Inrikes/Nyheter 17 november, 2022

Undersköterskeupprorets ledare: ”Mina chefer straffar mig”

Mia Christensson blev rikskänd för sitt engagemang i Undersköterskeupproret. Nu berättar hon om svaret från cheferna: bestraffningar, förvägran av covid-skydd och lex Sarah-anmälan för spillt kaffe. – Det har hela tiden gått ut på att göra mitt liv på arbetet så svårt som möjligt, för att jag ska säga upp mig självmant.

Mia Christensson, undersköterska i skånska Svedala och lokal Vänsterpartiet-profil, säger att hon älskar sitt yrke.

– Det är ett av världens bästa jobb. Om förutsättningarna är bra.

Fram till sommaren 2019 hade Mia också, enligt henne själv, en bra relation till sina chefer. Det hände att en av dem tog henne åt sidan för att skvallra om läget i kommunpolitiken, där de var engagerade på olika sidor av blockgränsen. Eller för att tipsa om sin senaste vandringssemester. De gillade att prata om friluftsliv.

– Det var vänskapligt, man kunde skratta. Du vet när man kan tappa garden och vara sig själv, säger Mia och fortsätter:

– Hon hade nog respekt för mig, för att jag inte kuvade mig under henne.

Som för många andra innebar undersköterskeyrket också mycket slit. Kort efter att Mia börjat engagera sig politiskt hörde Marie Wiberg, en kollega från Västerås, av sig. Hon hade bestämt sig för att samla landets undersköterskor till en stor protestaktion, mot underbemanning och otillräckliga villkor. Mia nappade. En av Undersköterskeupprorets många lokalavdelningar blev till.

Mia jobbade intensivt på sin semester för att få ihop sin del i den nationella protestdag som ägde rum i augusti 2019. Medan kollegorna i Stockholm lämnade över 14 000 namnunderskrifter till socialminister Lena Hallengren (S) stod Mia Christensson utanför kommunhuset i Skurup och höll ett ”jävligt bra tal”.

– Jag är fortfarande stolt över det talet. Jag hade filat på det länge. Jag hade också utmanat kommunstyrelsens ordförande att komma ut och ta emot vår kravlista. Det gjorde han. Det var häftigt, det kom folk från Höör, Eslöv, Malmö, Ystad, överallt, säger hon.

Folkrörelsekänslan gav en nytändning. Men när Mia kom tillbaka till jobbet ställdes allt på ända. Samtidigt som Undersköterskeupproret tog emot priser, bland annat från den här tidningen, började Mias chefer behandla henne helt annorlunda. De började, med hennes egna ord, straffa henne.

– Jäklar, vilken annan stämning det blev. Cheferna pratade inte med mig.

Mia Christensson beskriver en vardag där cheferna plötsligt började tala om hennes brister inför andra anställda, undvika att ge henne rätt arbetskläder och öppet ifrågasätta hennes politiska engagemang. Hon pekar särskilt på två händelser, som hon kallar rena bestraffningar.

Den ena inträffade i början av coronapandemin, under tiden som Mia höll på att återhämta sig från en allvarlig lunginflammation. Läkaren, skyddsombudet och facket krävde att enhetscheferna skulle utreda hur hon kunde jobba utan stor smittorisk. Enligt läkaren skulle Mias kropp inte klara av en till infektion.

Mias chef svarade, enligt fackets anmälan, att covid-19 var ”en vanlig säsongsinfluensa”. Han vägrade utreda hennes individuella situation. I stället kom han med ett eget förslag för hennes återhämtning: tjänstledigt utan lön.
Sedan gjorde Mia Christenssons andra chef en lex Sarah-anmälan om hennes ”otrevliga bemötande”, delvis baserad på anonyma journalanteckningar. När saken utreddes visade det sig att vårdtagaren var nöjd med sin vård. Lex Sarah-anmälan innehöll dock en annan anklagan: Mia och hennes kollega hade spillt kaffe.

I början av februari 2020 åker Mia Christensson till Manchester för att se det skotska folkrockbandet Peat & Diesel. När hon kommer hem till Sverige känner hon sig snuvig. Två dagar senare ligger hon på akuten med dubbelsidig lunginflammation och blodförgiftning.

– Jag hade varit hos läkaren före lunch, fått lunginflammationen konstaterad och fått med mig penicillin hem. På eftermiddagen börjar jag flyta i väg i medvetandet.

Mia får åka in akut, blir sängliggande och sjukskriven i två omgångar. I efterhand gissar hon att det var covid-19. Först i april börjar hon prata med sin läkare om att återgå till jobbet. Han ger henne ett tydligt råd: skydda dig.

– Min kropp är helt dränerad, jag har astma i botten och det är pandemi. Läkaren säger att min kropp inte kommer klara av en till infektion. Att jag behöver skydda mig i 5-6 veckor till.

Hemtjänsten i Svedala kommun är mitt uppe i pandemistormen. Situationen är pressad. Mia erbjuder sig att komma tillbaka, om hon får jobba med ordentliga munskydd. Till en början verkar det inte vara några problem. Chefen ber att få återkomma.

– Sedan dröjer det. Samma dag som jag ska börja jobba ringer han och säger nej. Argumentet var att om jag fick särskilda munskydd så kunde vem som helst komma och begära det, säger Mia Christensson.

Vid den här tiden är de svenska munskyddsreglerna en stridsfråga. Sjukhuspersonal jobbar som regel i full skyddsmundering när de träffar smittade. Mia Christensson går till sitt skyddsombud. Tillsammans kräver de att arbetsgivaren gör en riskbedömning som utgår från hennes individuella hälsa.

Cheferna vägrar. I Kommunals dokumentation av händelsen står att enhetschefen motiverar det med att covid-19 är att betrakta som ”en vanlig säsongsinfluensa”.

I stället inleds en allmän riskbedömning för hela arbetsplatsen. Enhetscheferna konstaterar att det är ”mycket stor sannolikhet” att de anställda kan bli smittade av covid-19. Slutsatsen blir att alla ska följa ”kommunledningens åtgärder”. Mias särskilda situation nämns inte alls. Det gör däremot risken för ”överanvändning av skyddsmaterial”.

Skyddsombudet fortsätter kräva en särskild utredning av Mias situation. Enhetscheferna svarar att de gjort en sådan, genom sin allmänna riskbedömning. Då går skyddsombudet vidare till Arbetsmiljöverket.

Tiden går. Medan Mia och cheferna bråkar om munskyddet fortsätter hennes arbetskamrater kämpa i coronakrisen, i desperat behov av fler kollegor. Till slut lägger enhetschefen och socialchefen fram ett förslag för Mia: sex månaders tjänstledigt utan lön. Direkt efter mötet pratar hon med sin fackliga ombudsman.

– Han blir skitförbannad och säger: skriv absolut inte på någonting.

I det här läget bestämmer sig Mia för att backa. De sex veckor som hon behöver särskilt skydd har snart gått åt till anmälningar och bråk. Eftersom ett av mötena inneburit att hon också jobbat ett par timmar kan hon, på läkarens inrådan, sjukskriva sig utan intyg i 14 dagar till.

Det blir ingen individuell utredning, inget munskydd och inget arbete. Tiden går.

I slutet av maj är Mia tillbaka på jobbet. Konflikten om hennes munskydd är förbi, men själv är hon säker på att cheferna inte har glömt den. Under processen lades två så kallade 6:6-anmälningar – en del av arbetsmiljölagen som tvingar chefer att agera, och som av vissa arbetsgivare ses som en stridsåtgärd.

– Jag sade till min kollega: det kommer ett svar. Jag vet inte vad eller när, men det kommer, säger Mia.

30 juni gör enhetschefen en lex Sarah-anmälan. Den handlar om Mia och hennes närmaste kollega. En bärande del handlar om att de spillt kaffe.

Lex Sarah är en lag som innebär att anställda måste rapportera när de tror att en vårdtagare riskerar vanvård. Lagen kom till efter ett medialt uppmärksammat fall där undersköterskan Sarah Wägnert slog larm om att vårdtagare på ett privat äldreboende ofta fick liggsår och ropade på hjälp i timtal utan att få svar.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skriver på sin hemsida att lex Sarah finns för att vårdgivare ska ”uppmärksamma allvarliga händelser och utreda bakomliggande orsaker”. De fortsätter: ”Lex Sarah handlar om att lyfta fokus från de enskilda medarbetarna till systemnivån – det vill säga till det som har med organisation, ledning och styrning att göra. Det handlar inte om att hitta syndabockar.”

En lex Sarah-anmälan leder alltid till att vårdgivaren gör en utredning. Den 10 juli presenterar Svedala kommun sin. Här intervjuas vårdtagaren, två enhetschefer, Mia och hennes kollega. Det framkommer att vårdtagaren nyss hade kommit hem från en sjukhusvistelse och ville lämna över en första matbeställning, så att matutkörningen skulle komma igång. Mia och hennes kollega tog inte emot den. Det är anmälans mest konkreta anklagelse.

Men Mia Christensson jobbar natt, och säger att den som går på hennes pass aldrig tar emot några matbeställningar.

– Vi hade ingen aning om var beställningen skulle ta vägen. Vi hade med kort varsel hoppat in och tagit över en annan avdelnings vårdtagare, eftersom den avdelningen tvingats stanna hos en person som blivit sjuk. Det var därför vi var där.

Den andra konkreta händelsen i anmälan är att vårdtagaren har fått för lite kaffe. Vattnet har hamnat på bänken i stället för i kaffekokaren. I anmälan står att Mia och hennes kollega ”inte undersöker varför och de kokar inte nytt utan vårdtagaren får vara nöjd med den (sic) lilla som hamnar i koppen.” Kommunens utredare konstaterar att det inte rör sig om ett missförhållande.

Utöver det innehåller utredningen en lång rad påpekanden om Mia Christensson som person. Enhetscheferna säger att hon är ”kort i tonen” och kan ”uttrycka sig spetsigt”. Hon ska också ha ”signalerat att det inte är deras jobb att ordna frukost till vårdtagaren, utan att säga det rakt ut”. Det görs tydligt i utredningen att problemen främst gäller Mia. Hennes kollega påstås vara mer ”följsam”.

Enhetscheferna säger också en annan sak till utredaren: Mias personlighet har gjort att hennes kollega ”påverkats negativt”. En schemaändring har lett till att de jobbar ihop något mindre än tidigare. I  lex Sarah-utredningen kopplar cheferna ihop det med Mias sätt att bete sig.

Mias kollega, som ber att få vara anonym, vänder sig helt emot den beskrivningen.

– Jag och Mia har ett jättebra samarbete och kommunikation med varandra. Både i arbete och socialt. Det stämmer inte alls.

Varför står det så i utredningen tror du?

– Jag har faktiskt ingen aning. Visst, Mia är en pratsam person och jag är kanske lite mer tillbakadragen. Men jag menar, att dra den slutsatsen, det är helt galet.

Mia och kollegan jobbar fortfarande ihop majoriteten av tiden. Kollegan säger, precis som Mia, att de inte tog emot matbeställningen eftersom de inte visste var den skulle ta vägen.

– Vi har aldrig fått någon information om hur det fungerar, så vi hade ingen aning. Därför hänvisade vi vårdtagaren till att det är bättre att ta det med morgonpersonalen när de kommer.

Kollegan ställer sig frågande till varför det alls blev en  lex Sarah-anmälan.

– När chefen ringde mig så sa jag: det enda som gick fel där var att det blev för lite kaffe. Vårdtagaren fick ett glas juice i stället, för hon ville ha det. Men chefen svarade: nu är det så att det blir en  lex Sarah-anmälan, du kommer bli uppringd. Jag blev väldigt chockad över alltihop.

När kommunens utredare ska sammanfatta händelserna och föreslå åtgärder hänvisar han till vårdtagarens egna ord: hon har ”inte har funderat så mycket på händelsen” och har fortsatt förtroende för hemtjänstpersonalen i allmänhet.
Det föreligger inget missförhållande. Utredningen avslutas.

Flamman har låtit Tobias Sjöqvist, jurist på Kommunal, ta del av  lex Sarah-anmälan. Han är skeptisk.

– Rent allmänt kan jag säga att jag inte uppfattar det som att bristande bemötande eller för få koppar kaffe är ett sådant missförhållande som  lex Sarah är tänkt att användas för. Om en enhetschef tror detta så kanske det behövs bättre utbildning kring frågorna på enhetschefsnivå.

Däremot visar utredningen ett annat fel: journalanteckningarna som hänger ihop med  lex Sarah-anmälan saknar underskrift. Det nämnde inte enhetschefen i sin anmälan. Anonyma journalanteckningar är ovanligt, enligt Tobias Sjöqvist.

– Det är väldigt vanligt att man använder sig av digitala system, som är knutna till en medarbetares inloggning. Då är det nog ganska ovanligt att det existerar anonyma journalanteckningar. Det är inget som når oss vanligtvis, säger han och fortsätter:

– Det är absolut inte bra. Om det är något allvarligt vill man kunna ställa frågor och göra utredningar, då behöver man veta vem som har skrivit vad.

Flamman har tagit del av dokument från Kommunal, Skurups vårdcentral och Arbetsmiljöverket som styrker Mia Christenssons berättelse. Hon jobbar kvar på hemtjänsten i Svedala kommun, men tror att hennes dagar där är räknade.

– De samlar på sig så mycket de kan. Nu när vi fått svagare las-regler så går jag bara och väntar på att bli uppsagd. Det har hela tiden gått ut på att göra mitt liv på arbetet så svårt som möjligt, för att jag ska säga upp mig självmant, säger hon och fortsätter:

– Jag har jobbat i detta yrket i jävligt många år men har aldrig varit med om något liknande.

I dag är Mias främsta engagemang i Undersköterskeupproret att hon leder och administrerar rörelsens facebookgrupp med omkring 25 000 medlemmar.

Vad är det som får dig att koppla ihop de här händelserna med Undersköterskeupproret?

– Att situationen var helt förändrad när jag kom tillbaka efter semestern 2019. Dynamiken mellan mig och chefen var helt annorlunda. Det var som att vända på en hand, direkt.

– Jag blev väl farlig, helt enkelt. Man blev väl rädd att jag skulle börja uppvigla och mecka med Svedala kommun. Jag kan inte se någon annan förklaring.

Benny Andersson, enhetschef på hemtjänsten i Svedala kommun och Mia Christenssons nuvarande chef, svarar på Flammans frågor via mejl. Han svarar inte rakt på frågan om Mia Christensson har straffats för sitt engagemang i Undersköterskeupproret, men skriver: ”Vad en enskild medarbetare engagerar sig i på sin fritid är medarbetarens ensak. Detta är en viktig princip för oss.”

Han håller fast vid att han och Svedala kommun har agerat rätt i konflikten om Mias munskydd.

”Vid denna tidpunkt fanns det väldigt många tankar och åsikter om pandemin. Svedala kommun, tillsammans med andra kommuner, har under hela perioden valt att följa och förhålla oss till de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten och Region Skåne beslutat. Dessutom har vi varit noga med att ha en bra dialog med våra medarbetare och möta deras oro men ibland har man olika tankar kring lösningar.”

Varför ville ni inte göra en utredning om hennes specifika situation, utan bara en allmän?

”Arbetsgivaren gör en bedömning som rubriceras som en allmän riskbedömning men som baseras på individuella förhållanden.”

Ni hade samtidigt ont om folk eftersom många var sjukskrivna i början av pandemin. Hade ni inte varit hjälpta av att Mia hade jobbat?

”Då liksom nu är vi angelägna om att ha kompetent personal i tjänst men vi måste också förhålla oss till de rekommendationer som finns.”

Benny Andersson bekräftar att han har erbjudit Mia Christensson sex månaders tjänstledighet utan lön som en lösning på konflikten, och säger att det gjordes för att hon inte skulle ”drabbas av olovlig frånvaro”. Han nekar inte heller till att ha kallat covid-19 ”en säsongsinfluensa”.

”När jag ser det så här känns det som att citatet är ryckt ur sitt sammanhang. Det är främmande för mig att uttrycka mig så distinkt i ett osäkert läge. Oavsett är det en olycklig formulering som jag absolut inte skulle använda idag. Jag är ledsen om det har upprört någon!”

Benny Andersson svarar också på frågor om  lex Sarah-anmälan, som gjordes av Mia Christenssons tidigare chef.

”En vårdtagare hade upplevt brister i bemötandet från hemtjänstpersonal vilket föranledde en rapport enligt bestämmelserna om lex Sarah. En rapport enligt lex Sarah ska göras när det finns en misstanke om missförhållande och händelsen utreds för att utröna om det som inträffat är ett missförhållande eller ej.”

I Socialtjänstens föreskrifter står att det som ligger till grund för en lex Sarah-anmälan ska ha riskerat ”medföra konsekvenser för enskildas liv, säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa”. Har den här händelsen gjort det?

”Nej, utredningen visade att det inträffade inte bedömdes vara ett missförhållande enligt bestämmelserna om lex Sarah. Enligt Socialtjänstlagen har kommunen en skyldighet att utreda alla förhållande som misstänks vara ett missförhållande.”

Många av formuleringarna i utredningen handlar om Mias personlighet och sätt att vara. Är det verkligen föremål för  lex Sarah-anmälan?

”En lex Sarah-utredning syftar till att ta reda på vad som har hänt, hitta orsaker och åtgärder för att minska risken för att det ska hända igen.”

Benny Andersson förklarar de anonyma journalanteckningarna med att kommunens utredare har läst i ett gammalt verksamhetssystem. Han säger att alla journalanteckningar i själva verket är undertecknade, och att författarna bakom de journalanteckningar som verkade anonyma nu är identifierade. En av dem är den enhetschef som själv gjorde  lex Sarah-anmälan.

Benny Andersson avslutar sitt mejl med en upprepning:
”Vad en enskild medarbetare engagerar sig i på sin fritid är medarbetarens ensak. Detta är en viktig princip för oss.”

Inrikes 12 maj, 2025

Flamman firar femtusen

Nyliberalen Mattias Svensson blir Flammans femtusende prenumerant. Foto: Timbro.

För första gången sedan 1970-talet är Flamman fler än 5 000 prenumeranter.

Grattis till Mattias Svensson, nyliberal Timbroveteran och ledarskribent i Svenska Dagbladet, som precis blivit vår femtusende prenumerant.

Välkommen! Varför började du prenumerera?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 12 maj, 2025

Majblomman vill se gratis busskort för barn

Majblomman grundades 1907 för att ”arbeta för en barndom fri från fattigdom”. Foto: Majblomman.

Kollektivtrafiken utgör en stor börda på barns och ungas ekonomi, enligt föreningen Majblomman. Att göra den gratis kvälls- och helgtid hade kostat knappt 600 miljoner om året – fem gånger mindre än dagens bensinskattesänkningar.

För de allra flesta är Majblomman den lilla knappnål som säljs av kvarterets skolbarn några veckor varje vår. Men för Åse Henell, generalsekreterare för den 118 år gamla föreningen, betyder den mer än så. Majblomman grundades för att motarbeta barnfattigdom, och varje år får de 500 lokalföreningarna runtom i landet in omkring 40 000 ansökningar om ekonomiskt stöd, berättar hon.

– Det kan vara allt från vinterjackor och skor till terminsavgifter, men de senaste åren har vi sett allt fler ansökningar om kollektivtrafik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 12 maj, 2025

Underskottet i Gävleborgs regionbudget är fyra gånger större per invånare än i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Allt jag hade var ett sms från en kollega: ”Ring mig. Din pappa är på akuten.”

Jag kastade mig på tåget till Gävle. Det tog mig åtta timmar att hitta honom. Varken 1177, akutmottagningen han tagits till eller sjukhuset han sedan blev förflyttad till visste var han var så jag bestämde mig för att själv leta rätt på honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr