Opinionsläget är väldigt jämnt mellan Socialdemokraternas och Moderaternas regeringsalternativ. Skulle Magdalena Andersson få bilda regering igen förstärks bilden av Sverige som ett unikt land i Europa. Det är i europeisk politik i dag mycket ovanligt att samma politiska parti leder regeringen i åtta år – och än mer ovanligt att samma parti lyckas behålla makten för en tredje mandatperiod.
Sverige är redan unikt i europeisk politik genom att det finns en klar högermajoritet i riksdagen och att denna högermajoritet låter en liten röd eller rödgrön minoritetsregering styra landet. Det finns nästan inget annat land i Europa där en högermajoritet i parlamentet tillåter något sådant.
Orsaken till att högermajoriteten släpper fram en socialdemokratiskt ledd regering är att den traditionella vänster-högerkonflikten utmanas av en ny konfliktdimension. Ibland kallas den för den kulturella värderingsdimensionen, ibland för den frihetlig-auktoritära dimensionen, ibland för gal-tan (där gal står för grön, alternativ, libertär och tan står för tradition, auktoritet, nationalism).
Socialdemokraterna har bekymmer med denna nya konfliktdimension. Partiet är ett barn av den industriella revolutionen och konflikten mellan arbete och kapital. Därför vill Socialdemokraterna helst att den politiska dagordningen ska handla om klassiska vänster-högerfrågor med fokus på jämlikhet, fördelning av samhällets värden och relationen mellan staten och marknaden.
Men så ser inte den politiska agendan ut i dag. I stället har frågor om migration/segregation och brott och straff etablerat sig högt upp på väljarnas och partiernas dagordning. Så var särskilt fallet inför valet 2018. Då hade jag förmånen att som ordförande för sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet vara adjungerad till partistyrelsen och det ”mäktiga” verkställande utskottet. Där argumenterade jag starkt emot den valstratregi som gick ut på att partiet inför väljarna skulle ”spela oavgjort” mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om invandring och brott och straff, för att därefter vinna valet på välfärdsfrågorna. Jag menade att försöken att spela oavgjort mot M och SD i sådana frågorna endast skulle leda till att dessa partier drog sig ännu längre ut, och att Socialdemokraterna skulle tvingas traska patrull. Tillsammans med bland andra S-studenter och HBT-S mobiliserade vi det motstånd som fanns i partiet mot den restriktiva – eller till och med repressiva – migrationspolitiken. Motsvarande repressiva retorik kom också till uttryck i kriminalpolitiken och i partiets överväganden att införa ett tiggeriförbud.
Så småningom övergavs strategin – genom en kombination av interna protester och svaga opinionssiffror – och valvinden vände. Tidigt under sommaren 2018 började Socialdemokraterna på allvar prioritera välfärdsfrågorna. Kursändringen stärkte humöret och den interna enigheten i partiet och valet kunde vinnas.
I årets valrörelse ligger brott och straff fortfarande högt upp på den politiska dagordningen, och flera av partierna – inklusive Socialdemokraterna – bjuder över varandra i en tävlan om att inför väljarna framstå som ”hårdast” i kampen mot brotten. Jag noterar att den socialdemokratiska retoriken i dessa frågor är något mer nedtonad jämfört med i valet 2018. Det är bra. Men i sitt sommartal på Gustav Adolfs torg i Göteborg den 14 augusti i år kunde Magdalena Andersson ändå inte motstå frestelsen att jaga billiga poänger i kriminalpolitiken.
– Vi ska vi fördubbla straffet för grovt vapenbrott. Man ska dömas till minst fyra års fängelse, dubbelt så länge som i dag, sade hon.
Endast en bråkdel av alla som applåderade hade förstås kunskap om vilka straffsatser som gäller i dag för grovt vapenbrott. Magdalena Andersson kunde ha utlovat en höjning till två, fyra, sex, åtta eller tolv år – det hade inte spelat någon roll, applåderna hade blivit lika starka.
Därefter lovade Magdalena Andersson att polisen ”utan konkret brottsmisstanke ska ges befogenheter att kunna söka igenom vartenda källarförråd, varenda lägenhet och varenda bil” för att leta efter vapen. Ingen rättssäkerhet här, inte.
Kriminalpolitiken måste i stället inriktas inte bara på kampen mot brotten utan också – och framför allt – på kampen mot orsakerna till brotten. Och där har Socialdemokraterna, till skillnad från högerpartierna, så mycket mer att erbjuda. Det vore bra om partiet hade modet och förmågan att driva detta perspektiv starkare också i valrörelsen.
Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och tidigare ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet
