Jag kommer ihåg tv-spelsnamnen på USA:s militära operationer i Mellanöstern: Desert Storm, Red Dawn, Relentless Strike, Iraqi Freedom. Jag minns också att i Södertälje, där jag växte upp, sades det att vi hade tagit emot fler irakiska flyktingar än hela Nordamerika sammantaget efter invasionen.

Det kanske var självklart att de inte ville fly till USA, men det fanns ett slags stolthet i det konstaterandet. Kanske för att den särskilde oss från de ryggradslösa amerikanerna. På nyheterna hörde vi om hur många irakier som miste sina liv under de USA-ledda styrkorna, i Södertälje togs de emot som flyktingar.

Amerikanerna torterade irakier i Abu Ghraib-fängelset – i Södertälje fick de jobb som lastbilsmontörer.

Det är väl känt att USA beväpnade den afghanska mujaheddinrörelsen genom underrättelsetjänsten CIA – för att tio år senare invadera Afghanistan och slåss mot sina egna vapen. Den USA-ledda koalitionen hade då förklarat krig mot Al-Qaida, som Usama bin Ladin grundat i spillrorna av rörelsen efter det sovjet-afghanska kriget. Al-Qaida betyder bokstavligen ”databasen”, och var ursprungligen benämningen på ett dokument med namn på tusentals mujaheddiner som CIA rekryterat och tränat.

Men även i Irak slogs USA mot de krafter som man tidigare delat bord med. Under kriget mellan Irak och Iran understödde USA Saddam Husseins styrkor när de genomförde några av historiens värsta attacker med kemiska vapen, för att bara 15 år senare invadera Irak för att de sades ha just kemiska vapen.

Amerikanerna är vana att överge tidigare allierade och slänga gamla principer över bord.

Det har framkommit senare att den amerikanska militären var väl medveten om att de irakiska styrkorna använde sarin- och senapsgas som dödade tusentals iranier. Trots det fortsatte det amerikanska stödet oförtrutet. USA bistod Saddam Husseins styrkor med satellitbilder och underrättelseuppgifter som bedöms ha varit avgörande för de kemiska attackerna som pågick till och med krigets slut.

Att USA:s utrikesminister Colin Powell visade upp ett provrör för FN:s säkerhetsråd med vad han menade var mjältbrand från Saddams Husseins lager av kemiska vapen – vilket visade sig vara en total lögn – är bara en detalj i sammanhanget. Powells tal i säkerhetsrådet har i efterhand beskrivits som avgörande för att underminera USA:s trovärdighet och globala roll.

Och nu har det alltså skett igen. USA har gått från att ge det enskilt största och viktigaste militära stödet till Ukraina – till att avbryta vapenleveranser och förhandla med Ryssland över huvudet på Volodymyr Zelenskyj.

Trumpadministrationens helomvändning har väckt starka reaktioner i Europa, men följer i allt väsentligt gamla mönster. Amerikanerna är vana att överge tidigare allierade och slänga gamla principer över bord. Det är viktigt att hålla i tankarna när europeisk säkerhet diskuteras efter att Trump antytt att de inte skulle komma till Natos undsättning i händelse av krig.

Kommentar/Utrikes • 07 mars, 2025

Trump har infört imperialism på tjack

Fallet Irak och Afghanistan går inte att jämföra med Ukraina och det är inte poängen här; det är att understryka att USA alltid agerar efter egna intressen. Det är också just därför en så stor omläggning av det amerikanska stödet för Ukraina inte bör förvåna. I nästan tre års tid lyssnade vi på deras högstämda tal om att Ukraina slogs för vår frihet, värderingar och vårt sätt att leva – mot tyranniet.

Likt de tidigare gångerna var det som att den amerikanska ståndpunkten byttes mitt i en mening, från att oreserverat stå bakom Ukrainas suveränitet till att kalla Zelenskyj för en diktator som startade kriget.

Det borde tas på allvar av regeringen Kristersson, som hittills undvikit att kommentera Trumpadministrationens nya positioner. Om inte annat eftersom Sveriges försvar numera är helt uppknutet till USA med medlemskapet i Nato och försvarsavtalet DCA.

Jonathan Demner

Statsvetare med bakgrund som säkerhetspolitisk analytiker och rådgivare.

Vänsterpartiets regeringsskola, med inbjudna talare som Anders Borg och Jacob Wallenberg, har utlöst en smärre storm på sociala medier. Kritiska V-röster hörs, trollkonton går varma och motståndare gjuter olja på vågorna. 

Själv är jag mest förvånad, över kritiken och över den bild av politiskt arbete som framtonar. 

Vi som haft ledande uppdrag, lokalt, nationellt och i EU, har aldrig isolerat oss. Vi har ständigt träffat människor vars åsikter vi inte delar. Som makthavare uppvaktas man och man initierar själv möten med aktörer med andra agendor, ingångar och värderingar. De egna målen och den ideologiska ryggraden bär man med sig. Man är väl förankrad internt, om man gör som man ska. 

Jag skulle gladeligen lyssna intresserat, uppmärksamt och nyfiket på såväl Borg som Wallenberg och har svårt att förstå upprördheten. Det är ju inte en ideologisk grundkurs de medverkar i, utan en regeringsskola. 

Jag har i mina uppdrag vallats runt av skogsägare och skogsindustrilobby, dialogat med ledande företag, träffat näringslivsorganisationer, jordbrukssektorn, energiproducenter med flera. Jag har avvärjt mutförsök från detaljhandeln, tackat nej till en ihärdig väglobby, sprungits på av handelskamrar och en arg oljeintressent och byggt förtroende med fack, miljöorganisationer, solidaritetsrörelser, småföretag och andra. Det var vardag för oss alla redan då och gjorde oss nog inte till sämre socialister och feminister. Vi hade ju den egna politiken i ryggen.  

Visst har vi under åren sett enstaka vänsterpartister bli så maktberusade av att ens släppas in i ministrars eller näringslivspampars rum, att de tappat kompassen där inne och kommit ut med mygelblicken på, duperade och desorienterade. Det har skapat problem, som i grunden bottnat i intern splittring. Men det numera mognare, förhandlingsskickliga, mer samlade och regeringsfähiga Vänsterpartiet kan väl bättre än så? Hur som helst måste politisk isolering vara det sämsta av botemedel.  

Människor påverkar på gott och ont varandra – det gör oss till just människor. Förtroendevalda blir inte starkare av att överlämna dialog, kunskapsinhämtning och nätverksbyggande med andra aktörer åt andra. Styrka är att med vår ideologi och politik i ryggen ständigt lyssna och samtala, utan att glömma vårt eget mandat.  

Vänsterpartiet är det enda parti i en tänkbar koalition som aldrig regerat. Det behöver rättas till. Hantverket måste läras in. Tidigare departementstjänstemäns och riksdagsledamöters kunskap räcker inte. Jag hade i den kontexten gärna lyssnat på både Borg och Wallenberg som två kvalificerade, framgångsrika, intressanta personer. Det skulle varken göra mig till högerspöke eller kapitalist.  

Och jag har fullt förtroende för att de våra inte tappar sin politiska kompass därinne.

Pernilla Zethraeus

Partisekreterare i Vänsterpartiet mellan 2000 och 2006.