Undersköterskeupprorets ledare: ”Mina chefer straffar mig”

Inrikes

Mia Christensson, undersköterska i skånska Svedala och lokal Vänsterpartiet-profil, säger att hon älskar sitt yrke.

– Det är ett av världens bästa jobb. Om förutsättningarna är bra.

Fram till sommaren 2019 hade Mia också, enligt henne själv, en bra relation till sina chefer. Det hände att en av dem tog henne åt sidan för att skvallra om läget i kommunpolitiken, där de var engagerade på olika sidor av blockgränsen. Eller för att tipsa om sin senaste vandringssemester. De gillade att prata om friluftsliv.

– Det var vänskapligt, man kunde skratta. Du vet när man kan tappa garden och vara sig själv, säger Mia och fortsätter:

– Hon hade nog respekt för mig, för att jag inte kuvade mig under henne.

Som för många andra innebar undersköterskeyrket också mycket slit. Kort efter att Mia börjat engagera sig politiskt hörde Marie Wiberg, en kollega från Västerås, av sig. Hon hade bestämt sig för att samla landets undersköterskor till en stor protestaktion, mot underbemanning och otillräckliga villkor. Mia nappade. En av Undersköterskeupprorets många lokalavdelningar blev till.

Mia jobbade intensivt på sin semester för att få ihop sin del i den nationella protestdag som ägde rum i augusti 2019. Medan kollegorna i Stockholm lämnade över 14 000 namnunderskrifter till socialminister Lena Hallengren (S) stod Mia Christensson utanför kommunhuset i Skurup och höll ett ”jävligt bra tal”.

– Jag är fortfarande stolt över det talet. Jag hade filat på det länge. Jag hade också utmanat kommunstyrelsens ordförande att komma ut och ta emot vår kravlista. Det gjorde han. Det var häftigt, det kom folk från Höör, Eslöv, Malmö, Ystad, överallt, säger hon.

Folkrörelsekänslan gav en nytändning. Men när Mia kom tillbaka till jobbet ställdes allt på ända. Samtidigt som Undersköterskeupproret tog emot priser, bland annat från den här tidningen, började Mias chefer behandla henne helt annorlunda. De började, med hennes egna ord, straffa henne.

– Jäklar, vilken annan stämning det blev. Cheferna pratade inte med mig.

Mia Christensson beskriver en vardag där cheferna plötsligt började tala om hennes brister inför andra anställda, undvika att ge henne rätt arbetskläder och öppet ifrågasätta hennes politiska engagemang. Hon pekar särskilt på två händelser, som hon kallar rena bestraffningar.

Den ena inträffade i början av coronapandemin, under tiden som Mia höll på att återhämta sig från en allvarlig lunginflammation. Läkaren, skyddsombudet och facket krävde att enhetscheferna skulle utreda hur hon kunde jobba utan stor smittorisk. Enligt läkaren skulle Mias kropp inte klara av en till infektion.

Mias chef svarade, enligt fackets anmälan, att covid-19 var ”en vanlig säsongsinfluensa”. Han vägrade utreda hennes individuella situation. I stället kom han med ett eget förslag för hennes återhämtning: tjänstledigt utan lön.
Sedan gjorde Mia Christenssons andra chef en lex Sarah-anmälan om hennes ”otrevliga bemötande”, delvis baserad på anonyma journalanteckningar. När saken utreddes visade det sig att vårdtagaren var nöjd med sin vård. Lex Sarah-anmälan innehöll dock en annan anklagan: Mia och hennes kollega hade spillt kaffe.

I början av februari 2020 åker Mia Christensson till Manchester för att se det skotska folkrockbandet Peat & Diesel. När hon kommer hem till Sverige känner hon sig snuvig. Två dagar senare ligger hon på akuten med dubbelsidig lunginflammation och blodförgiftning.

– Jag hade varit hos läkaren före lunch, fått lunginflammationen konstaterad och fått med mig penicillin hem. På eftermiddagen börjar jag flyta i väg i medvetandet.

Mia får åka in akut, blir sängliggande och sjukskriven i två omgångar. I efterhand gissar hon att det var covid-19. Först i april börjar hon prata med sin läkare om att återgå till jobbet. Han ger henne ett tydligt råd: skydda dig.

– Min kropp är helt dränerad, jag har astma i botten och det är pandemi. Läkaren säger att min kropp inte kommer klara av en till infektion. Att jag behöver skydda mig i 5-6 veckor till.

Hemtjänsten i Svedala kommun är mitt uppe i pandemistormen. Situationen är pressad. Mia erbjuder sig att komma tillbaka, om hon får jobba med ordentliga munskydd. Till en början verkar det inte vara några problem. Chefen ber att få återkomma.

– Sedan dröjer det. Samma dag som jag ska börja jobba ringer han och säger nej. Argumentet var att om jag fick särskilda munskydd så kunde vem som helst komma och begära det, säger Mia Christensson.

Vid den här tiden är de svenska munskyddsreglerna en stridsfråga. Sjukhuspersonal jobbar som regel i full skyddsmundering när de träffar smittade. Mia Christensson går till sitt skyddsombud. Tillsammans kräver de att arbetsgivaren gör en riskbedömning som utgår från hennes individuella hälsa.

Cheferna vägrar. I Kommunals dokumentation av händelsen står att enhetschefen motiverar det med att covid-19 är att betrakta som ”en vanlig säsongsinfluensa”.

I stället inleds en allmän riskbedömning för hela arbetsplatsen. Enhetscheferna konstaterar att det är ”mycket stor sannolikhet” att de anställda kan bli smittade av covid-19. Slutsatsen blir att alla ska följa ”kommunledningens åtgärder”. Mias särskilda situation nämns inte alls. Det gör däremot risken för ”överanvändning av skyddsmaterial”.

Skyddsombudet fortsätter kräva en särskild utredning av Mias situation. Enhetscheferna svarar att de gjort en sådan, genom sin allmänna riskbedömning. Då går skyddsombudet vidare till Arbetsmiljöverket.

Tiden går. Medan Mia och cheferna bråkar om munskyddet fortsätter hennes arbetskamrater kämpa i coronakrisen, i desperat behov av fler kollegor. Till slut lägger enhetschefen och socialchefen fram ett förslag för Mia: sex månaders tjänstledigt utan lön. Direkt efter mötet pratar hon med sin fackliga ombudsman.

– Han blir skitförbannad och säger: skriv absolut inte på någonting.

I det här läget bestämmer sig Mia för att backa. De sex veckor som hon behöver särskilt skydd har snart gått åt till anmälningar och bråk. Eftersom ett av mötena inneburit att hon också jobbat ett par timmar kan hon, på läkarens inrådan, sjukskriva sig utan intyg i 14 dagar till.

Det blir ingen individuell utredning, inget munskydd och inget arbete. Tiden går.

I slutet av maj är Mia tillbaka på jobbet. Konflikten om hennes munskydd är förbi, men själv är hon säker på att cheferna inte har glömt den. Under processen lades två så kallade 6:6-anmälningar – en del av arbetsmiljölagen som tvingar chefer att agera, och som av vissa arbetsgivare ses som en stridsåtgärd.

– Jag sade till min kollega: det kommer ett svar. Jag vet inte vad eller när, men det kommer, säger Mia.

30 juni gör enhetschefen en lex Sarah-anmälan. Den handlar om Mia och hennes närmaste kollega. En bärande del handlar om att de spillt kaffe.

Lex Sarah är en lag som innebär att anställda måste rapportera när de tror att en vårdtagare riskerar vanvård. Lagen kom till efter ett medialt uppmärksammat fall där undersköterskan Sarah Wägnert slog larm om att vårdtagare på ett privat äldreboende ofta fick liggsår och ropade på hjälp i timtal utan att få svar.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skriver på sin hemsida att lex Sarah finns för att vårdgivare ska ”uppmärksamma allvarliga händelser och utreda bakomliggande orsaker”. De fortsätter: ”Lex Sarah handlar om att lyfta fokus från de enskilda medarbetarna till systemnivån – det vill säga till det som har med organisation, ledning och styrning att göra. Det handlar inte om att hitta syndabockar.”

En lex Sarah-anmälan leder alltid till att vårdgivaren gör en utredning. Den 10 juli presenterar Svedala kommun sin. Här intervjuas vårdtagaren, två enhetschefer, Mia och hennes kollega. Det framkommer att vårdtagaren nyss hade kommit hem från en sjukhusvistelse och ville lämna över en första matbeställning, så att matutkörningen skulle komma igång. Mia och hennes kollega tog inte emot den. Det är anmälans mest konkreta anklagelse.

Men Mia Christensson jobbar natt, och säger att den som går på hennes pass aldrig tar emot några matbeställningar.

– Vi hade ingen aning om var beställningen skulle ta vägen. Vi hade med kort varsel hoppat in och tagit över en annan avdelnings vårdtagare, eftersom den avdelningen tvingats stanna hos en person som blivit sjuk. Det var därför vi var där.

Den andra konkreta händelsen i anmälan är att vårdtagaren har fått för lite kaffe. Vattnet har hamnat på bänken i stället för i kaffekokaren. I anmälan står att Mia och hennes kollega ”inte undersöker varför och de kokar inte nytt utan vårdtagaren får vara nöjd med den (sic) lilla som hamnar i koppen.” Kommunens utredare konstaterar att det inte rör sig om ett missförhållande.

Utöver det innehåller utredningen en lång rad påpekanden om Mia Christensson som person. Enhetscheferna säger att hon är ”kort i tonen” och kan ”uttrycka sig spetsigt”. Hon ska också ha ”signalerat att det inte är deras jobb att ordna frukost till vårdtagaren, utan att säga det rakt ut”. Det görs tydligt i utredningen att problemen främst gäller Mia. Hennes kollega påstås vara mer ”följsam”.

Enhetscheferna säger också en annan sak till utredaren: Mias personlighet har gjort att hennes kollega ”påverkats negativt”. En schemaändring har lett till att de jobbar ihop något mindre än tidigare. I  lex Sarah-utredningen kopplar cheferna ihop det med Mias sätt att bete sig.

Mias kollega, som ber att få vara anonym, vänder sig helt emot den beskrivningen.

– Jag och Mia har ett jättebra samarbete och kommunikation med varandra. Både i arbete och socialt. Det stämmer inte alls.

Varför står det så i utredningen tror du?

– Jag har faktiskt ingen aning. Visst, Mia är en pratsam person och jag är kanske lite mer tillbakadragen. Men jag menar, att dra den slutsatsen, det är helt galet.

Mia och kollegan jobbar fortfarande ihop majoriteten av tiden. Kollegan säger, precis som Mia, att de inte tog emot matbeställningen eftersom de inte visste var den skulle ta vägen.

– Vi har aldrig fått någon information om hur det fungerar, så vi hade ingen aning. Därför hänvisade vi vårdtagaren till att det är bättre att ta det med morgonpersonalen när de kommer.

Kollegan ställer sig frågande till varför det alls blev en  lex Sarah-anmälan.

– När chefen ringde mig så sa jag: det enda som gick fel där var att det blev för lite kaffe. Vårdtagaren fick ett glas juice i stället, för hon ville ha det. Men chefen svarade: nu är det så att det blir en  lex Sarah-anmälan, du kommer bli uppringd. Jag blev väldigt chockad över alltihop.

När kommunens utredare ska sammanfatta händelserna och föreslå åtgärder hänvisar han till vårdtagarens egna ord: hon har ”inte har funderat så mycket på händelsen” och har fortsatt förtroende för hemtjänstpersonalen i allmänhet.
Det föreligger inget missförhållande. Utredningen avslutas.

Flamman har låtit Tobias Sjöqvist, jurist på Kommunal, ta del av  lex Sarah-anmälan. Han är skeptisk.

– Rent allmänt kan jag säga att jag inte uppfattar det som att bristande bemötande eller för få koppar kaffe är ett sådant missförhållande som  lex Sarah är tänkt att användas för. Om en enhetschef tror detta så kanske det behövs bättre utbildning kring frågorna på enhetschefsnivå.

Däremot visar utredningen ett annat fel: journalanteckningarna som hänger ihop med  lex Sarah-anmälan saknar underskrift. Det nämnde inte enhetschefen i sin anmälan. Anonyma journalanteckningar är ovanligt, enligt Tobias Sjöqvist.

– Det är väldigt vanligt att man använder sig av digitala system, som är knutna till en medarbetares inloggning. Då är det nog ganska ovanligt att det existerar anonyma journalanteckningar. Det är inget som når oss vanligtvis, säger han och fortsätter:

– Det är absolut inte bra. Om det är något allvarligt vill man kunna ställa frågor och göra utredningar, då behöver man veta vem som har skrivit vad.

Flamman har tagit del av dokument från Kommunal, Skurups vårdcentral och Arbetsmiljöverket som styrker Mia Christenssons berättelse. Hon jobbar kvar på hemtjänsten i Svedala kommun, men tror att hennes dagar där är räknade.

– De samlar på sig så mycket de kan. Nu när vi fått svagare las-regler så går jag bara och väntar på att bli uppsagd. Det har hela tiden gått ut på att göra mitt liv på arbetet så svårt som möjligt, för att jag ska säga upp mig självmant, säger hon och fortsätter:

– Jag har jobbat i detta yrket i jävligt många år men har aldrig varit med om något liknande.

I dag är Mias främsta engagemang i Undersköterskeupproret att hon leder och administrerar rörelsens facebookgrupp med omkring 25 000 medlemmar.

Vad är det som får dig att koppla ihop de här händelserna med Undersköterskeupproret?

– Att situationen var helt förändrad när jag kom tillbaka efter semestern 2019. Dynamiken mellan mig och chefen var helt annorlunda. Det var som att vända på en hand, direkt.

– Jag blev väl farlig, helt enkelt. Man blev väl rädd att jag skulle börja uppvigla och mecka med Svedala kommun. Jag kan inte se någon annan förklaring.

Benny Andersson, enhetschef på hemtjänsten i Svedala kommun och Mia Christenssons nuvarande chef, svarar på Flammans frågor via mejl. Han svarar inte rakt på frågan om Mia Christensson har straffats för sitt engagemang i Undersköterskeupproret, men skriver: ”Vad en enskild medarbetare engagerar sig i på sin fritid är medarbetarens ensak. Detta är en viktig princip för oss.”

Han håller fast vid att han och Svedala kommun har agerat rätt i konflikten om Mias munskydd.

”Vid denna tidpunkt fanns det väldigt många tankar och åsikter om pandemin. Svedala kommun, tillsammans med andra kommuner, har under hela perioden valt att följa och förhålla oss till de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten och Region Skåne beslutat. Dessutom har vi varit noga med att ha en bra dialog med våra medarbetare och möta deras oro men ibland har man olika tankar kring lösningar.”

Varför ville ni inte göra en utredning om hennes specifika situation, utan bara en allmän?

”Arbetsgivaren gör en bedömning som rubriceras som en allmän riskbedömning men som baseras på individuella förhållanden.”

Ni hade samtidigt ont om folk eftersom många var sjukskrivna i början av pandemin. Hade ni inte varit hjälpta av att Mia hade jobbat?

”Då liksom nu är vi angelägna om att ha kompetent personal i tjänst men vi måste också förhålla oss till de rekommendationer som finns.”

Benny Andersson bekräftar att han har erbjudit Mia Christensson sex månaders tjänstledighet utan lön som en lösning på konflikten, och säger att det gjordes för att hon inte skulle ”drabbas av olovlig frånvaro”. Han nekar inte heller till att ha kallat covid-19 ”en säsongsinfluensa”.

”När jag ser det så här känns det som att citatet är ryckt ur sitt sammanhang. Det är främmande för mig att uttrycka mig så distinkt i ett osäkert läge. Oavsett är det en olycklig formulering som jag absolut inte skulle använda idag. Jag är ledsen om det har upprört någon!”

Benny Andersson svarar också på frågor om  lex Sarah-anmälan, som gjordes av Mia Christenssons tidigare chef.

”En vårdtagare hade upplevt brister i bemötandet från hemtjänstpersonal vilket föranledde en rapport enligt bestämmelserna om lex Sarah. En rapport enligt lex Sarah ska göras när det finns en misstanke om missförhållande och händelsen utreds för att utröna om det som inträffat är ett missförhållande eller ej.”

I Socialtjänstens föreskrifter står att det som ligger till grund för en lex Sarah-anmälan ska ha riskerat ”medföra konsekvenser för enskildas liv, säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa”. Har den här händelsen gjort det?

”Nej, utredningen visade att det inträffade inte bedömdes vara ett missförhållande enligt bestämmelserna om lex Sarah. Enligt Socialtjänstlagen har kommunen en skyldighet att utreda alla förhållande som misstänks vara ett missförhållande.”

Många av formuleringarna i utredningen handlar om Mias personlighet och sätt att vara. Är det verkligen föremål för  lex Sarah-anmälan?

”En lex Sarah-utredning syftar till att ta reda på vad som har hänt, hitta orsaker och åtgärder för att minska risken för att det ska hända igen.”

Benny Andersson förklarar de anonyma journalanteckningarna med att kommunens utredare har läst i ett gammalt verksamhetssystem. Han säger att alla journalanteckningar i själva verket är undertecknade, och att författarna bakom de journalanteckningar som verkade anonyma nu är identifierade. En av dem är den enhetschef som själv gjorde  lex Sarah-anmälan.

Benny Andersson avslutar sitt mejl med en upprepning:
”Vad en enskild medarbetare engagerar sig i på sin fritid är medarbetarens ensak. Detta är en viktig princip för oss.”