Okategoriserade 07 april, 2004

Ung vänster: Fraktionsarbete eller missförstånd bakom konflikten?

”Skitsnack och intrigerande sker systematiskt för att ändra Ung vänsters politiska linje” menar förbundsledningen. Tvärtom menar andra: ”Det är ledningen som är missnöjd med den förra kongressen och nu vill ändra på besluten”. Konflikten i Ung vänster har beskrivits på många olika sätt. Utanför förbundet har de mest uppseendeväckande rubrikerna om sexuella trakasserier dominerat. I förbundets egen debatt finns radikalt olika syn på vad det är som händer.

”DE FÖRSTÖR FÖRBUNDET”
Enligt Ung vänsters ledning och ordförande Ali Esbati handlar det nu om att ta stäl-lning till det politiska projekt som Ung Vänster arbetat på. Målet för extrakongressen måste vara en situation där förbundsstyrelsen kan leda förbundet. Skitsnacket måste sluta, konstruktivt arbete återupptas.

Från förbundsledningen har man inte velat peka ut enskilda personer. Bilden är att olika strömningar samarbetar för att bryta upp den breda politiska linjen. En strömning vill se mer klassiskt kommunistiska organisationer och symboler. I den finns en grabbig attityd och ett nedtonande av feminismen. En annan strömning ligger närmare anarkism med radikalfeministiska eller med postkolonial antirasism, som har en nedsättande syn på arbetarrörelsen. En ohelig allians, som dock är överens om att man vill få större utrymme att föra egna politiska linjer i distrikt eller personligen. Vill radikalisera – vad det nu betyder – förbundet.

I Ung vänster är fraktionsbildning förbjudet enligt stadgar och politiskt omöjligt. Alla bekänner sig till förbundets linje men det är enligt vissa läpparnas bekännelse.
Ung vänster antog 1998 Handlingsprogrammet för att bredda förbundet och komma bort från bilden av ”livsstilssocialism”. I debatten 1998 ansåg Skånedistriktet att programmet bara slog fast självklarheter och var onödigt. Idag säger man istället att det är floskler utan innehåll.
– Men i själva verket har man aldrig velat ha den breda linje som handlingsprogrammet stod för, menar en person.
Har det funnits en ”Plan B”?
– Nej, säger en förbundsstyrelseledamot. Jämförelsen är helt fel.
Oppositionen har inte agerat genom att lägga förslag i förbundsstyrelsen, lyder en anklagelse.
– Där har det varit lama diskussioner, säger en FS-ledamot. Och nu hävdar man att stämningen gjort att man inte vågat diskutera.
– Istället har man baktalat människor systematiskt, bland annat genom att tjejer har påståtts tycka saker för att de är ihop med någon kille i ledningen. Det har gått så långt att tjejer ljugit om sina åsikter för att inte misstänkliggöras.
Andra har bakom ryggen blivit beskrivna som ”dryga”, ”mediakåta” eller ”maktfullkomliga”. Förbundscentralen har kallats för ”bunkergänget”.
– Skitsnacket har blivit kultur – också nya medlemmar lär sig att det är acceptabelt att tycka illa om folk man inte ens träffat. Vissa fryses ut i sina lokalorganisationer.
Oppositionen har speciellt agerat mot ordförande Ali Esbati och förbundssekreterare Åsa Brunius, och personer omkring dem. Konflikterna har slitit så mycket att det blev ohållbart, menar ledningen.
– Det har verkligen varit fula grejer, säger en källa till Flamman. Dels den här ”kartläggningen” av folks sexliv, som har varit riktad mot Ali.
– Det har inte funnits någon uppdelning mellan ”oss” och ”dem” förrän under hösten 2003. Nu är den total inom förbundsstyrelsen, med blockröstning.

Konflikten accelererade när Ung vänsters nätbaserade diskussionsforum startade . Motsättningar blev gräl inför öppen ridå.
– Folk använde sina gästböcker – som ju går att läsa för alla – till att markera och kritisera på olika sätt. Stämningen blev snabbt sämre, säger en av dem som följde utvecklingen på diskussionsforumet.
Flera personer har meddelat att de inte ställer upp till omval till förbundsstyrelsen.
– Sånt har inte hänt tidigare. Det har skett välriktade kampanjer mot vissa människor och det här är resultatet.
Om de som är i opposition mot ledningen vinner, innebär det att i princip hela förbundscentralen kommer att bytas ut.
– Det nya i det här är att lojaliteten mot förbundet verkar vara borta, säger en person till Flamman. Att folk slutar verkar inte röra dem i ryggen.

”PARANIODA ANKLAGELSER”
De har beskrivits på många sätt: fraktionsliknande tendenser, skitsnackare. Själva betonar de att de oförtjänt pekats ut. Det som förenar dem är kritiken mot extrakongressens utlysande, och till viss del mot ledningen.

En brokig skara säger nej till utlysande av extrakongressen. Flera har reagerat hårt, särskilt mot den text som beskriver bakgrunden. De menar att den är anklagande, utpekande och insinuant. Problem har funnits, men borde ha lösts inom förbundsstyrelsen, och kommer inte lösas på kongressen.
– För den som inte har personliga kontakter sedan tidigare, blir stora delar av kongressen rätt obegripliga, säger en person bland dem som anses utgöra opposition mot ledningen.

Med ett så inflammerat klimat riskerar situationen att förvärras, menar de flesta av dessa.
– Kongressformen är inget som gynnar en sansad diskussion. Har man folk i en skolklass som känt sig mobbade löser det inget att samla 200 personer i en aula, säger en.
– En kongress är ingen terapigrupp.
Förbundsledningen har uppförstorat även små meningsskiljaktigheter, och det är något som levt kvar sedan tidigare, menar de.
– Motsättningarna är uppförstorade. Ofta fokuseras mer på det som skiljer än det gemensamma.
– Folk placerar sig väldigt lätt i fack. Det är ”vinna eller dö”-inställning i debatterna.
Det har funnits en kultur av misstänksamhet, menar personer i opposition. Några använder ord som ”paranoia” och ”konspirationstänkande”.
Flera uttrycker kritik mot ordförande Ali Esbati, som de menar är för hård och söker strider. Samtidigt betonar de att detta är en fråga om ledningskultur.

De flesta bland dem som opponerar sig mot ledningen påpekar att de står för olika politiska linjer. Flera menar att det vore ologiskt försöka ändra förbundets politik.
– Varför skulle jag vilja intrigera för att ändra Ung vänsters politik? Mina åsikter vann ju på förra kongressen, säger en.
– Hela agerandet från ledningen är en grundkurs i hur man skapar fraktionstendenser.
Några vänder på steken – att det i själva verket är förbundets ledning som inte accepterat kongressbesluten.
– Intentionen med extrakongressen ligger i att man inte är nöjd med förra kongressens beslut.
– Uppenbarligen vill man peta några ur förbundsstyrelsen.
– Jag tror inte att det handlar om att peta så många som möjligt, säger dock en annan.
Många menar att konflikten handlar om person snarare än politik. Kongressen måste därför ändra den så kallade verklighetsbeskrivningen.
– Blir det en väldigt ensidig verklighetsbild, kommer folk bli förbannade.
Inom den utpekade oppositionssidan finns liknande åsikter i organisationsfrågor, med en starkare betoning av distrikten. Skåne och Stockholm har närmat sig varandra och öppet samarbetat i frågor som exempelvis specifika problem för stora distrikt.
Några vill säga nej till hela det politisk-organisatoriska dokumentet. Flertalet vill dock avdramatisera detta.
– Av de motioner som finns, är det inga som vore katastrofalt dåligt att vare sig bifalla eller avslå, säger en.

De flesta lägger tonvikten vid valet av ny förbundsstyrelse.
Att återvälja större delen vore kanske en lösning, är en återkommande åsikt.
Graden av bitterhet skiljer sig också. Några menar att kongressen nu måste hitta enighet och stämningen blir viktigare än de faktiska besluten. Andra har en ganska hård inställning.
– Många har redan blivit definierade, och då kvittar det hur diplomatisk man försöker vara.

”INGEN ÄR UTAN SKULD”
Vissa skakar på huvudet och tycker att hela historien är tragisk. ”Ingen är oskyldig”, är en åsikt bland dessa.
– Folk från båda sidor har gjort fel, men nu är allas vår fiende själva konflikten, säger en av dessa.

”Mellanlinjen” vill inte acceptera de två färdiga paket som man uppfattat. Förbundsstyrelsens verklighetsbild många inte känner igen sig i, vilket gör att ledningen riskerar stryk på kongressen, vilket är än mer problematiskt. De som hamnat mellan de två lägren talar om ”lågt i tak” och dålig konfliktlösningsförmåga från samtliga in-blandade. En förklaring kan vara att Ung vänster de senaste åren vuxit men samtidigt sluppit stora interna strider, vilket lett till dålig beredskap för interna problem. En annan förklaring är att striderna om makten inom förbundet blir hårdare, eftersom toppositionerna blivit mer åtråvärda.
”Mellanlinjen” går i sammanfattning ut på att undvika de verklighetsbeskrivningar som upplevs som alltför känsliga. I övrigt efterlyses tydliga politiska och organisatoriska ställningstaganden, i syfte att undvika liknande situationer i framtiden.
En lösning sägs vara att stora delar av förbundsstyrelsen byts ut eller självmant avgår – därigenom kan man få en ledning som inte är tyngd av gamla personkonflikter.
Hur starkt stöd denna linje har är okänt. Den får såväl kritik som beröm från bägge ”sidor”.

Mot väggen OPPOSITION
”Jag hade inget syfte med sexkartan”
Ola Nilsson, förbundsstyrelseledamot från Skåne, har utpekats som upphovsman bakom den så kallade ”sexkartan”.
Varför är det intressant med folks sexliv?
– Jag hade inget att göra, och började spalta ner skvaller på vitt papper. I efterhand kan man tycka att det är väldigt barnsligt, men jag hade inga syften med detta. Kartan har aldrig visats. Jag slängde den.
Du har själv – exempelvis i frågan om Ung vänsters eventuella medlemskap i WFDY – drivit en egen linje.
– Ja, men det finns massa politiska skillnader inom förbundsstyrelsen – både inom och utom majoriteten. Kongressen är fel läge att diskutera begrepp utan teoretisk grund och att slå fast politik, när läget är så inflammerat.

”Det jag sade har övertolkats”
Pål Brunnström, Möllanklubben.
Du uppges ha yttrat ”Vi hade valberedningen”. Kan inte det tolkas som att du varit en del i ett organiserat bakom-kulisserna-arbete?
– Jag kan ha sagt de orden, men det handlar inte om ett organiserat ”vi” utan helt enkelt ”jag och andra som har liknande åsikter” och att valberedningen förde fram flera av kandidaterna som stod för liknande. Vad jag sade har övertolkats – men då fanns i min hjärna ingen ”fraktion”.
– Sammanhanget var en diskussion jag själv tog upp för att kritisera hur konflikter hanteras inom förbundsstyrelsen.

Mot väggen FÖRBUNDSLEDNINGEN
”Vi har kompromissat”
Åsa Brunius, förbundssekreterare.
Varför tog ni upp problemen först när ni bestämt om extrakongress?
– Normalt kör man ett år och sedan tar man upp problem inom styrelsen, om de finns. Ali och jag pratade om det redan från början, hoppades det skulle gå att arbeta bort och kompromissade. Men det visade sig att det inte slutade.
Varför har bara den ena sidans sexuella trakasserier tagits på allvar?
– Det är bara vi som pratat om sexuella trakasserier! Det är möjligt att fler blivit utsatta, och det är lika allvarligt, men det har i så fall inte ingått i ett systematiskt mönster. Men man skall också komma ihåg att vi aldrig velat sätta det i fokus. Det är om politik och organisation.

”Kritiken mot mig är ny”
Ali Esbati, avgående förbundsordförande.
Har du slagit ned på minsta avvikelse från dina egna åsikter?
– Så är det inte alls. Det här är en diskussion som kommit upp efter att extrakongressen utlystes. Tidigare har man av taktiska skäl valt att inte kritisera mig utan personer runt mig. Mitt agerande har haft tydligt stöd i förbundet – i verksamhetsplaner och andra dokument som slagit fast att vi skall ha en förbundsledning som agerar.
Men har inte du ett ansvar för att flera personer lämnade förbundsledningen vid förra kongressen just på grund av din ledarstil?
– Det är intressant att det kommer upp på det sättet nu – tidigare har det hetat att man har ”fullt förtroende” för mig. Jag känner inte alls igen bilden att folk lämnade förbundsstyrelsen på grund av detta. Diskussionen om det dåliga klimatet är en del av det systematiska skitsnack som användes för att påverka valberedningen vid kongressen 2003.

SNÄLLA MOTIONSSVAR INFÖR KONGRESSEN
Kongressen i Strömsund 9–10 april sker bakom lyckta dörrar. Huvudpunkterna är val av ny förbundsstyrelse och det politiska och organisatoriska dokumentet. De springande punkten är beskrivningen av vad konflikten och vad man skall göra åt det.

Motionssvaren visar en ganska resonerande ton från förbundsstyrelsen. Det kan bero på att majoriteten skiftade på det möte som besvarade motionerna. Lösningen består i att fastslå politisk inriktning – en stor del rör olika tolkningar av tidigare kongressbeslut – och vilka organisatoriska principer som skall gälla.
Förbundsstyrelsen avslår allt som ger distrikten en större politisk roll. Klubbarna och en stark förbundsledning är det Ung vänster bygger på, inte olika regionala ledningar eller distrikt med egna linjer. Man avvisar förslag att formalisera kommunikationen. ”Vi skall inte bli ett förbund där olika skrivelser skickas hit och dit.”

Endast på några ställen bränner det till, som motion PO 55 där tre motionärer från Skåne yrkar att man skriver in att ”kompetens och inte kontakter ska vara avgörande” när förtroendeuppdrag och tjänster tillsätts. Förbundsstyrelsen svarar att detta är självklart och aldrig har varit ett problem. ”Det som däremot är ett problem är när kamrater insinuerar eller rakt ut påstår att kamrater hamnat på poster på grund av ’kontakter’. Det skapar en mycket obehaglig stämning och bidrar till att undergräva förtroendet för förbundsledningen på ett mycket otrevligt sätt”.
Vem som egentligen har majoritet bland ombuden är oklart.
– En trolig utgång är att kongressen slår fast FS-majoritetens politiska linje, säger en Flamman talat med. Men om de inte köper verklighetsbeskrivningen kan de välja in andra ledamöter. Och då kanske den politiska linjen ändå ändras.

Flamman frågar
VAD HÄNDER INOM UNG VÄNSTER?

Birger Östberg, förbundssekreterare för Ung Vänster 1993–1996:
– Det är oklart för mig vad som händer. Jag har bara läst det som står i tidningarna. Saken med sådana här konflikter är att de är svårlösta när de väl uppstått. Jag tror att det är viktigt att vara öppen – både från förbundsledning och opposition – med var man står politiskt. Då går det att diskutera.

Ulla Hoffmann, andra vice ordförande för vänsterpartiet:
– Jag tycker inte att det är min sak att kommentera det. Ung vänster är världens bästa ungdomsförbund och jag är övertygad om att Ung vänster kommer att lösa sina problem.

Pernilla Zethraeus, partisekreterare för vänsterpartiet:
– Det är deras sak att värdera och sätta etiketter på det som pågår. Förbundsledningen har hanterat det klokt, tycker jag. Nu får extrakongressen diskutera hur det skall lösas.

ORDFÖRANDEKANDIDATERNA OM UNG VÄNSTERS FRAMTID
Joel Phalén: Förbundet läker genom att arbeta. Det är nödvändigt att anta det politiska och organisatoriska dokumentet för att ge förbundsstyrelsen ett tydligt mandat att arbeta utifrån.

Tora Breitholtz: Förbundet behöver arbeta mer utåtriktat och mer ärlighet och viss självdistans internt. Man måste kunna svälja oförätter och bitterhet. Det politiska och organisatoriska dokumentet – med ändringar – ger bra förutsättningar.

Tove Fraurud: Folk kommer nog fortsätta tycka olika så det viktigaste blir att komma igång med aktivitet,. särskilt Operation upprustning. För den nya ordföranden blir det viktigt att resa runt och prata med folk. Kon-gressen bör inte peka ut en sida.

Alex Bengtsson: Det är viktigt att skapa bättre formella kanaler mellan klubbar, distrikt och förbund – därmed hindras informella strukturer från att få fäste. Allra viktigast är att förbundet kommer igång med politik och särskilt utåtriktat arbete igen.

Kort historik
Maj 2003 Ung vänster håller kongress. Ali Esbati väljs utan motkandidat till förbundsordförande. Förbundsstyrelsevalet i övrigt är omstritt – två tidigare ledamöter som ställt upp för omval petas. Känsliga frågor rör synen på nationen och rasifiering.

7 februari 2004 På förbundsstyrelsemötet kommer ett förslag från Ali Esbati och förbundssekreterare Åsa Brunius om en extra kongress. De presenterar ett organisatoriskt-politiskt dokument att behandla på kongressen och får stöd med rösterna 13 mot 7. Flera distriktsstyrelser protesterar mot förbundets verklighetsbeskrivning. Några distrikt kräver distriktsstyrelsekonferens.

17 februari Ali Esbati meddelar i brev till medlemmarna att han inte ställer upp till omval till ordförande vid extrakongressen. Enligt Esbati visar reaktionerna på extrakongressbeslutet på att läget var värre än han först trodde.

19 februari Aftonbladet återger diskussion på Ung vänsters slutna nätbaserade diskussionsplats – och anklagelser om sexuella trakasserier. Under vänsterpartiets kongress håller förbundsledningen en presskonferens där man bekräftar trakasserier men inte berättar mer.

28 mars På begäran hålls en distriktsstyrelsekonferens. Enligt några källor yttrades bara kända ståndpunkter enligt låsta linjer, enligt andra var det en konstruktiv diskussion.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 april, 2024

Brytningstid på norska

”Blå interiör” (1883) anses vara Harriet Backers mästerverk. Bilden är beskuren.

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 20 april, 2024

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

Ett dagrum på Vipeholm under 1940-talet. Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet/TT.

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Utrikes 19 april, 2024

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Europaparlamentet kommer att rösta om huruvida de nya reglerna ska träda i kraft eller inte. Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 19 april, 2024

Klimatkampen är förlorad, länge leve klimatkampen!

Klimataktivister från organisationen Extinction Rebellion har upprättat en vägspärr vid Slussen i Stockholm som en manifestation för klimatet inför valet 2022. Foto: Christine Olsson/TT.

Är klimatkampen förlorad? Det tycker Tadzio Müller, medgrundare till Ende Gelände i en intervju med Flamman (nr 14/2024). Efter många år med stora proteströrelser är vi fortfarande på väg mot en framtid med allt fler klimatkatastrofer, död och lidande. ”Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar”, säger han.

För mig som klimataktivist är det sorgsen läsning, eftersom Müller har rätt i att världen är på väg åt helvete. Hans känslor är legitima. Samtidigt pekar hans uttalande på ett problem för klimatrörelsen: oförmågan att skilja på målen vi sätter upp i kampen och värdet av kampen själv. I det senare fallet bör vi alltid ha blicken vänd mot att rädda människor och skapa en bättre värld, vad som än händer.

Klimatrörelsen kämpar mot ett av världens mäktigaste intressen, fossilindustrin. På längre sikt kämpar klimatrörelsen även mot kapitalismen i sin helhet, det mäktigaste produktionssystem som världen skådat. Att stoppa fossilindustrin vore en enorm bedrift. Att störta kapitalismen är en ännu större, men inte omöjlig uppgift. Det är därför inte konstigt att vi misslyckas ibland.

Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas.

Det är lätt att relatera till Tadzio Müllers sorg över att mål har förlorats. Det han anser ”har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond” gäller inte längre. ”Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen”, fortsätter han.

Samtidigt har Tadzio i denna förlust kommit till en nyvunnen insikt: ”att det inte handlar om segerns sannolikhet”, utan ”om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern”.

Läs mer

Jag tror precis som Tadzio Müller att dessa relationer är källan till all uthållig klimatkamp, speciellt i tider av motgång. Om den enda anledningen till kampen är vinsterna så är det enkelt att gå hem efter en förlust, dra ned persiennerna och aldrig återvända till rörelsen. Men om kampen får ett värde i sig kan de kämpande gå hem efter förlusten, gråta, festa och tänka om tillsammans – för att snart därefter envist återvända med nya mål.

Såklart är inte kampen en hobby med vänner – väl uttänkta strategier och slagkraftiga mål måste vi alltid ha med oss. Men som Mathias Wåg i en bokrecension skriver här i Flamman blir ”allt eller inget” oftast inget. Det krävs uthålliga organisationer som kan förvalta både kampen genom förlusten, och makten efter vinsten. Och oavsett om vi når 1,5 eller 3 graders uppvärmning kommer klimatkampen aldrig att vara förgäves – inte så länge planeten är beboelig.

Både jag och Müller tror på relationernas vikt. Samtidigt tror jag inte att klimatkampen är körd bara för att framtiden just nu ser mörk ut. Ju starkare vi organiserar oss och ju fler vi blir, desto bättre framtid får vi. Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas. Även i en brinnande värld finns det mycket att kämpa för, och många att rädda som annars skulle dö. Sörj målen, och organisera er.

Noah Björelius Hort
Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden
Nyheter/Utrikes 19 april, 2024

Efter inreseförbudet: Jannis Varoufakis tänker inte hålla käften

Jannis Varoufakis talar i Atenförorten Nikea inför det grekiska valet 2019. Foto: Petros Giannakouris/AP.

Efter att Berlinpolisen upplöste den palestinska kongressen förbjöds den grekiska politikern Jannis Varoufakis att arbeta i Tyskland. Nu förklarar han varför de vill tysta honom.

Den tre dagar långa palestinska kongressen i Berlin förra helgen var tänkt att sända en signal om solidaritet med folket i Gaza. Under mottot ”Vi anklagar” ville palestinska, judiska, tyska och andra internationella aktivister samlas för att tala om den fruktansvärda situationen i Gaza och sätta press på den tyska regeringen att kräva en vapenvila. Men bara två timmar efter att den inleddes fredagen den 12 april tog sig polisen in i byggnaden, stängde av strömmen och tvingade hundratals deltagare att lämna evenemanget. Därefter upplöstes konferensen.

En av de planerade talarna var Greklands förre finansminister Jannis Varoufakis. Polisen ställde inte bara in hans tal – han meddelade också att han hade belagts med ett allmänt förbud mot att verka i Tyskland och att han inte ens fick tala via videoöverföring. Tysk media rapporterar nu att detta straff nu har reducerats till ett inreseförbud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Loren Balhorn
Chefredaktör för Jacobin i Tyskland.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Bosättare fördrev palestinier med hjälp av Israels armé

En israelisk soldat iförd kostym vid ett högtidsfirande organiserat av bosättare på Västbanken. Foto: AP Photo/Leo Correa.

Israelisk militär och bosättare kritiseras av Human Rights Watch för sin behandling av palestinier på Västbanken. Organisationen rapporterar att palestinier har fördrivits från sina hem, och många vågar inte återvända.

– Bosättare och soldater har fördrivit hela palestinska samhällen. De har förstört varje hem, med uppenbart stöd från styrande israeliska myndigheter, säger Bill Van Esveld, biträdande barnrättschef på Human Rights Watch (HRW), i ett uttalande på organisationens hemsida. Han fortsätter: 

– Medan världen fokuserar på Gaza så ökar övergreppen på Västbanken, underblåst av årtionden av straffrihet och likgiltighet bland Israels allierade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes 18 april, 2024

Borta med vinden

Vattenfall har investerat miljarder i tre stora vindkraftparker runt Fredrika. Produktionen täcker ungefär en procent av hela landets elbehov, men intäkterna för byn och för Åsele kommun är små. Foto: Robert Henriksson / DN / SCANPIX.

Vind- och vattenkraften i trakterna kring Fredrika producerar en procent av Sveriges el. Samtidigt stängs bibliotek och äldreboenden i närområdet. Med de regler som finns i Sverige stannar vinsterna sällan kvar i bygden.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.