Okategoriserade 27 juli, 2005

Upp till kamp mot moraliserandet!

Låt inte den politiskt grundade kritiken av porr bli till geggig sexualmoralism. Det är inte relevant om en politiker tycker det är ”äckligt” med porr. Flamman samlade tre vänsterpartister för ett samtal om porr.

Hur ska man förhålla sig till porren? Det är en fråga som drivit feminister till mer polariserade positioner än de flesta andra frågor. Det finns radikalfeminister som menar att bilder av heterosexuella samlag per definition är kvinnoförtryckande. Och så finns det queerteoretiker som tycker att framställningar av gränsöverskridande sex alltid är radikala, oavsett vem som ligger överst och underst.
Frånsett dessa könspolitiska frågor är det från ett vänsterperspektiv omöjligt att inte vara kritisk mot den profiterande bransch som står bakom porrproduktionen. Men vad ska man göra åt den?
Flamman samlade tre vänsterpartister för att återuppliva diskussionen om porr.

Hur ska man politiskt förhålla sig till porr?

TS: För det första tycker jag det är jättebra att vi pratar om det här. Vi måste kunna prata om porr utan att falla in i det moraliserande som är utbrett i bland annat vänsterpartiet. När folk fäller kommentarer som ”jag blir kränkt bara av att se en erigerad penis”, så funkar det ju inte att sätta sig ner och diskutera.
– Jag och en kollega försökte ha ett seriöst samtal med vårt feministiska råd i riksdagsgruppen, om hur man ska angripa problemet med porr. Men det första som hände var att vi kom i konflikt med varandra. Vi kunde inte prata med varandra.

JB: Jag är allergisk mot den fullständigt antiintellektualistiska moralpanik som faktiskt är ett reellt problem i debatten om porr. Att man inte ens vill diskutera frågan. Och att man utgår från moraliska ställningstaganden och personliga uppfattningar, som ”jag tycker det är äckligt”. Det är en helt irrelevant debatt. Det viktiga är inte om folk tycker det är äckligt – det finns ju uppenbarligen jättemånga som tycker om att se på porr. Tyvärr fastnar även vänsterpartiet ofta i den moralistiska fällan, och det är förfärligt. Det är ju denna sexualmoralism som i mångt och mycket skapar efterfrågan på porr. Det vi ser i porren är en återspegling – ett slags skrattspegel – dels av de könsmaktsförhållanden som finns i samhället och dels av en djupt rotad sexualmoralism.
– Jag har inget emot att man framställer bilder i syfte att göra folk kåta – det är ju inget fel med det. Problemet är att porrbranschen exploaterar människor. Den så att säga samlar det sämsta av kapitalismen och det sämsta av könsmaktsordningen.

TS: Jag tror att vi är väldigt överens om att porrbranschen är förkastlig. Problemet är att vi inte kommer att kunna stoppa den. Då blir frågan: vad gör vi då? Enligt min mening måste vi kunna komma in i branschen och ställa krav. För så länge vi inte stoppar och censurerar så måste vi se till att de som väljer att befinna sig i porrbranschen ska kunna vara säkra på att det finns en insyn. Och de som blivit tvingade in i branschen ska kunna plockas bort av lagens långa armar.
ME: När du börjar snacka om påtvingat och frivilligt, känner jag att det börjar krypa längs ryggmärgen. Den åtskillnaden är ju inte så enkel. Det är samma diskussion som i prostitutionsfrågan. Vad innebär det egentligen att välja och inte välja?

TS: Fast skillnaden mot prostitution är ju att det är tillåtet med porr. Vi vet att det finns människor som på olika sätt tvingas till att medverka i porr, men jag har träffat flera stycken som inte är tvingade och gör det i alla fall. Till exempel lesbiska feminister som själva står både bakom och framför kameran. Det är viktigt att lyfta fram att porren ser olika ut.

JB: Men problemet är att porrbranschen som helhet skapar och återskapar bilden av den sexuellt aktiva kvinnan som någon som är sexuellt upphetsande, men samtidigt helt förkastlig som människa. Man bygger vidare på den sexualfientlighet och sexism som finns i samhället, och driver den framåt.
– Och då blir det irrelevant att prata om flator som gör film, eller om att det finns folk som är i branschen frivilligt. Frivilligheten är ju otroligt begränsad i porrbranschen i stort. Det är ju en fråga om vad man har för valmöjligheter. Det är ju inte så att ”ja antingen så blir jag professor eller så suger jag kuk”. Det är inte precis akademikertjejer som jobbar i porrbranschen.
– När det gäller prostitution har vi perspektivet att, även om det finns en minoritet som tycker om det, ska inte deras intressen väga tyngre än den stora majoritetens behov av skydd. Det perspektivet måste man i viss utsträckning ta in även i porrbranschen.

TS: Jag håller med dig om din övergripande analys av porrbranschen, men samtidigt vill jag lyfta fram att jag känner akademikerbögar som hellre suger kuk än går och städar för att tjäna lite extrapengar. Och på vilket sätt är det mer förkastligt, om de känner att de säljer sig oavsett hur de gör?

JB: Jag menar att det är en skillnad. När man suger kuk reproducerar man det som är själva kärnproblemet: det att det alltid ska finnas tillgång till sexuell tillfredsställelse för män. Vid varje jävla tillfälle i livet ska män kunna sträcka ut handen, dra till sig någon – kvinna eller man, barn eller djur, beroende på preferenser – slänga till vederbörande en slant och få sexuell tillfredsställelse. Bilden av den manliga sexualiteten som en obändig och aggressiv kraft som hela tiden måste och har rätt att tillfredsställas – det är också vad man säljer när man säljer sex, och det gör att det är en substantiell skillnad mot att plocka disk.

ME: Det är på den nivån som jag tror att man måste angripa problemet med porr. Ett exempel är att vi genom att ha infört sexköpslagen, som kriminaliserar köparen, ifrågasätter normen om mäns rätt till sexuell tillfredsställelse.
– I och med att det är svårt för en lagstiftande församling att avgöra vad för slags porr man ska tillåta eller inte, tror jag att det är viktigt att vidga diskussionen och se på andra faktorer. Till exempel borde man införa sex- och samlevnadsundervisning redan på mellanstadiet, för att komma med en alternativ bild av sexualiteten. Och att då inte bara prata om sex ur ett fortplantningsperspektiv – som man gör nu – utan även om vad analsex är, och så vidare.
– Pornofieringen blir allt kraftigare i hela ungdomssamhället, vilket skulle kunna leda till en riktig backlash på moralpaniknivå, där allting förbjuds. Det vi har att sätta emot är sexualundervisningen.

TS: I en av mina motioner föreslår jag att sex- och samlevnadsundervisningen ska innehålla moment av sexualitet och njutning, och att den ska handla om olika sexuella praktiker. Jag minns själv vilket problem det var för mig att jag inte fick hjälp med att få koll på min sexualitet.
– Det var tack vare porren som jag för första gången fick se hur det såg ut när två killar hade sex med varandra. Men det ska inte vara så att unga människor får sin ”utbildning” genom porren. I ett så heterofierat samhälle som detta måste vi ställa högre och högre krav på skolan.
– Men jag tycker också att vi borde gå in och kontrollera porrbranschen, komma in i produktionsrummet – med utgångspunkten att vi inte kan förbjuda branschen. Man skulle kunna se till att de som medverkar i porrproduktioner inte är drogade eller våldtas, eller gör det emot sin vilja på annat sätt. Visst är det så att det ofta är efteråt som folk kommer på att de inte ville, men vi borde åtminstone kunna se till att de inte gör det av tvång just vid inspelningen.

JB: Men då förutsätter du lite grann att de som producerar porr skulle vara så schyssta att de sätter upp en skylt om att i den här lokalen tänker vi spela in porrfilm, och att myndigheterna skulle få tillträde dit. Porrbranschen är ju till stora delar underjordisk, kopplad till mc-gäng och maffiaorganisationer, och inspelningarna sker ofta i folks hem. Det är ju en svart marknad. Och att göra den vit tror jag inte på det.

ME: Jag måste bara fråga, Tasso, vad du menar med att få tillgång till produktionsrummen. Branschen är ju laglig, men redan idag kan man anmäla om det sker övergrepp där. Vad är det du hade tänkt? En totalreglerad marknad?

TS: Jag tycker att det ska vara så öppet och tillgängligt som möjligt…

ME: För?

TS: … för lagstiftningen.
ME: Men det är det ju redan, i princip. Om man är med i en porrfilm och har blivit utsatt för övergrepp ska man så klart kunna anmäla det, men det kan man redan med befintlig lagstiftning.

JB: Jag har jättesvårt att se hur det skulle gå till att kontrollera branschen. Jämför med svartarbete – det är förbjudet, men det finns ingen möjlighet för myndigheter att sätta dit exploatörerna. Vem skulle åka runt överallt där det produceras porr och bocka av att ingen är drogad, att ingen är våldtagen, och så vidare?

TS: Visst är det så att man aldrig kommer åt vissa saker.
– Men så länge det finns ett behov av att se på när folk knullar, ska vi då inte bry oss om att det finns alternativ till den exploaterande porren, en typ av kravmärkt porr?

ME: Jag tror inte på den vägen. Om man börjar legalisera kommer problemet att man börjar åtskilja legala porrskådisar från illegala: den är fin och den är dålig, den är kravmärkt och den är inte kravmärkt. Det blir ju jättekonstigt.
– Och i de länder där man legaliserat och reglerat prostitutionen – för att dra en parallell – så har det ju uppstått en ännu större illegal marknad. Man har inte kommit tillrätta med det som man sa sig vilja kommit tillrätta med.

JB: Risken är att man bara legitimerar producenterna, som kommer att sitta där med glorior och kunna säga att jag är en schysst porrproducent, medan kvinnorna framför kameran förblir ”horor”.
– Oavsett om kvinnorna i branschen organiserade sig fackligt skulle deras stigmatisering vara kvar. De skulle fortsätta vara ett gäng ”horor”, om än fackligt organiserade.

Ni tror tydligen inte på att förbjuda porr?

ME: Nej.

TS: Nej. Och om man skulle göra det då kommer problemet med att avgöra vad som är okej bilder på sex, och vad som bör förbjudas.

JB: Nej. Det är ingen framkomlig väg. Och i så fall skulle det finnas så oerhört mycket man skulle kunna förbjuda – varför inte våldsfilmer till exempel? Den framkomliga politiska vägen är snarare att rycka undan mattan för efterfrågan.
– Och där tror även jag att en obligatorisk och kvalificerad sexualundervisning är ett av de mest effektiva konkreta politiska verktygen. En sexualundervisning som handlar om det som människor tycker är det viktiga med sex, det vill säga främst njutning.
– Det ska inte handla om att tala om för barnen vad som är fint och fult sex, utan snarare om att öppna upp sexualiteten.
– Vi måste återföra sexualiteten och lusten dit den hör hemma, och få den att bli en accepterad del av livet. För det är den inte nu.

Rörelsen 24 juli, 2025

Utan pålitlig energi slocknar folkhemmet

Forsmarks kärnkraftsanläggning i januari 2025. Foto: Christine Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Minns ni industrin som byggde väl­färdsstaten Sverige? Minns ni folkrörelserna som byggde välfärdsstaten Sverige? Minns ni elen som byggde välfärdsstaten Sverige? Minns ni hur stålet, slitet och solidariteten lyfte oss ur armod?

Minns ni materialismen, kamrater? Vi i Sveri­ge lever i dag ett materiellt privilegierat liv. Det har vi slitit för att få göra, vi har haft goda för­utsättningar och privilegier som har gjort det lättare, men vi har byggt Sverige till det land det är i dag. Vi har byggt den nya tiden. Sverige har på 150 år tack vara arbetarrörelsen, industriali­sering och elektrifieringen gått från ett av värl­dens fattigaste länder till ett av det rikaste.

Vi lever i ett materiellt välstånd som våra förfäder inte hade kunnat drömma om. Och det är just detta materiella välstånd som gjort det möjligt för oss att lyfta blicken, söka självförverkligan­de, klättra i Maslows behovspyramid.

Minns ni när vänstern i Sverige ännu pratade om stålet, om industrin och om elen.

Men ibland verkar vi ha glömt att de nedre stegen – mat, värme, stabil energiförsörjning – var avgörande för att ta oss hit.

Minns ni slitet, systrar? I takt med elektrifie­ringen underlättas hemarbetet. Genom halvfa­brikat och tvättmaskinen, kylskåpet och rin­nande vatten, dammsugaren och frysen frigörs kvinnan från hemmet. Tack vare kvinnorörel­sen, industrialiseringen och elektrifieringen är Sverige ett av världens mest jämställda länder i dag. Vi har byggt detta land tillsammans. Vi har värnat om dess arbetarklass, tagit hand om dess sjuka, vi har byggt det materiella välstån­det vi i dag lever i. Men låt oss inte glömma: våra tidigare segrar vilade på energitillgång. När vi kämpar för lika lön eller bättre sexualunder­visning i dag, gör vi det stående på en grund av trygg energiförsörjning.

Minns ni slummen, kamrater? När vi pratar om fattigdom i Sverige i dag är det självklart ett problem, men det är en helt annan skala av pro­blem än vad fattigdomen är i ett land i energi­fattigdom. Vi har avvecklat slummen, kamrater, vi har dragit in elen och det rinnande vattnet i varje arbetarbostad. Vi har slitit i den kampen, kamrater, och på vår sida har elektrifieringen stått varje steg på vägen. Men vi måste minnas vad slags el som byggde folkhemmet: pålitlig, riklig och billig. Vattenkraft och kärnkraft. En­ergirikedom gynnar alla – det var denna stabila bas som gjorde välfärd möjlig.

Minns ni dödsfallen, systrar? Elektrifiering­en har givit oss en modern sjukvård, med allt vad det innebär. Dödsfallen i barnafödsel när­mar sig stadigt nollpunkten och det är till stor del tack vare elektrifieringen. Kvinnorörelsen, industrialiseringen och elektrifieringen räddar liv. För tidigt födda barn överlever i allt fler fall, allt färre mödrar sätter livet till i förlossnings­sviter. Detta tack vare den moderna sjukvården, med dess renlighet och tillgång till allt från ul­traljud till kuvöser. Vi måste minnas, vad hän­der när elen inte längre är en självklarhet?

Läs mer

Minns ni stålet, kamrater? Minns ni när vän­stern i Sverige ännu pratade om stålet, om in­dustrin och om elen. Minns ni när fokuset låg på att höja det materiella välståndet, inte riva ner det? Det är lätt att glömma, kamrater, att det var i svält och armod som vi byggde detta land. Vi har byggt den nya tiden, men nu måste vi försvara den. Sverige behöver industrin.

Sverige behöver gruvdriften. Sverige behöver el och Sverige behöver kärnkraften. Låt oss inte avveckla det som bär oss.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 24 juli, 2025

Du är vad vi mäter

På Louis Vuittons visning av herrmode i Paris hösten 2006 steg modellerna ut ur en portal formad som ett Rorschach-test. Scenen utformades av konstnären Jim Lambie från Glasgow. Foto: Mitchell Sams/Camera Press.

För den som letar jobb har personlighetstester blivit vardag. De lovar inte att placera dig rätt, utan också lära dig om dig själv. Men vad mäter egentligen de långa formulären – och vad missar de?

”Förstå dig själv och andra bätt­re genom ett gratis personlig­hetstest”, står det med blin­kade bokstäver på en hemsida inramad av reklam för nätkasinon, byggvarubutiker och försäkringsbolag. På några minuter kan jag få syn på min personlighet, och förstå hur jag urskiljer mig genom att jämföra med personer i min omgiv­ning. Allt som krävs är att besvara 120 frågor, vilket fyra miljoner andra personer redan påstås ha gjort.

Hemsidan lovar dessutom att testet är vetenskap­ligt validerat. Det baseras på big five-teorin, eller femfaktorsmodellen, det mest använda psykologis­ka ramverket för att förstå personlighet i dag. Mo­dellen mäter grad av öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, tillmötesgående och neuroticism: fem egenskaper som alla har mer eller mindre av, och som enligt teorin utgör personligheten. De ses som oberoende av historisk eller kulturell kontext, urskiljbara hos varje individ – och mätbara.

Över hela industrin hägrar frågan: går det ens att mäta personlighet?

Modellen ligger till grund för de flesta tester som används vid rekrytering, och psykologer ser den som den mest trovärdiga för att analysera person­lighet just nu. Trots det har modellen kritiserats för att ge en förenklad bild av den komplexa person­ligheten. Kritik har riktats mot hur testfrågorna är formulerade och arbetsgivare har kritiseras för att tillämpa ocertifierade tester. Över hela industrin hägrar frågan: går det ens att mäta personlighet?

Trots det testas det som aldrig förr. Bland myn­digheter, dagligvaruhandel och privata bolag börjar det bli regel snarare än undantag. Personlighets­tester används som en första urvalsmetod eller längre fram i en rekryteringsprocess.

I januari 2025 presenterade tidningen Kollega en Novusunder­sökning som visade att antalet personlighetstester för tjänstemän ökat med drygt 15 procent på tio år. Tillsammans med intervjuer, iq-tester, utbildning och yrkeserfarenhet används de för att säkerställa att rätt person placeras på rätt plats.


Att testerna ökar är vid första anblick logiskt. Felrekryteringar kostar tid och pengar, och genom att identifiera önskvärda personlighetsdrag för ett visst yrke – som samarbetsförmåga, emotionell in­telligens och flexibilitet – så kan rekryteringen få en vetenskaplig grund och gå snabbare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 23 juli, 2025

Massprotester i Kiev: ”Kommer inte tolerera korruption”

En ung kvinna demonstrerar mot regeringen med texten ”veto”. Foto: Alex Babenko/AP.

Tusentals ukrainare demonstrerade i huvudstaden Kiev under tisdagen mot en ny lag som ställer arbetet mot korruption under regeringen. ”Personer nära presidenten kan känna sig ganska säkra på att inte bli utredda för korruption”, säger en expert till Flamman.

Vitalii Dudin, ordförande för den ukrainska vänsterorganisationen Sociala rörelsen i Ukraina, var hemma hos sig i Kiev när han såg protestvideor dyka upp i sociala medier. Beskedet att det ukrainska parlamentet röstat för att försvaga landets korruptionsmyndigheter fick människor att redan samma dag arrangera uppslutningen mot lagändringen. 

Trots att klockan var sent och det råder utegångsförbud var Vitalii Dudin inte orolig för sina vänner. I stället kunde han inte somna för han var så exalterad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 23 juli, 2025

Slavoj Žižek: När ondskan slutar skämmas

En gång satte man upp revolutionär teater för att dölja maktens elitkaraktär. I dag visas våldet upp i all sin brutalitet. Slavoj Žižek spårar tråden från oktoberrevolutionen till samtidens tv-sända massakrer – och menar att hoppet ligger i att våga känna skam.

Minns uppförandet av Stormningen av Vinterpalatset i Petrograd, på treårsdagen av oktoberrevolutionen, den 7 november 1920. Tiotusentals arbetare, soldater, studenter och konstnärer jobbade dygnet runt, levde på den smaklösa vetemjölgröten kasha, te och frusna äpplen, och förberedde föreställningen på just den plats där händelsen ”verkligen ägde rum” tre år tidigare.

Arbetet samordnades av såväl arméofficerare som avantgardistiska konstnärer, musiker och regissörer – från Kazimir Malevitj till Vsevolod Mejerhold. Även om det var teater spelade soldaterna och sjömännen sig själva – många av dem hade inte bara deltagit i händelserna 1917, utan var samtidigt engagerade i det verkliga inbördeskriget som rasade i närheten av Petrograd, en belägrad stad med svår matbrist.

En händelse sätts upp som teaterstycke för att fördunkla en händelse, få den att passa en ideologi

Som en samtida uttryckte det: ”Framtida historiker kommer att skriva hur hela Ryssland, mitt under en av de blodigaste och brutalaste revolutionerna, spelade teater.” Litteraturkritikern Viktor Sjklovskij beskrev det som att ”livets levande vävnad förvandlas till teater.”

Men begreppet ”levande vävnad” bör granskas kritiskt: vad var det egentligen som iscensattes 1920? Teatraliska upprepningar är aldrig oskyldiga – de omformar alltid verkligheten, särskilt när det gäller så politiskt laddade händelser som oktoberrevolutionen.

Som det korrekt beskrivs på Wikipedia: ”Detta återuppförande, som sågs av 100 000 åskådare, blev modell för officiella filmer som senare visade våldsamma strider under stormningen av Vinterpalatset – fastän bolsjevikernas uppror i verkligheten mötte mycket litet motstånd.”

Den provisoriska regeringen hade krympt till ett möte med några ministrar i Vinterpalatset, som ett fåtal rödgardister enkelt kunde kliva in genom tjänstefolkets ingång för att arrestera. Kerenskij själv lämnade palatset i bil. En sjöman dog när hans gevär exploderade i hans egen hand. Fyra rödgardister och en sjöman dödades av förlupna kulor. Det var den totala dödssiffran denna historiska dag. De flesta människor i Petrograd visste inte ens att en revolution ägde rum.

Lenin tog spårvagnen till ett bolsjevikmöte dagen innan och var nära att gå vilse. Man kan föreställa sig honom säga till föraren: ”Förlåt, jag har bråttom, jag ska göra revolution.”


Men det var inte bara detta kaos som behövde suddas ut. När missnöjet växte i Ryssland och Lenins revolutionära vision fick fäste, försökte majoriteten av bolsjevikledarna organisera ett brett uppror. Trotskij förespråkade i stället en elitstrategi: en smal, vältränad grupp skulle ta makten. Efter viss tvekan stödde Lenin honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 23 juli, 2025

Urfolk och aktivister övervakas inför EU-avtal

En saltöken breder ut sig i Jujuy, vid ”litiumtriangelns” södra spets. Öknarna är populära turistmål, och det finns en hel lokal industri runt saltbrytning. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

EU ska importera litium från Sydamerika, för att öka oberoendet från Kina. Samtidigt vill Argentina spionera på miljöorganisationer som kritiserat brytningen. ”De demoniserar oss för att folket inte ska stödja oss”, säger aktivisten Cristina Aguero.

En äldre man håller sin näve knuten i luften. Runt halsen har han knutit en flagga som sträcker sig ned till fötterna. Emblemet i regnbågens färger heter wiphala och är en symbol för de andiska folken. Han befinner sig i Buenos Aires och har tillsammans med folkmas­san som omger honom visat sitt stöd för demonstranterna i provinsen Jujuy.

På andra sidan landet ligger en man på marken. Från hans huvud rinner en ström av blod som skär genom gruppen av människorna som omger honom.

Han var en av flera som skadades allvarligt under protesterna i Jujuy i juni 2023, efter att regeringen föreslagit en reform som skulle innebära begränsningar för just sociala protester. Svaret blev gummikulor, tårgas och många skadade.

Vi ska inte tävla med de sämsta. EU ska vara ett gott alternativ.

I början av sommaren lämnade människorättsorganisatio­nen CELS in en brottsanmälan mot två argentinska underrät­telsetoppar. Anmälan kom efter att dagstidningen La Nación tagit del av ett hemligstämplat dokument, där det uttryckligen angavs att ”nationella och internationella miljöorganisationer, ursprungsbefolkningar, forskare och medlemmar i internatio­nella organisationer som främjar klimatagendan” kan bli före­mål för spionage från statens underrättelsesekretariat, SIDE.

I anmälan varnar CELS för att underrättelsemyndighetens plan inför de kommande åren innebär risk för ideologisk för­följelse. Oppositionen, men också sociala ledare, ekonomer, journalister, akademiker, konstnärer och alla kritiska röster kan utsättas.

– Det är fruktansvärt. Kommer de att leta efter mig för att jag säger ordet motstånd? Nu måste jag tänka på allt jag publicerar, säger klimataktivisten Cristina Aguero till Flamman.

Hon har under många års tid engagerat sig i kampen mot gruv­brytning i sydargentinska Chubut, och oroas av de nya förslagen.

Hotad. Irene Leonor Flores de Callata, urinvånare i Jujuyprovinsen, är rädd att litiumgruvor ska anläggas på hennes odlingsmarker. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

Regeringen har även inrättat en enhet under säkerhetsmi­nisteriet för ”produktiv säkerhet”. Det kommer innebära en utökad placering av säkerhetsstyrkor för att säkerställa att gruv-och oljeverksamheter inte hindras av protester och motstånd.

”Vi kommer inte att tillåta att företag blockeras från att kom­ma in i landet för att hindra dem från att producera”, skriver säkerhetsministern Patricia Bullrich på X.

Alla som kan tänkas ”manipulera” den allmänna opinionen är av intresse för myndigheten, enligt La Nacion – som menar att lagen riskerar att slå mot alla som ifrågasätter president Javier Milei och hans ultraliberala regering.

För Cristina Aguero är det visserligen ingenting nytt. Redan 2015 kartlades runt 30 av hennes kollegor av underrättelsetjäns­ten. Tre agenter står åtalade för olagligt spioneri. Ändå är hon kritisk.

– Det som händer nu med Milei är att allt detta blir värre. I provinser där storskalig gruvdrift finns, möter de organiserade mycket motstånd. De förföljs och förtrycks.


”Vinn vinn-avtal”.

Så beskrev den europeiska kommissionens ordförande Ur­sula von der Leyen det kommande frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur. Medlemsstaterna Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay nådde tillsammans med EU-kommissionen en politisk överenskommelse om avtalet i december förra året, efter närmare 25 års förhandlingar. Nu återstår bara godkän­nandet av medlemsstaterna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 23 juli, 2025

Kina har elbilar – Sverige har pigor

En man tittar på ett fordon från den kinesiska tillverkaren BYD, som i fjol tillverkade 1,76 miljoner elbilar. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Medan Volvo skär ned i Göteborg, bygger Kina elbilar som aldrig förr. Samtidigt lägger Sverige mer pengar på hushållsnära tjänster än på att rädda industrin. Har vi glömt hur jobb faktiskt skapas?

Under flera år bodde mina föräldrar på Björkö i Göteborgs norra skärgård. Ett havsblått, granitgrått och segelvitt fiskarsamhälle – tillräck­ligt nära Andra Långgatans pubar för att jag skulle hinna ta en öl med polarna under föräldrabesöken.

Mellan Björkö och stan tog man Västtrafiks buss Röd Express från det blåsiga färjeläget vid Lilla Varholmen till Järnvågen, vilket tar en förbi Volvo Cars enorma fabrik i Torslanda. Åkte man förbi vid skiftbytet så fylldes bussen till bristningsgränsen av volvoanställda och trafiken korkade igen så att man missade första rundan öl.

En fabrik av den storleken påverkar hela Göte­borgsregionens arbetsmarknad. Under sommarens sena festkvällar delade man buss med många unga göteborgare på sitt första sommarjobb där. Flera av de ensamkommande afghanska killar som hamnade på Björkö 2015–16 fick också jobb här efter gymna­siet – en biljett in i den svenska drömmen. För tjäns­temän mitt i livet kunde en anställning där betyda både bostad och ny Volvo.

Medan Kina satsar på framtidens teknik satsar Sverige på städning och renovering av de rikas kök.

I maj kom nyheten att Volvo varslar 3 000 an­ställda, varav 2 000 i Sverige. Det handlar mest om akademiker och tjänstemän och inte arbetare. Samma månad ökade arbetslösheten i Sverige till 9,7 procent, en ökning med en procentenhet på ett år. Som av en händelse rapporterade EU rekordlåg arbetslöshet.

Kommunägda Business Region Göteborgs vd Pat­rik Andersson försökte tona ned allvaret: ”Vi ska sam­tidigt komma ihåg att det rör sig om attraktiv perso­nal. Göteborg har ett starkt och dynamiskt näringsliv som behöver kompetens.” Framtiden får utvisa hur snabbt de tvåtusen faktiskt får nya jobb i regionen. Många bedömare menar att AI och automatisering framöver slår mot just tjänstemannayrken, vilket i sin tur kan pressa löner och arbetsförhållanden i den privata sektorn – en grupp som i dag utgör borger­lighetens kärnväljare. Volvovarslet kan alltså vara en försmak på framtidens stora arbetsmarknadstrend.

Officiellt handlar varslet om besparingar. Men Dagens PS och Dagens Industri har rapporterat att storägaren Geely tröttnat på förseningar och dyra utvecklingsprojekt, och vill flytta all teknikutveckling till Kina.

Allt detta sker samtidigt som Kina tar över allt mer av den globala bilindustrin. Kinesiska biljätten BYD säljer nu en elbil i Kina för knappt 77 000 svenska kronor, och testar ett batteri som kan ladda 1 500 kilometer på 12 minuter.

Inte konstigt då att det i dag säljs fler elbilar i Kina än bilar överhuvudtaget i bil­nationen USA. Låga priser och tekniksatsningar pres­sar vinstmarginalerna – samtidigt som bilföretagen i EU och USA hellre delar ut vinster än investerar i utveckling.

I Sverige säger vi ofta att vi lever i ett ”tjänste­samhälle” eller det vagare ”kunskapssamhälle”. Industrin är, för att tala med Fredrik Reinfeldt, basically gone. Men Volvos varsel visar varför indu­strin är central. Ekonomiska studier visar att 100 jobb i tillverkningsindustrin skapar i snitt 27 jobb i andra sektorer, medan 100 jobb i tjänstesektorn bara skapar tre.

Läs mer

Trots det har Sverige fokuserat sin industripoli­tik på medelklassens tjänstekonsumtion i stället för just industri. 2023 kostade rutavdraget för hushålls­nära tjänster staten 7,4 miljarder kronor. Det är mer än de 5,9 miljarder som Industriklivet – statens stöd till industriomställningen – kostat sedan införandet 2018. 2022 kostade rotavdra­get för renoveringar 12 miljarder, mer än de 10 miljarder subventionerna till elbilar kostade 2018–2022, innan Tidöregeringen avskaffade dem med motiveringen att det var för dyrt.

Medan Kina satsar på framtidens teknik satsar Sverige på städning och renovering av de rikas kök. Samtidigt är allt större de­lar av svensk arbetsmarknad och innova­tionskraft basically gone.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 22 juli, 2025

Osäker framtid för landsbygdens simhallar

Simhallen i Stockholmsförorten Högdalen hotas inte av nedläggning – men för många simhallar på landsbygden ser läget värre ut. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Simkunnigheten i Sverige sjunker, och det riskerar bli sämre i framtiden om inte staten går in med stöd. Det enligt en ny rapport från tankesmedjan Arena Idé. ”Politikerna fikar hellre med företagare”, säger Annika Persson, simlärare på nedläggningshotade Orsa simhall.

Simhallen i Orsa, Dalarna hotas av nedläggning. 2018 gjordes en utredning på grund av hallens dåliga skick. Man kom fram till att verksamheten kunde drivas i fem år till, och nu görs ytterligare en utredning för att se om den ska renoveras eller stängas.

Om simhallen får slå igen, tar även simskolan slut.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 22 juli, 2025

Paulina Sokolow: Alla har rätt att bli 200 år

Långlevarnas konung, teknikentreprenören Bryan Johnson, deltar tre gånger i veckan i avancerad penisterapi. Foto: Wikipedia/Creative Commons.

Den här sommaren slogs jag som aldrig förr av mitt eget åldrande. En gång inledde jag ett samtal med mamma med ”Du och jag har levt i en tid när…”, som om vi var jämnåriga. Men det blev värre. Efter att hela livet ha ansett att hård träning är den enda värd att slösa tid på, struttar jag nu försiktigt fram i skogen på mina allt kortare springrundor, livrädd att ramla eller slita ut knäna.

I spegeln ser jag också något misstänkt likt en bullig klimakteriemage. Jag känner mig dödlig på ett plufsigt sätt. Inte som att allt ska ta slut på ett ögonblick, utan att jag hunnit en bra bit på väg in i ett oåterkalleligt förfall.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 juli, 2025

SD-politiker fortsätter stötta nazistgrupp – locket på från partiet

På Aktivklubbs hemsida skyltar organisationen bland annat med SS-symbolen ”svarta solen”. Foto: Flamman.

Sverigedemokraterna vill inte uttala sig om den kommunpolitiker som gått ut med öppet stöd till nazistiska Aktivklubb. Jonathan Leman på Expo ser det som ännu ett led i partiets radikalisering högerut.

Christina Nilsson, kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen, har under de senaste dagarna gått ut med öppet stöd för det nynazistiska nätverket Aktivklubb via sitt konto på X. Som Flamman kunde visa har hon bland annat skrivit ”heja Aktivklubb”, delat gruppens inlägg och uttryckt förhoppningar om att nätverket ska växa i Europa.

”Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag”, skrev hon den 12 juli.

Flamman har sökt Nilsson via mejl, men inte fått någon respons. Nu väljer hon dock att gå ut med kritik mot publiceringen via sitt X-konto.

Högerextremister som står nära Aktivklubbarna dyker upp som medarbetare och medverkande på kanalen Riks

”En ren lögn av Flamman att jag skriver att det är bra att Aktivklubbar i Europa växer”, skriver hon den 15 juli, och tillägger att hon inte heller hyllat dem utan ”försöker se bakom etiketterna”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 juli, 2025

Tror Lars Beckman att Bonnier styr medierna?

Mediekritiker. Lars Beckman antyder att Bonnier News styr den svenska nyhetsrapporteringen om migrationsminister Johan Forssell.

Lars Beckman riktar återigen udden mot Bonnier News, den här gången med anklagelser om att de styr bevakningen om Johan Forssells son. Det är skamligt att Moderaterna accepterar sådana konspirationsteorier, skriver Leonidas Aretakis.

Sedan Expo avslöjade att en nära anhörig till en svensk minister – vilket visade sig vara migrationsminister Johan Forssell – var aktiv i etnonationalistiska grupper, har högerns förnekelsefabrik pressats till gränsen.

Enligt Ulf Kristersson har den anhöriga endast hamnat i ”dåligt sällskap”, trots att personen varit värvare för vit makt-gruppen Det fria Sverige, samarbetat med Nordiska motståndsrörelsen, samt gått med i nynazistiska slagsmålsklubben Aktivgrupp för att gå ”från ord till handling”.

Som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har påpekat, är detta ett förminskande av nazistiskt våld: ”Nationalsocialismen har förintelsen av Europas judar som sin yttersta, historiska konsekvens och antisemitismen utgör alltjämt dess ideologiska kärna. Varje uttryck för denna ideologi är därmed ett direkt hot mot judar och andra minoriteter i Sverige, och mot vårt öppna, demokratiska samhälle.”

Men statsministern är inte ensam om att tona ned organiserad nazism.

”Det är verkligen riktigt uselt” att ”jaga ett barn i syfte att komma åt en förälder politiskt”, skrev justitieminister Gunnar Strömmer på Instagram. Widar Andersson på Norrköpings Tidningar påstår att sonen endast ”ägnat sig åt högerextrema aktiviteter på sociala medier” – trots uppgifter om både klistermärken och stridsträning.

Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Värst formulerade sig dock Gävlemoderaten Lars Beckman. På X skrev han: ”Det bestående intrycket av veckan blev alltså att Bonnier News ägda medier [sic] inte tvekade att använda ett minderårigt barn för att komma åt borgerliga politiker.”

I ett annat inlägg utvecklade han tanken: ”Den röda linjen som medierna – drivna av Bonnier News publikationer – passerade måste självklart få konsekvenser i möjligheten att få skadestånd för enskilda.”

Varför pekar Lars Beckman ut just Bonnier News? Grävet gjordes av Expo. TV4, som först konfronterade ministern, ägs av Schibsted. Och nyheten har även plockats upp av internationella medier som BBC, The Guardian och Euronews.

Men Lars Beckman är ofta noga med att påpeka att just Bonnier News äger tidningar som han kritiserar, inte sällan lokaltidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Det är inte konstigt att diskutera den mediekoncentration som gör att de plockar hem överlägset mest presstöd (250 miljoner). Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Det är inte första gången. När Expo 2020 rapporterade om en högerextrem bokmässa som besöktes av skogsmiljardären Karl Hedin (7/8 2020), rusade Lars Beckman till försvar: ”I ett öppet fritt demokratiskt samhälle så måste olika röster få komma till tals.”

Även den gången fick han kritik från SKMA, då han ”ingenting har att säga om de olika röster som det här i flera fall handlar om – individer som sprider vit makt-propaganda, judehat, islamofobi – och i stället angriper demokratisk kritik och rapportering kring ett högerextremt arrangemang” (9/8 2020).

När tre hakkorsbanderoller hängdes upp över Essingeleden i april skrev Beckman: ”Har palestinierna satt upp dem?” Utöver den öppna rasismen mot palestinier, visar uttalandet enligt SKMA hur ”nazism och antisemitism inte tas på allvar och i stället används som politiskt slagträ”.

Visst finns ett relevant samtal att ha om mediehanteringen, och jag tycker att mediernas försikthet att namnpublicera hedrar dem. Det handlar givetvis inte om att skydda en minister, utan en minderårig. Om politikerbarn blir föremål för kritisk rapportering nu, kommer den principen även att gälla vänsterpolitiker, då barns rättigheter inte styrs av föräldrarnas ideologi. Är alla beredda på det?

Men den diskussionen går att föra utan att förmildra våldsbejakande nazism, och utan att låta mediekritiken glida över i konspirationsteorier.

Den märkliga fixeringen vid Bonnier har djupa historiska rötter, som Lars M. Andersson visar i sin studie av den svenska nazisttidningen Hammaren på 30-talet. Tanken dyker också ständigt upp hos sverigedemokrater med sympatier längre högerut. 2016 blev riksdagsledamoten Anna Hagwall utesluten ur SD efter att ha föreslagit slopat presstöd för att minska Bonniers makt, samt föreslagit att ingen ”etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”.

Med tanke på denna historia, och den antisemitism som alltjämt finns i Sverige både till höger och vänster, borde Moderaterna vässa sin mediekritik. Inte minst som det enda Lars Beckman verkar prenumerera på är ifrågasättanden från SKMA.

Men att partiet skulle agera mot den frispråkige Gävlebon efter alla år verkar otroligt. Ulf Kristersson har väl bara hamnat i dåligt sällskap.

Diskutera på forumet (0 svar)