“Kommer revolutionen någonsin att komma och ska hon gå på festen även om hon lovat sig själv att dricka mindre?”
Huvudkaraktären i Alice Dadgostars debutroman Roxy är en rastlös, irriterad, kåt och kärlekssökande tjugo-nånting-åring som precis som alla andra söker efter något att fylla tomheten med. Roxy går på klubb, dejtar killar som inte vill ligga, diskuterar halvkända poeters instagramkonton och undviker kontakt med sin pushiga mamma.
För någon som lever ett ganska snarlikt Malmöliv som Roxy och hennes vänner är den här boken som en jobbigt igenkännbar guide över den medvetna hipsterkretsen i staden. Man går på demonstration, och lika mycket som man tänker på orsaken till att demonstrationen äger rum tänker man på huruvida man ska gå på fest efteråt. Man går på fest efteråt, och man pratar med folk som egentligen säger absolut ingenting medan man längtar till något helt annat – tillbaka till barndomen där det gick att prata med ens föräldrar, eller till framtiden där en potentiell kärlek kan fylla ens tillvaro med något annat.
Dialogerna i Roxy är så träffsäkra och realistiska att det bara är att sätta sig på Möllankrogen Vegan Bar i en halvtimme för att höra dem återupprepas. Dadgostars ton och språk är humoristiskt och uppkäftigt och får mig att skratta högt vid flera tillfällen, men berör också. Fyra ord i versaler med radbrytningar blir till ett uppgivet rop ut i etern.
”TA
HAND
OM
MIG”
Dessutom är det nog mer än en gång mina vänner stör sig på mig när jag tvingas avbryta deras diskussioner för att säga ”hörrni, lyssna på det här, det är så jävla klockrent”.
Det spåret som för mig är mest intressant i boken är dock inte det som varenda person i min umgängeskrets förmodligen kan relatera till, utan relationen till föräldrarna, som dyker upp i Roxys liv då och då. Genom telefonsamtal där mamman oroar sig över Roxys hälsa på ett väldigt påträngande och kvävande sätt eller genom tillbakablickar och associationer till Roxys barndom, går det att läsa om något annat än den hopplöst frustrerade scrolla-alla-flöden-vardagen. Något som i början verkar mest som ett störningsmoment i Roxys liv visar sig vara en mycket djupare smärta, och i slutändan är det avsnittet om hur föräldrarna brukade vara under Roxys barndom, och förlusten av dessa människor (finns verkligen våra föräldrar så som vi minns dem från när vi var små?), som berör mig. Roxy frågar sig själv vad hon och hennes mamma egentligen pratade om när hon var liten, det är otänkbart för henne att det funnits en tid då det inte känts omöjligt att kommunicera med henne. Men lika snabbt som klumpen bildats i min hals försvinner den igen, när ett avsnitt om idiotiska musikredaktörer åter får mig att dra på mungiporna. Och hade jag önskat något mer av den här romanen är det att jag hade fått dröja kvar lite längre, vid den där hemska känslan av en oåterkallelig förlust.
