På Kim Kardashians 40-årsdag fick hon av sin dåvarande man Kanye West ett hologram föreställande hennes avlidne far, Robert. Iförd beige kostym materialiseras han på en skärm för att önska sin dotter grattis på födelsedagen. ”Du är lika vacker i dag som när du var en liten flicka”, säger han. Men det är trots allt inte möjligt att väcka de döda till liv, och hologrammet är ytterst en projektionsyta för de levande, vilket man anar när Robert säger: ”Kimberly, du har gift dig med den mest, mest, mest, mest, mest, mest geniala mannen i världen”.
Det var 2020. Sedan dess har ”sorgeteknologi” blivit ett mer etablerat fenomen, även om tekniken fortfarande är tillgänglig för en begränsad skara. För fyra, fem tusen kronor kan man köpa sig en ”spökbot” eller en digital avatar modellerad efter en avliden närstående, och ibland tillkommer en årsavgift – det kostar pengar att hålla den digitala kopian vid liv.
Mottot är ”ett helt nytt sätt att minnas”. Det är en teknik som får blodet att frysa i ådrorna, och känns som en giftig cocktail av ockultism och teknikfetischism.
Samtidigt ger det uttryck för en allmänmänsklig impuls att kommunicera med ”den andra sidan”, något som tjejer i mellanstadiet gjort sedan urminnes tider, med ouijabräden och speglar till hjälp. Jag minns slutet av en LSD-tripp, när jag började kunna styra över hallucinationerna, och kunde frammana minnet av en avliden vän. Där satt hon plötsligt, i ett fönster en sommarkväll, helt verklig. Det simulerade mötet kändes läkande.
På Teater Konträr, en prenumerantfinansierad scen på Söder i Stockholm, spelas den interaktiva vr-föreställningen The Tännhauser dream, som genom omslutande teknik vill undersöka sorgeteknologin. En kall onsdag är vi en nätt skara på sju personer (maxantal för den exklusiva visningen) som har samlats i den lilla lokalen på Östgötagatan. Vi sätter på oss rosa mjuka tofflor, och får instruktioner om hur vi ska använda vr-glasögonen under föreställningen av regissören Robin Jonsson. Stämningen är trevande, men intim.
Sedan går vi in i scenrummet och slår oss ned vid ett vitt ovalt bord, det känns lite som ett lunchrum på en kontorsarbetsplats. In kommer Alexandra, (Ana Stanišić). Hon är yngst av tre syskon, har en trasslig relation med sin fladdriga och självupptagna konstnärsmamma, de har inte hörts på ett par år, och trots uppmaningar från storasystrarna tvekar hon inför att gå på ceremonin för hennes sista vila. På begravningsdagen dyker ett vr-headset upp i en kartonglåda. Det blir nyckeln till att nysta upp låsningarna mellan henne och mamman med.
Publiken instrueras att sätta på sig vr-seten. I den virtuella världen ser vi ett mörkt rum, ett vitt flytande bord och sju stjärnljus, ett för varje åskådare. Med hjälp av en liten spak kan man röra sig i rummet. Där dyker mamman (Emelie Wahlman) upp. Hon ser ut som en figur från spelet The Sims som promenerar runt på det vita bordet. Jag möter hennes blick, men ansiktet är märkligt stelt. Alexandra och mamman börjar ett samtal, som tiden egentligen runnit ut för.
Dessvärre misslyckas föreställningen att säga något intressant om sorgeteknologi, vilket programbladet utlovar. Inga nya frågor väcks. Det känns mer som en teknikdemo (”Kolla, det här går att göra!”) än ett utforskande av de existentiella och etiska frågor som står på spel. Föreställningen undersöker inga konfliktpunkter eller tvivel kring teknologin, utan den är bara ett redskap för att iscensätta ett samtal mellan mor och dotter, som i sig inte bär på en särskilt spännande dynamik.
Läs mer
Föreställningen är knappa 40 minuter lång. Jag kommer ut från scenrummet med frågan om vad poängen var med anordningen på huvudet. Teaterns styrka ligger i närvaron, närheten mellan publik och skådespelare. Jag hade önskat mer undersökande av teman som minnet och avataren som avbild. Vem är egentligen mamman som Alexandra möter? Är hon annorlunda från den mamma Alexandra känt tidigare? I The Tännhauser dream antyds det att mamman hade köpt vr-setet till Alexandra, som ett sista desperat kontaktförsök. Döden blir en skiljelinje man kan omförhandla, i alla fall illusorisk. Man köper ett materialiserat minne som kan verka mer verkligt. Men AI-versionen av personen är kanske inte så annorlunda än ett gulnat fotografi.
