crise qui nous affecte tous – António Guterres”, ONU Info, 13 april 2022.
4. Ibid.
5. Reuters, mars 2022.
6. Caitlin E. Werrell och Francesco Femia (red.), ”The Arab spring and climate change: A climate and security correlations series”, februari 2013, https://climateandsecurity.org
7. ”L’Algérie achète du blé, mais pas français”, Terre-net.fr, 17 december 2021, och ”Importation de blé : l’Algérie se tourne de nouveau vers le marché français”, Algérie Éco, 12 mars 2022.

Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 05 november, 2025

Teodorescu Måwe har fel: Mamdani är judars bästa vän

Sionisten och tidigare konkurrenten till borgmästarvalet Brad Lander valde att stötta Mamdani. Foto: Heather Khalifa/AP.

Knappt hade Alice Teodorescu Måwe landat från sin resa till förintelselägret Auschwitz förrän hon började dra upp trådarna mellan nazismen och Mamdanis valvinst. ”[A]lla som urvattnat betydelsen av Förintelsen, av det juridiska begreppet folkmord, borde komma hit”, skrev hon uppbragt i går. Och så i dag: ”En antisemit vinner New York – ett oroväckande tecken i tiden.”

I själva verket är det precis tvärtom: en judisk tänkartradition, lika självklart som gula taxibilar och bagels, gör segertåg i New York.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 november, 2025

”Sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord”

Andi Olluri har tilldelats 2025 års Robespierrepriset. Foto: Kamal El Salim och skärmdump.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en intervju av Jacob Lundberg med mig om Robespierrepriset som Flamman förvrängde och därefter publicerade, förekommer en del transparenta – men förväntade – nästan säkert avsiktliga förvrängningar. 

Jag kommer inte detaljerat uttala mig om hela intervjuns misstänkliggörande mot mig, baserat på fabriceringar och lögner producerade av Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister som är vettskrämda över tanken om att behöva bemöta kritiska argument riktade mot statligt sanktionerad rasistisk indoktrinering. 

Till min kännedom har inte någon citerat något skrivet av mig (förutom lösryckta citat, som alltid, förstås) och hittat något de invänt mot i sak. Det vore förödande att behöva bemöta argumentens meriter, och det förstår de mycket väl.

Vad som nämns är i stället påstådda synder; jag är högerextrem för att jag skickat en liten bråkdel av mina texter som kritiserar västerländska medier till högersajter – utan att nämna att jag skriver mina texter för vänstertidningar, och förresten, skickat till mainstreamtidningar också. Eller den för en med två hjärnceller uppenbara truismen att debattinlägg i en tidning inte är detsamma som stöd för tidningens redaktionella linje. 

Med samma logik skulle en lång rad moderata och sverigedemokratiska politiker, inklusive Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson själva, betraktas som socialdemokratiska sympatisörer då de publicerats i Aftonbladets opinionssidor (se eg. 11 nov 2024, 19 okt 2009).

Mainstreamtidningars dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.

Dessa desperata skott i mörkret är alltför hopplöst förvirrade för att kommenteras ytterligare, och har gång på gång avslöjats som sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord. En standardteknik som användes mot dissidenter vars argument man inte kunde bemötas bland nazisternas pressideologer, de östeuropeiska kommunistpartierna, svenska intellektuellas kloner i Putins propagandaapparat, och av mediokra västerländska journalister, som förfinat metoden till en hög konst. 

Nu till intervjun.

Först och främst beskrev inte jag Sveriges och övriga västs deltagande i proxykriget mot Ryssland som ”ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar fiende”, som det framstår i intervjun. Jag citerade nämligen Hal Brands (Henry Kissinger Distinguished Chair Professor vid Johns Hopkins) och Boris Johnson i sina egna ord. Detta sade jag extremt tydligt. Ingen chans att Lundberg kunde ha missat det.

Lundberg skriver att jag varit ”verksam som skribent för nättidningar som Global Politics, Newsvoice och Nya Dagbladet”. Han vet att jag varit ”verksam” i flera andra tidningar – långt innan Newsvoice och Nya Dagbladet – som ligger långt ut på det vänster-socialistiska spektrumet, eller att jag skrivit för tidningar jag spenderat hundratals/tusentals sidor åt att kritisera för att vara billiga verktyg åt rasistisk kolonial imperialism av staten. Min enormt mycket större ”verksamhet” för vänstertidningar, som Lundberg är fullt medveten om, hade minst lika gärna kunnat vara föremålet för intervjuns återstående sidor. Det hade inte varit en hjälpande hand åt statens propagandasystem, däremot – ett system som måste omsorgsfullt skyddas från principiell granskning och kritik. 

Lundberg skriver att jag ser ”valet av Nya Dagbladet som ganska okontroversiellt” och att jag inte ”bryr” mig ”ifall Expos beskrivning av tidningen [radikalt högerextrem] stämmer”. Notera vad jag faktiskt skrev, men som inte kan nämnas av naturliga skäl:

”[A]tt publiceras i Nya Dagbladet och Newsvoice betraktar jag som ganska okontroversiellt. Om man jämför de anklagelser som riktats mot dessa två och antar att de stämmer (jag vet inte och bryr mig inte något särskilt heller), är de inte ens en droppe i havet i jämförelse med den avskyvärda rasistiska smörja som publiceras i de mainstreamtidningar jag regelbundet kontaktar och vädjar om att få publiceras i. Deras dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.”

Igen, Flammans slutgiltiga agitpropversion i intervjun av mina åsikter är lika förvirrad som cynisk: att faktiskt säga som det är skulle ha noll propagandaeffekt, och är därför uteslutet.

Lundberg skriver att jag ”beskrivit Majdanprotesterna i Ukraina som en ’nazikupp’”. Jag har gång på gång skrivit att protesterna var genuina och folkliga, men att de illegalt kuppades av en liten nazistisk minoritet i samröre med USA, i strid mot det beslut EU och Yanukovich slöt, såsom västerländska och ukrainska källor noggrant dokumenterat. En senare version av intervjun säger att jag hävdat att revolutionen ”mynnade ut” i en nazikupp – väl medveten om att det ännu implicerar detsamma när fabriceringarna slagit rot som Sanning, och överhuvudtaget inte är vad jag sagt eller skrivit. 

Bara för att ta ett av många exempel som är för svåra för att upptäckas av nyhetshus med anställda journalister: i min bok Bortom Ukraina, som är vad hela grejen handlar om, kan man, om man är litterat, läsa att ”Protesterna var till en början gräsrotsorganiserade och fullt genuina, men kom att kapas av högerextrema neonazistiska grupperingar”, och citerar detaljerade ukrainska och västerländska studier och källor.

Lundberg blev informerad om en del av dessa saker efter att artikeln publicerades. Ingen av (de medvetna) karikatyrerna i intervjun har ändrats (tom. 3 nov). Och varför skulle de? Då hade ju den önskade effekten fallit platt på marken, som han och chefredaktör Aretakis vet.

I allt detta finns inte ett enda argument (av belackarna som nämns i intervjun), inga försök till att ens representera – glöm bemöta – mina påståenden. Man vet bättre än så. Och det är precis poängen. Den viktiga effekten man önskar med allt detta är att distrahera från fakta, eftersom man inte kan bemöta dem och är fullt medveten om detta. Det vore för skadligt för elitsegmenten och deras ovetande tjänare om de brott de och befolkningen ansvarar för i tredje världen avslöjades och diskuterades i det öppna.

Jacob Lundberg svarar direkt:

Andi Olluri beskriver Flammans artikel som ett sorgligt försök till karaktärsmord, och intervjun som ”förvrängd”. Men han fick själv titta på och godkänna alla citat i artikeln innan publicering – och uppgav då inga synpunkter. I efterhand inkom han med två synpunkter, varav den ena ledde till en smärre justering i texten.

Han menar att vi lyft andra citat ur sin kontext, bland annat det om valet av Nya Dagbladet som ”ganska okontroversiellt”. Jag tycker inte det långa citatet ovan ändrar kontexten.

Kritiken verkar framför allt bottna i ett missnöje med att artikeln lyfter fram det flertal texter som Olluri skrivit för högerextrema Nya Dagbladet och konspiratoriska sajter som Newsvoice. Att ta upp detta är dock inte märkligt. Han har just fått ett prestigefyllt pris med vänsterinriktning, och skribentens historik är en detalj som sticker ut i sammanhanget.

Det rör sig inte heller om ett fåtal inlägg, utan ungefär lika många som för etablerade svenska vänstermedier. Därtill har han skrivit stora mängder inlägg för proryska Global Politics, som är svårare att kategorisera på en höger-vänsterskala.

Det ska nämnas att prisutdelaren Lasse Diding inte verkar stå så långt ifrån dem Olluri beskriver som ”Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister”. I artikeln berättar han om sin kritik mot Jan Myrdals beslut att på ålderns höst medverka i högerextrema medier. 

Hans kritik gällde inte främst texternas argument – som han inte sällan höll med om – utan om hur hans vän kom att legitimera nyfascistiska medier.  I en tid när fakta och propaganda blir allt svårare att skilja från varandra, vilket Andi Olluri också verkar hålla med om, blir sådana sammanhang också viktiga att rapportera om.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 november, 2025

Så vann Mamdani makten i New York 

New Yorks nya borgmästare Zohran Mamdani. Foto: Yuki Iwamura/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Han skulle inte vinna. För ett år sedan var Zohran Mamdani i stort sett okänd och hade 1 procent i opinionsundersökningarna. När han vann demokraternas primärval i somras var det en sensation. Nu är den demokratiska socialisten vald till borgmästare.

Mamdanis vinst inspirerar, av många skäl. Här är några:

1. Socialismen

Han är socialist i vad som på många sätt är kapitalismens huvudstad. Det som slagit mig är hur motståndares attacker mot honom för att han är socialist fallit platt. Socialist är inget skällsord och valresultatet visar tydligt att det inte skrämmer bort väljarna med en politiker som ser, erkänner och påtalar att kapitalismen inte fungerar för dem. Tvärt om!

2. Tydligheten

Han har byggt en positiv kampanj inriktad på konkreta förslag. Kampanjen har varit enormt fokuserad på plånboksfrågor. Politikers marknadsfundamentalism har skapat och bibehållit levnadskostnadskrisen. Mamdani står för det enkla budskapet att politiker kan och ska få ekonomin att fungera för vanligt folk. I stället för att som nyliberaler stötta storföretag i hopp om att de kanske ska anställa riktar sig hans förslag direkt till New York-borna.

3. Direktkontakten

Kampanjandet bortom sociala medier. Även om han har haft en otrolig sociala medie-kampanj så har hans vinnande koncept hela tiden varit att kombinera detta med fysiskt kampanjande. Dörrknack, ringande, valmöten. Människor övertygas av dem de litar på. Tillits byggs genom faktiska möten. 

4. Okuvligheten

Han har mötts av konstant rasism och islamofobi, men inte vikt sig. Han har stått upp för det som är rätt och aldrig försökt dölja vem han är. När vissa skulle vilja tona ner det de attackeras för har han släppt kampanjfilmer om islamofobin. När vissa skulle vilja ignorera hatet har han bemött det. Han har stått upp för sitt stöd till Palestina. Han har litat till att New York-borna förstår honom och känner igen sig i honom, även när media och kommentariat påstått annat.

5. Förankringen

Mamdani har en enormt stark förankring i praktisk verksamhet i kamper kring bland annat bostadsfrågor. Både i bemärkelsen att han har en lojal organisation runt sig därifrån, och att han redan på förhand har en historik som rådgivare åt fattiga hyresgäster och ett förtroende hos många potentiella väljare. 

6. Det breda vi:et

Mamdani har fokuserat på ekonomi, men hela tiden genom sina exemplifieringar lyft en bred arbetarklass i stället för att reducera sin målgrupp till  stereotypen av en vit industriarbetarman. Arbetare ser olika ut, har olika bakgrund och möter olika former av förtryck bredvid sin löneexploatering. Enighet byggs inte genom att låtsas att skillnader inte finns, utan genom att synliggöra dem och peka på våra gemensamma intressen.

Vinsten och kampanjen lyfter också en annan fråga. Vad innebär det att vara vänster och styra? Hur navigerar man i situationer där man leder men inte alltid har egen parlamentarisk majoritet?

Förhandlingsstyrkan inuti parlamenten har en direkt koppling till styrkan utanför dem. Mamdani har med sig en enorm gräsrotsorganisation, och jag hoppas att han kan använda den för att driva sin politiska agenda. 

Enighet ger styrka, men enigheten kräver också att vi alla då och då ger efter.

Det bygger på att han och den organisation han är en del av, Democratic socialists of America (DSA), kan få med sig gräsrötterna på återkommande kampanjer. En rörelse som tror att han enkelt kommer vinna varje fråga kommer inte hålla länge. Kampen är lång, och fylld av delsegrar, kompromisser och (viktigt att komma ihåg) även förluster. 

Förhandlingsresultat är kvitton på ens styrka (organisatorisk, juridisk, ekonomisk, och så vidare). En rörelse som vill vinna på sikt måste ta sig igenom detta gång på gång, bygga på sina segrar och lära sig av sina förluster. En rörelse som bara betraktar total kortsiktig vinst som acceptabel kommer inte att hålla. Inte heller rörelsen som aldrig vågar ta risken att förlora, eller den som alltid förlorar. 

Jag är övertygad om att gräsrötterna förstår detta, men att hålla ihop en så stor organisering genom sådana vindelgångar är inte lätt. En rörelse som håller ihop måste vara bred och ha högt i tak. Den måste också genomsyras av insikten att vår gemenskap är viktigare än att alla ska få exakt som de vill varje gång. Enighet ger styrka, men enigheten kräver också att vi alla då och då ger efter.

Någon skrev att denna vinst inte är slutet utan början, och det stämmer. Men i dag tycker jag ändå att vi firar!

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 05 november, 2025

Titta inte bort från Sudan

En flykting från El Fasher får vård i staden Tawila. Foto: Mohammed Abaker/AP.

Inbördeskriget i Sudan har hamnat i skuggan av Gaza. Men det betyder inte att landets lidande förtjänar att glömmas.

Efter att staden El Fasher i västra Sudan föll till styrkorna i Rapid response forces (RSF) förra söndagen, efter ett och ett halvt års belägring, har över 36 000 människor flytt från regionen Kordofan. Vittnen har beskrivit hur soldater summariskt avrättar civila. Själva hävdar milisen att de skapat humanitära korridorer och har kablat ut videor på hur de ”arresterat” ansvariga enskilda rötägg – videor som kritiker hävdar är iscensatta i propaganda-syften.

Inbördeskriget bröt ut i april 2023 efter att övergångsregeringen, som tog makten efter störtandet av diktatorn Omar al-Bashir 2019, föll samman i inre stridigheter. Sedan dess har över 150 000 sudaneser dödats, minst 13 miljoner har tvingats på flykt och över 51 miljoner hotas av svält enligt FN. De brutala vittnesmålen har ökat oron för de resterande 260 000 invånarna i El Fasher och andra städer i västra Sudan. USA:s regering har anklagat RSF för att begå folkmord på icke-arabiska sudaneser från bland annat fur- och zaghawafolken, som också mördades i hundratusental i 2000-talets början.

Över 150 000 sudaneser har dödats, minst 13 miljoner har tvingats på flykt och över 51 miljoner hotas av svält enligt FN.

Huruvida det är rätt begrepp eller inte är som alltid föremål för debatt. Men klart står att denna konflikt inte får samma uppmärksamhet i väst som folkmordet i Gaza, något som försvarare av Israels militära kampanj inte är sena att påpeka. Oavsett vad man tycker om det är skälen minst lika starka att engagera sig i Sudan.

Det land som främst finansierar RSF-styrkorna är Förenade Arabemiraten, som Sudans regering nu har anmält för FN:s säkerhetsråd för att förse milisen med colombianska legosoldater. Förenade Arabemiraten förnekar anklagelserna, men flygloggar till och från den emiratiska militärbasen i somaliska Puntland – varifrån de också skickar soldater till krigsherren Khalifa Haftar i Libyen – tyder på att de stämmer.

Dessutom är väst inte så oskyldigt som det kan framstå som i sammanhanget. Samtidigt som inbördeskriget intensifierats i Sudan det senaste året har landet isolerats sedan allt fler högerregeringar skurit ned på sina biståndsbudgetar, vilket nu kan leda till massvält. Rättegången mot Lundin Oil, som är den längsta i Sveriges historia och röner internationellt intresse, kommer också att kasta ljus på hur svenska och västerländska bolag sedan länge har bidragit till att underminera folkrätten och underblåsa brott mot de mänskliga rättigheterna i regionen.

Sverige och andra västländer har dessutom täta band till Förenade Arabemiraten, som på regeringens hemsida beskrivs som ”en av Sveriges största handelspartner i Mellanöstern”. 2018 uppgick Sveriges import till 800 miljoner och exporten till 5 miljarder kronor. Sedan 2006 har Business Sweden ett regionkontor i Dubai som representerar 200 svenska företag.

Läs mer

Liksom i Gaza finns alltså alla möjligheter att utöva konkreta påtryckningar till stöd för det sudanesiska folket, som befriade sig själva från en 30-årig diktatur i en revolution som sedan övergick i inbördeskrig. Lyckligtvis tycks det också börja ske: på lördag organiseras en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm till stöd för invånarna i El Fasher.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 november, 2025

Sötheten kan störta despoterna

En banan och katten Gustaf protesterar utanför USA:s immigrations- och tullmyndighet (Ice), den 12 oktober 2025. Foto: Brian Inganga/AP/TT.

I den nya generationens proteströrelse blandas färgglada djurdräkter med japanska manga, och bilderna sprids snabbt över jordklotet. Men sötheten är mer än ett sätt att lura Tiktoks algoritmer – den erbjuder också ett rosa laboratorium för att ta reda på vem du verkligen är.

Bilden är för söt. USA:s inrikessäkerhetsminister Kristi Noem står på taket till den federala polismyndigheten Immigration and customs enforcement (ICE) i Portland. Hon tittar ned på skaran som protesterar utanför. En person i kycklingkostym tittar tillbaka upp på henne, utanför ett gult avspärrningsband.

I fem månader hade demonstranter samlats utanför byggnaden för att protestera mot ICE:s räder mot papperslösa migranter. President Donald Trump hade dagarna innan Noems besök deklarerat att han ville skicka Nationalgardet till det ”laglösa” och ”krigshärjade” Portland, för att kunna säkra att myndigheten skulle kunna arbeta i fred. Noem anlände den 8 oktober med tre influerare i släptåg, som skulle dokumentera den våldsbenägna ”antifa-armén” som skapade kaos i staden.

Men Portlands kreativa protester gav en helt annan bild än politikerna tänkt. På gatan rådde en fredlig karnevalsstämning. Kycklingen fick sällskap av dansinstruktörer som lärde demonstranter i uppblåsta groddräkter att dansa samba. Kvällstid trotsade en cyklande nakendemonstration höstkylan och regnet. Bilden av ett Portland i kaos föll sönder.

”Antifa har utvecklat en plan där de uppmanar folk att komma i djurdräkter”, skrev högerinflueraren Andy Ngo på X.

”Dräkterna ska bara maskera den våldsamma extremismen för att få direktaktionerna att framstå som familjevänliga för kamerorna”.

Trumps egen plan var däremot ingen hemlighet.

Demonstranter i uppblåsbara djurdräkter deltar i ”No kings”-protesterna i Washington, den 18 oktober 2025. Foto: Jose Luis Magana/AP/TT.

Hans rådgivare i migrationsfrågor, Stephen Miller, förklarade redan i november förra året i Charlie Kirks podd att ambitionen var att genomföra ”historiens största inhemska kampanj för massdeportationer”. Kampanjen skulle inriktas mot fristadsstäderna styrda av Demokraterna med många papperslösa migranter, som Los Angeles, Houston, Chicago och New York. Genom att skicka dit Nationalgardet från republikanska stater var Trumps ambition att köra över demokraternas statsguvernörer.

Framprovocerandet av lokala våldsamma protester mot utvisningarna skulle ge Trump skäl att tillämpa den gamla upprorslagen från 1792, ”vilket skulle ge honom nästan obegränsad auktoritet att använda alla militära resurser för sitt deportationsprogram”, konstaterade journalisten Ronald Brownstein i The Atlantic redan i februari. Krigsretoriken var medveten.


Så kom grodorna. Runda, mjuka, vaggandes fram.

De uppblåsbara djurdräkterna har spridit sig över hela USA. Den 18 oktober på protestdagen No kings, mot Trumps styre, syntes grodorna och deras söta kamrater i de flesta av de 2 700 demonstrationerna över hela USA. Protesten med 7 miljoner deltagare blev den största enskilda protestdagen i USA någonsin. Portlandorganisationen Frogs for peace har nu kallat till en Million frog march i Washington den 15 november. Genom kampanjen Operation inflate kan man donera pengar till inköp av djurkostymerna.

Andy Ngos varning för djurdräkterna som ett skydd för de svartklädda anarkisterna i Antifa är inte ny. Redan 2007 försökte den anarkistiska antropologen David Graeber förstå varför dockor väckte så starka reaktioner. Han konstaterade att gemene amerikan kände till två saker om de stora globaliseringsprotesterna vid toppmöten världen över. ”För det första vet de att det finns svartklädda människor som slår sönder skyltfönster, för det andra vet det att det finns färgglada stora dockor i demonstrationerna”.

Sötheten får vara feminin och mjuk, även om den balanseras av kamp.

Det som förbryllade Graeber var att polisen verkade avsky de gigantiska dockorna mer än de militanta aktivisterna i svarta blocket. Innan de stora demonstrationerna genomförde polisen tillslag mot möteslokaler och beslagtog dockmaterialet. Dockmakarna hade fullt sjå att smuggla in delarna till sina jättedockor in i manifestationerna.

Graeber kom fram till att ordningsmaktens avsky grundade sig i att dockorna utmanade deras symboliska krigsföring. Med dockor, clowner, jonglörer och eldslukare, radikala cheerleaders och sambaorkestrar förvandlades demonstrationerna till karnevaler.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 november, 2025

Kinnevik-topp kräver skadestånd av Tobias Hübinette

Kinneviks kontor i centrala Stockholm. En central spelare inom koncernen har hotat forskaren och bloggaren Tobias Hubinette med stämning. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT, Joey Abrait/TT.

Mikael Holmberg, en av Kinneviksfärens mest inflytelserika finansmän, kräver tillsammans med en anhörig 120 000 kronor av forskaren och skribenten Tobias Hübinette efter två blogginlägg. Civilrättsprofessor Mårten Schultz beskriver det som en ”slapp” – en strategisk stämning för att tysta samhällsdebatt.

När forskaren och skribenten Tobias Hübinette i juli skrev tre blogginlägg om en närstående till den svenska finansmannen Mikael Holmberg fick det juridiska följder. Den 2 oktober 2025 tog han emot två omfattande kravbrev från advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB, undertecknade av advokat Joakim Lundqvist, som företräder Mikael Holmberg och hans närstående.

I breven, som Flamman har tagit del av, anklagas Hübinette för förtal efter att ha beskrivit Holmberg och hans närstående i de tre blogginläggen som senare tagits bort. Enligt kraven har han utpekat både finansmannen och hans närstående som ”klandervärd i sitt levnadssätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 november, 2025

Därför avbröt vi seminariet i Uppsala

Foto: Fredrik Persson / Privat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 20 oktober utförde vi en aktion under invigningen av evenemanget ’A week on academic freedom’ vid Uppsala universitet. Det skrevs krönikor om hur synd det var om deltagare, att människor blev rädda, att någon undrade var nödutgången fanns. Det påstods att vi var ett hot mot den akademiska friheten. I de flesta nyhetsinslag presenterades aktionen helt utan kontext.

På detta sätt misstänkliggörs vi så att våra röster inte hörs. Tidigare, under exempelvis protesterna mot Carl-Oscar Bohlin, har vi sett hur situationer förvrängs i rasistiska narrativ som understödjer den medskyldighet som vi protesterar mot. Vi ber att få påminna om att Gaza inte har några nödutgångar.

Många frågar varför vi inte bara kan ha en dialog. Vi ifrågasätter den respektabilitetspolitik som förespråkas när ”lösningen” på ett folkmord föreslås hittas i samtal, det vill säga att palestiniernas rätt att leva är något som ska debatteras. Deras liv är inte teori. 

Vi fördömer idén att detta är något som ska lösas i diskussion. Vi kräver att universitet tar sitt ansvar och avslutar sin medskyldighet i förintandet av palestinier. Uppsala universitet har samarbeten med Hebrew- och Tel Aviv-universiteten, som aktivt bidrar till ockupation och folkmord, inte minst genom militära träningsprogram och teknologi. Dessa fakta är väl beskrivna av akademiker som Maya Wind och Omar Barghouti. 

Vi kräver inte ens ett ”pro-palestinskt” ställningstagande. Detta argument används ofta, och det hänvisas då till att lärosäten inte ska lägga sig i politik. Men akademisk bojkott är neutralitet inför ett folkmord. Det är den minsta möjliga ansträngningen och något som universitetet är skyldigt att göra under internationell lag.

”Rädda” människor i bekväma samhällspositioner ska tydligen alltid få diskutera utifrån de exakta villkor de är bekväma med. Palestinier – vars säkerhet är hotad och vars liv faktiskt står på spel – får alla möjliga typer av krav och villkor ställda på sig för att överhuvudtaget få existera. Detta är en kolonial logik väldigt typisk för svensk politik. Den politik som omöjliggör motstånd och upprätthåller en imperialistisk maktstruktur, där någras påstådda rätt till dialog väger tyngre än otaliga palestinska liv. 

En student stod framför deltagare vid detta evenemang och berättade att hon mist mer än hundra familjemedlemmar i Gaza – och vissa deltagares svar var att det är dem det är synd om. Det är de som är rädda? Maktstrukturen blir plågsamt påtaglig. 

Och det är just på grund av denna maktstruktur som vi måste ta till civil olydnad – det finns bokstavligen inga andra alternativ. De inrättningar vars uppgift är att skydda folket och människors rättigheter fyller inte sin funktion. Det är uppenbart. 

Det går inte längre att påstå att vi ska vänta på ett yttrande från internationella domstolen i Haag, för det har redan kommit. En fristående FN-kommission har redan bekräftat att det är ett folkmord och FN-rapportören Francesca Albanese uppskattar att Israel tillintetgjort runt 650 000 liv i Gaza och ändå får det fortsätta utan att någon i ’västvärlden’ agerar.

Tove Hovemyr, ledarskribent på liberala UNT, tycker att rektor Anders Hagfeldt har ”stuckit ut hakan” i sin uppmaning till regeringen under våren att förhindra folkmord i Gaza, utan att nämna att han och konsistoriet hade kunnat agera själva i stället, genom att avbryta samarbeten med lärosäten i kolonialregimen Israel. Precis som de, i solidaritet med Ukraina, avbröt samarbeten med ryska universitet. 

Vi förstår att vissa blir obekväma av våra protester. Att någon utkräver ansvar för ens agerande kan kännas jobbigt, kanske till och med skrämmande. Det finns en lindrande lösning men den bollen ligger hos dem, inte hos oss. De måste ställa sig på rätt sida av historien.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 31 oktober, 2025

Vänsterpris till kontroversiell skribent: ”Rödbrun konvergens”

Robespierrepristagaren Andi Olluri, 23. Foto: Kamal El Salim.

Andi Olluri, 23, tilldelas Robespierrepriset. Han beskriver sig som ”anarkist”, men har en bakgrund som skribent på bland annat högerextrema Nya Dagbladet. Olluri själv beskriver kritiken som svartmålning – medan prisutdelaren Lasse Diding ser en spegelbild av Jan Myrdals sämsta sidor.

23-årige Andi Olluri tilldelas årets Robespierrepris. Motiveringen är att han i Jan Myrdals anda systematiskt visat på ”den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden”.

– Jag tycker att han är i huvudsak väldigt bra. Sedan är han väldigt mångordig, men har en jävla förmåga till överblick i sina undersökningar, säger priskommitténs ordförande Lasse Diding till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Den kedjerökande farmodern personifierar ett muterat Albanien

Lea Ypis Förödmjukelse är en ärlig gestaltning av det historiska materialet, fiktion med källkoden blottad. Foto: Mihaela Noroc.

I Lea Ypis mästerliga "Förödmjukelsen" visar hon att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda.

2021 publicerades Lea Ypis Fri: en uppväxt vid historiens slut och blev en mindre sensation. Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics, berättade där om sin uppväxt i Enver Hoxhas totalitära Albanien, samt om tonåren under den efterföljande rövarkapitalismen. Det var en finstämd memoar, präglad av barnets naturliga förhållande till absurda omständigheter – i stil med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det som gjorde Fri till något utöver det vanliga var att den också var en tankebok som körde socialismen genom den skräcktunnel som var det kommunistiska Albanien – och sedan plockade upp spillrorna med en bibehållen tro på marxismens idé om frihet. Resultatet kan beskrivas som ett blåslaget försvar av socialismen.

I bakgrunden i memoaren fick man små inblickar i Ypis släkt, så sammanflätad med makten att den fick klanen Kennedy att framstå som medelsvenssons. Om detta handlar hennes nya bok Förödmjukelse (Albert Bonniers förlag, 2025), närmare bestämt om hennes farmor Leman. Men om den första memoaren var mer traditionellt reflekterande, är den nya boken (utmärkt översatt av Amanda Svensson) snarare rent dokumentär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)