Jag har sedan barnsben haft en stor respekt för den grävande journalistiken och dess potential, att granska makten och sparka uppåt, att avslöja oegentligheter som hållits dolda för allmänheten och avkräva de ansvariga på svar. Men som flera gånger tidigare ägnar sig nu Uppdrag Gransknings redaktion åt en journalistik som för det första sparkar neråt och för det andra helt saknar ett rimligt case att bedriva grävande journalistik utifrån. Det finns inga avslöjanden, bara ett tjurskalligt nötande av en uppenbarligt personlig tes, på bästa sändningstid, och som med ett barns envishet släpar oss genom en timme av förvirring och frustration. Här är några av de många moment som är högst tvivelaktiga för en redaktion som säger sig bedriva någon som helst journalistik.
Om vi börjar med den faktiska sakfrågan: för det finns en enda rimlig fråga som ställs i det här programmet och det är varför alla de stora tidningarna och mediehusen publicerade namn och bild på en potentiell brottsling som varken är dömd eller åtalad för de brott han anklagas för. That’s it. DÄR hade man kunnat stanna och konstatera att det för det första inte är ett avslöjande utan bara ett faktum som alla redan vet, det är ett otroligt viktigt och aktuellt ämne men ingen nyhet. För det andra kunde man ha insett att det inte räcker till en timme långt program utan snarare är något som borde diskuteras öppet i olika debattprogram med ansvariga utgivare, presschefer, representanter från journalistförbundet och en och annan medieforskare. The End.
Men nej, i 58 plågsamma minuter tvingas vi bevittna en oändlighet av klippbilder på Stockholm stad (i brist på relevanta saker och personer att filma), varvat med bilder och klipp på företrädare för den svenska #metoo-rörelsen som spelas upp i slow motion och med pålagd dov musik för maximal det-här-är-en-skurk-effekt. Till det här montaget hör vi reporterns röst som låter misstänksam över hur det kommer sig att ingen vill ställa upp på intervju och att det i slutna #metoo-grupper på Facebook diskuteras och varnas om att ställa upp på en intervju utan att ha kollat upp vad det gäller innan. Plötsligt har Uppdrag Granskning ett nytt viktigt detektivarbete på gång: om man inte vill vara med i vårt program så döljer man något. Ja eller så vill ingen vara med för att ni gör det till ett case att anklaga en hel rörelse för något som fortfarande är oklart och sen ställa random personer med Instagram-konton till svars för det. Kanske för att ni går in och tar skärmdumpar i de slutna Facebook-grupper som är trygga rum för kvinnor och icke-binära att prata om #metoo-relaterade erfarenheter i, för att sen publicera citat som misstänkliggör kvinnor för att ljuga om sina erfarenheter. Typ det som hela #metoo handlar om. Grattis. Opinionsskribenten Aleksa Lundberg formulerade det väl i senaste avsnittet av Gomorron vänstern! (1/6, 2018) ”#Metoo är inte ett mediehus eller en tidning med en ansvarig utgivare eller en chef.”
Nu till de skeva intervjuerna med Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, och här kan jag tipsa om en text av Karin Andersson som på ett bra och tydligt sätt går igenom de frågor som ställdes och de frågor som inte ställdes och vad det har för konsekvenser.
Intervjuerna med Cicci Wallin och Fredrik Virtanen är genomgående enormt problematiska. De ställda och uteblivna frågorna gör det för det första överdrivet påtagligt att Uppdrag Granskning-redaktionen har valt sida och vems sida de står på (Virtanens). De gör detta i ett sammanhang där de själva flera gånger vill återkomma till att det faktiskt är ord som står mot ord och ingen utomstående vet vad som hänt eller inte hänt.
Det är oklart vad de ens håller på med här, det ser ut som att de vill genomföra ett slags polisiärt arbete – som redan har gjorts av polisen – genom att i princip hålla ett förhör med en målsägande och en brottsmisstänkt. Och återigen: De har ingen som helst nytillkommen information som tas upp. Det brukar annars användas i den här typen av intervjuer som ett ansvarsutkrävande när personen kanske inser att reportern vet mer än hen hade anat. Det är för övrigt mest Cissi Wallin som blir förhörd, samtalet med Virtanen tycks mer vara av terapeutisk sort.
Så efter en timme av det kanske mest förvirrade Uppdrag Granskning-programmet någonsin sitter jag helt uttömd på energi och tänker: Wow, förstår ni hur mycket relevant och grävande journalistik man hade kunnat och behövt bedriva för de här resurserna? Jag har ibland undrat om Uppdrag Granskning bara blev trötta på att bedriva traditionell grävande journalistik och i ett försök att bli lite mer oförutsägbara och ”edgy” nu vill granska på helt andra sätt. Oavsett vilket tycks deras egon ha stigit dem åt huvudet och vi måste bevittna förödelsen, som, inte att glömma, fortfarande kommer från ett av landets mest förtroendeingivande avsändare (SVT).
