Rasisminstitut i Uppsala inleder samarbete kring ifrågasatt islamofobirapport

Inrikes

Årets islamofobirapport är här. Denna gång är det österrikiska Leopold Weiss-institutet som tillsammans med forskare och aktivister undersöker rasismen mot muslimer i 31 länder.

Nytt för i år är att rapporten (EIR) ges ut i samarbete med Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet. Kapitlet om Sverige är skrivet av sociologen Emin Poljarevic vid samma universitet, tillsammans med Anna Ardin och Mattias Irving, tidigare styrelseledamöter i föreningen Socialdemokrater för tro och solidaritet. Trion hävdar i rapporten att muslimer och deras samhällsengagemang allt oftare framställs som ett hot, både av extremhögern och myndigheterna.

Slutsatsen verkar bekräftas av BRÅ:s rapport ”Islamofobiska hatbrott” från i fjol, som konstaterar att hatbrotten mot muslimer nästan tredubblats mellan 2009 och 2018. Dessutom har högerextrema partier som framställer muslimer som ett existentiellt hot för västvärlden kommit till makten i flera europeiska länder. Enligt Emin Poljarevic, som mejlar Flamman från flygplatsen Changi i Singapore, är resultaten från studien framför allt två:

– Först ser vi en accelererande antimuslimsk retorik i de allmänna och politiska diskurserna, sedan också att denna retorik i allt högre grad speglas i myndighetsarbetet gentemot självidentifierade muslimska civilsamhällsorganisationer. Vi ser också att islamofobin har lett till att de muslimska minoriteternas arbete självcensureras och att deras utrymme att delta i det svenska samhället begränsas.

 

Rapporten EIR har samtidigt vid flera tillfällen kritiserats för sin koppling till Erdogans auktoritära styre. Tankesmedjan Seta, som lanserade rapporten 2015 och som var officiell utgivare fram till 2019, finansieras enligt en tysk regeringsrapport till stor del av familjen Albayrak, som har nära band till presidenten.

Enligt den tyska rapporten, som är beställd av vänsterpolitikern och flyktingaktivisten Ulla Jelpke, är journalisten och politikern Sadik Albayrak nära vän till den turkiske presidenten. Sadiks yngsta son Berat är gift med Erdogans dotter och var finansminister 2018–2020, och hans äldre son Serhat var samtidigt chef för Seta. Tankesmedjan fick civilsamhällsstöd från EU fram tills 2017, då kommissionen enligt en skriftlig utsago bestämde sig för att ”slutat anförtro Turkiet” med sådana pengar.

– Seta är inte någon harmlös ekonomisk institution utan en illvillig lobby och ett propagandaorgan för Erdogans regim, sade Ulla Jelpke då till tyska nyhetsmediet DW.

Kopplingarna mellan Seta och den turkiska regimen är välkända i Sverige.

I mars 2018 avslöjade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att religionshistorikern Mattias Gardell skulle medverka på en konferens om islamofobi i Istanbul arrangerad av Seta. Kommittén påpekade att flera talare var turkiska nationalister eller hade fällt antisemitiska uttalanden, som att judarna styr världens medier eller att deras religion kretsar kring ”materiella ting, pengar och rikedom”.

Mattias Gardell hade då skrivit det svenska bidraget till EIR. I rapporten tog Mattias Gardell upp att Amineh Kakabaveh hade spridit en video av Nordisk Ungdom där somalier framställs som våldtäktsmän och tjuvar, vilket hon besvarade med att kalla honom för ”Erdogans springpojke” i Aftonbladet.

Huvudtalare när rapporten släpptes var Erdogans utrikesminister Mevlüt Cavusoglu, som yrkade på att islamofobi borde göras till ett brott mot EU-lagen. Gardell ställde in sin resa till Istanbul och sade att om han hade känt till kopplingarna så hade han inte heller medverkat i antologin.

Även 2020 års svenska bidrag mötte kritik. Fem forskare med antisemism som specialitet – Lars M. Andersson, Henrik Bachner, Heléne Lööw, Anders Persson och Pontus Rudberg – ifrågasätter i en artikel på SKMA:s hemsida hur vetenskapligt underbyggda vissa omdömen är, som att ”attacker mot muslimer är en del av den dagliga rapporteringen. SVT och SR är inga undantag.”

I dag står den turkiska tankesmedjan Seta inte längre med som avsändare. I stället ges rapporten ut av Leopold Weiss-institutet (LWI), en institution utan hemsida som ger bara 365 träffar i en sökning på Google, alla kopplade till rapporten. Det finns inte heller någon offentlig information om finansiering och organisationsstruktur. LWI och Seta har tidigare sökt EU-pengar tillsammans och rapportens nuvarande redaktörer Enes Bayrakli och Farid Hafez har ansvarat för rapporten sedan starten. Den förra är en återkommande säkerhetspolitisk kommentator och var den regimtrogna tankesmedjans europeiska analyschef så sent som 2021.

Historikern Lars M. Andersson säger till Flamman att även han har försökt gå till botten med vad Leopold Weiss-institutet är.

– Vi lyckades aldrig hitta någonting. Vi tolkade det som enfront för det här Erdogan-institutet Seta.

Vad tycker du om att Cemfor är en offentlig samarbetspart till årets rapport?

– Det är inte så bra. Jag tycker att man ska vara noggrann med vilka man samarbetar med. När det gäller antisemitismen, som är mitt forkningsområde, finns det gott om organisationer och enskilda som använder antisemitismen som ett tillhygge mot personer, organisationer och sammanslutningar som de ogillar. Det är viktigt att hålla en distans till dem som vill instrumentalisera antisemitismen eller islamofobin för andra syften. Seta går ju Erdogans ärenden på ett sätt som man inte vill bidra till.

Seta har i flera rapporter kartlagt och kritiserat den kurdiska vänstergerillan PKK, som är terrorklassad av bland annat Turkiet och EU.

Islamofobirapportens redaktör Enes Bayrakli är en återkommande terrorexpert och PKK-kritiker i medier som CNN Türk. Han är också medredaktör till rapporten ”Avrupa’da PKK yapilanmasi” (”PKK:s organisering i Europa”) från 2019, som namnger journalister och aktivister som påstås ha kopplingar till terrorism. Rapporten anklagar ett tiotal svenskkurdiska föreningar samt vänsterpolitiker som Jonas Sjöstedt, Malin Björk och Bodil Valero för att stödja PKK – något som Jonas Sjöstedt kallade ”oacceptabelt” när det blev känt.

Ordföranden för en av de kurdiska föreningar som nämns i PKK-rapporten, som vill vara anonym av säkerhetsskäl, säger till Flamman att många kurder har blivit påverkats av Setas verksamhet.

– Jag har mått väldigt dåligt av det här, man vet att man inte är trygg. Våra mänskliga rättigheter kränks av Seta. Det är inte någon opartisk organisation, det här är rena säkerhetstjänstrapporterna.

Seta publicerade 2019 en annan ifrågasatt rapport, ”Den långa armen hos utländska medieorganisationer i Turkiet”. I förordet skriver Setas chef att utländska journalister ofta saknar kunskaper och är politiskt fördomsfulla och i rapporten ifrågasätts kritisk rapportering, som när BBC Turkey beskrev fängslandet av det socialdemokratiska oppositionspartiet HDP:s ledare Selahattin Demirtas som ”odemokratiskt”. Kinesisk statsmedia får däremot beröm för sin rapportering om händelserna.

Sådana regimvänliga analyser har även letat sig in i rapporterna om islamofobi. I fjolårets rapport anklagas en albansk tidning för ”turkofobi” för en artikel med rubriken ”Äkta din våldtäktsman”,  om kritiserade en lag som skulle låta turkiska män att slippa straff om de gifte sig med sina offer. Sådana lagar finns i ett tjugotal länder och regioner, bland annat Ryssland och Thailand, något  som har kritiserats i FN-rapporten ”My body is my own”. Lagen har även ifrågasatts av turkiska feministiska organisationer och oppositionspartiet HDP. Men enligt EIR är det islamofoba ”fejknyheter” att lagen ”legitimerar våldtäkt, barnäktenskap och sexuellt våld”, inte minst som lagen saknar relevans för Albaniens ”sociala och politiska kontext”.

Även Paul Levin, föreståndare på Institutet för Turkietstudier, ifrågasätter att man som forskare medverkar i EIR. Hans doktorsavhandling handlar om stereotyper mot muslimer och turkar från medeltiden till i dag.

– Islamofobi är ett reellt problem, i synnerhet med den högerpopulistiska vågen och i kölvattnet av flyktingkrisen. Bilden av Turkiet i den europeiska debatten präglas av starka fördomar. Jag skulle ändå själv avböja, då det för mig är tydligt att rapporten försöker politisera frågan i syfte att gå den turkiska statens ärenden. Seta kan beskrivas som APK:s propagandaarm så att delta med rapportskrivande vad som i grunden är deras initiativ tycker jag är problematiskt.

Han säger att anklagelser om rasism mot turkar är en medveten strategi från Erdogan.

– Den turkiska regeringen använder ”islamofobi” väldigt organiserat för att avfärda kritik. Islamofobirapporten är ett exempel på det.

Turkiet har exempelvis tillsammans med Pakistan och Malaysia lovat lansera en engelskspråkig tv-kanal med syfte att bekämpa islamofobi.

Därför är det enligt Paul Levin viktigt att stå på två ben.

– Egentligen är det inte så svårt. Man kan vara på sin vakt både mot fördomar mot muslimer, och mot att vissa stater politiserar frågan till sin fördel.

Rasismforskaren Tobias Hübinette berättar att även han har blivit kontaktad av Seta. Han har tidigare undersökt frågan om islamofobi som forskare, och skrev 2018 tillsammans med Maimuna Abdullahi kunskapsunderlaget (”skuggrapporten”) till FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) som medlemsländerna rapporterar till var femte år.

Han säger att han inte skulle medverka i en rapport som så tydligt har använts i den turkiska regimens propaganda.

– De som skriver svenska kapitel till rapporten har en agenda som jag också delar, och det finns ingen annan större internationell rapport om islamofobi som ges ut regelbundet. Jag har dessutom samarbetat med de stora muslimska organisationerna i Sverige. Men vid auktoritära stater drar jag en gräns.

I synnerhet som vissa stater enligt Tobias Hübinette har börjat låta som ”antirasistiska” aktivister.

– Auktoritära regimer som Turkiet, Ryssland och Kina frossar i fobibegreppen. I vissa fall har de myntat dem, och om inte det så åtminstone spridit dem något enormt. Vi fick nyligen ytterligare ett sådant exempel från Viktor Orbáns regim, ”hungarophobia” på engelska, som högerpopulisterna har snappat upp i EU-parlamentet. Så det finns en inflation i den här produktionen av olika fobier. Jag vet inte om Narendra Modi har börjat prata om hindufobi än, men annars dyker det säkert snart upp.

I februari uppmanade Indiens FN-ambassadör T.S. Tirumurti mycket riktigt organisationen att erkänna ”hindufobi” som en global diskrimineringsgrund bland andra, och 2019 anklagade premiärminister Narendra Modi landets vänsteropposition för ”kofobi”.

Tobias Hübinette jämför med hur den kinesiska staten agerade under coronapandemin.

– Det finns en existerande anti-asiatisk rasism som gjorde att asiater blev attackerade under pandemin. Så regimen i Peking ljög inte. Men det spelade dem i händerna så de blåste på med sådana anklagelser för fullt.

Han säger också att Kinas tidigare ambassadör till Sverige, Gui Congyou, ständigt slängde anklagelser om ”sinofobi” omkring sig.

– Gui sade regelbundet i svensk media att det finns jättemycket rasism mot asiater i Sverige, men då sade ordföranden för Kinesiska invandrarförbundet att ambassadören överdrev. Hans uttalande är ett exempel på att en regim inte alltid går hem hos diasporan.

Enligt Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker och medförfattare till Om detta må ni berätta: En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945 och medlem i Svenska kommittén mot antisemitism,påminner strategin även om hur en del organisationer och individer med engagemang för Israel arbetar.

– I praktiken erkänner de inte någon kritik av Israel som legitim. SKMA är jättenoga med det där: den mesta kritiken mot Israel är inte antisemitisk, men det finns kritik som har sådana motiv. Jag tycker själv inte att det är svårt att identifiera vad som är vad, säger han till Flamman.

I sitt pågående avhandlingsarbete om pronazistiska Sveriges nationella förbund, som bildades ur det Högerns ungdomsförbund som bröt med moderpartiet 1934, upptäckte han också
hur rörelsen avfärdade all kritik mot Tyskland som tyskhat.

Sociologen Emin Poljarevic, medförfattare till islamofobirapportens svenska kapitel, skriver till Flamman att han inte vet någonting om Seta eller Leopold Weiss-institutet.

Han ifrågasätter också att de har relevans för vad som står i den svenska översikten.

I rapporten tas partiet Nyans som ett exempel på rörelser som gör motstånd mot islamofobin. Enligt en granskning från Sydsvenskan har ”partikandidater från flera håll i landet sprider grovt antisemitiska konspirationsteorier. I Skåne är det en femtedel av kandidaterna som sprider konspirationsteorier mot judar och shiamuslimer.”

Berätta lite mer om hur ni ser på Nyans. Är de en positiv kraft?

– Nyans såsom det framstår i översikten, representerar en reaktion på att frågor som rör islamofobin inte prioriteras av de etablerade politiska partierna i Sverige. De är nog bara ett symptom på att ”något är ruttet i konungariket Sverige”.

Medförfattaren Anna Ardin säger till Flamman att det mediala ointresset för den nya rapporten är talande.

– När vi sökte information så fanns en slående brist på källmaterial från muslimer själva. Muslimers röster håller på att tystas. I stället för att lyssna på våra slutsatser om detta allvarliga demokratihot, letar man efter något att slå ned på, att vår forskning skulle vara aktivism eller ett utländskt påverkansförsök, medan det är tyst om innehållet.

Mattias Irving håller med.

– Det finns en misstankekultur som gör att muslimer har svårare att få försäkringar, bankkonton och andra centrala komponenter för ett normalt liv.

Han säger också att kritiken mot rapporten är ett klassiskt exempel på ett ytligt ”skådespelssamhälle”.

– Vi har inte fått några pengar från Seta, det finns ingenting sådant. Om man vill lägga hela fokus på optiken så gör vi det, och så skiter vi i muslimer i Sverige.

På Cemfor är det svårt att få svar på hur man ser på Seta. Den tillförordnade föreståndaren Claes Tängh Wrangel säger att han inte har varit inblandad och inte vet någonting alls om rapporten.  Han hänvisar till kollegan Michal Krzyzanowski då han står för Cemfors vetenskapliga inriktning, och säger att Mattias Gardell har bäst koll på rapporterna.

– Vi har pratat om att han ska vara vår kontaktperson till Islamophobia report, men ingenting är klart, säger Claes Tängh Wrangel till Flamman.

Även Michal Krzyzanowski hänvisar vidare till Mattias Gardell. När Flamman ringer upp är han på väg till en fotbollsmatch.

– 2018 hade jag ingen koll på att Seta var en turkisk tankesmedja som sägs vara knuten till Erdogan. För mig vore det som att publicera sig för Timbro. Men innehållet var fortfarande sakkunnigt, säger Mattias Gardell.

Inte heller han vet någonting om vilka Leopold Weiss-institutet är.

Det är första gången Cemfor står med som avsändare. Hur gick tankarna?

– Jag tycker att rapporten är jätteviktig.

”Det är inget samarbete – eller jo, det är ett samarbete mellan forskningscenra islamofobistudier vid ett antal universitet för att ge den akademisk trovärdighet, bland annat UC Berkeley och Rutgers. Vad jag förstår är den publicerad med europeiska pengar och inget annat.

Ni är ju med och ger den legitimitet.

– Det är viktigt att rapporten och den växande islamofobin inte utnyttjas för politiska ändamål av andra krafter, och vi tycker att det är viktigt att den förblir sakligt underbyggd. Du borde egentligen prata med vår vetenskapliga ledare Michal Krzyzanowski, men han kommer säkert bolla tillbaka till mig eftersom islamofobi är ett av mina forskningsfält.

Så vem kan jag fråga om samarbetet?

– Det är en bra fråga. Jag tror inte att det är så märkvärdigt, utan ett akademiskt samverkansprojekt. Man ska se det som ett sätt att ge tyngd åt något som ska ha det, nämligen den växande antimuslimska rasismen.

Hur kom samarbetet till?

– Det kom sig av att det här behövde styras upp. Jag tillhörde dem som redan 2018 tyckte att det här borde lyftas bort från Seta. Jag tycker inte att de ska leda en sådan här grej.

Mattias Gardell varnar också för att sådana som stiftelsen Doku, som granskar den våldsbejakande islamistiska miljön, riktar kritik mot rapporten från sitt håll för att underminera forskning om islamofobi.

Även Paul Levin ser risker med att spela med i en islamkritisk agenda.

– Även där måste man hålla två saker i huvudet. Det finns reella problem med radikal islam som yttrar sig i IS-resenärerna eller hedersvåldet, något som delar av vänstern har svårt att erkänna.  Samtidigt finns en hel del fördomar och diskriminering mot muslimer. Den kritiken kan man dock framföra utan att gå auktoritära regimers ärenden.