Inrikes 12 oktober, 2022

Rasisminstitut i Uppsala inleder samarbete kring ifrågasatt islamofobirapport

Erdogan & Uppsala universitet

Medan hatet mot muslimer ökar har Erdogan försökt kapa antirasismen i sin propaganda, bland annat via en årlig rapport om islamofobi. Nu riktas kritik från både forskare och representanten för en kurdisk förening mot svenska rapportförfattare som riskerar hamna i autokratens knä.  

Årets islamofobirapport är här. Denna gång är det österrikiska Leopold Weiss-institutet som tillsammans med forskare och aktivister undersöker rasismen mot muslimer i 31 länder.

Nytt för i år är att rapporten (EIR) ges ut i samarbete med Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet. Kapitlet om Sverige är skrivet av sociologen Emin Poljarevic vid samma universitet, tillsammans med Anna Ardin och Mattias Irving, tidigare styrelseledamöter i föreningen Socialdemokrater för tro och solidaritet. Trion hävdar i rapporten att muslimer och deras samhällsengagemang allt oftare framställs som ett hot, både av extremhögern och myndigheterna.

Slutsatsen verkar bekräftas av BRÅ:s rapport ”Islamofobiska hatbrott” från i fjol, som konstaterar att hatbrotten mot muslimer nästan tredubblats mellan 2009 och 2018. Dessutom har högerextrema partier som framställer muslimer som ett existentiellt hot för västvärlden kommit till makten i flera europeiska länder. Enligt Emin Poljarevic, som mejlar Flamman från flygplatsen Changi i Singapore, är resultaten från studien framför allt två:

– Först ser vi en accelererande antimuslimsk retorik i de allmänna och politiska diskurserna, sedan också att denna retorik i allt högre grad speglas i myndighetsarbetet gentemot självidentifierade muslimska civilsamhällsorganisationer. Vi ser också att islamofobin har lett till att de muslimska minoriteternas arbete självcensureras och att deras utrymme att delta i det svenska samhället begränsas.

 

Rapporten EIR har samtidigt vid flera tillfällen kritiserats för sin koppling till Erdogans auktoritära styre. Tankesmedjan Seta, som lanserade rapporten 2015 och som var officiell utgivare fram till 2019, finansieras enligt en tysk regeringsrapport till stor del av familjen Albayrak, som har nära band till presidenten.

Enligt den tyska rapporten, som är beställd av vänsterpolitikern och flyktingaktivisten Ulla Jelpke, är journalisten och politikern Sadik Albayrak nära vän till den turkiske presidenten. Sadiks yngsta son Berat är gift med Erdogans dotter och var finansminister 2018–2020, och hans äldre son Serhat var samtidigt chef för Seta. Tankesmedjan fick civilsamhällsstöd från EU fram tills 2017, då kommissionen enligt en skriftlig utsago bestämde sig för att ”slutat anförtro Turkiet” med sådana pengar.

– Seta är inte någon harmlös ekonomisk institution utan en illvillig lobby och ett propagandaorgan för Erdogans regim, sade Ulla Jelpke då till tyska nyhetsmediet DW.

Kopplingarna mellan Seta och den turkiska regimen är välkända i Sverige.

I mars 2018 avslöjade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att religionshistorikern Mattias Gardell skulle medverka på en konferens om islamofobi i Istanbul arrangerad av Seta. Kommittén påpekade att flera talare var turkiska nationalister eller hade fällt antisemitiska uttalanden, som att judarna styr världens medier eller att deras religion kretsar kring ”materiella ting, pengar och rikedom”.

Mattias Gardell hade då skrivit det svenska bidraget till EIR. I rapporten tog Mattias Gardell upp att Amineh Kakabaveh hade spridit en video av Nordisk Ungdom där somalier framställs som våldtäktsmän och tjuvar, vilket hon besvarade med att kalla honom för ”Erdogans springpojke” i Aftonbladet.

Huvudtalare när rapporten släpptes var Erdogans utrikesminister Mevlüt Cavusoglu, som yrkade på att islamofobi borde göras till ett brott mot EU-lagen. Gardell ställde in sin resa till Istanbul och sade att om han hade känt till kopplingarna så hade han inte heller medverkat i antologin.

Även 2020 års svenska bidrag mötte kritik. Fem forskare med antisemism som specialitet – Lars M. Andersson, Henrik Bachner, Heléne Lööw, Anders Persson och Pontus Rudberg – ifrågasätter i en artikel på SKMA:s hemsida hur vetenskapligt underbyggda vissa omdömen är, som att ”attacker mot muslimer är en del av den dagliga rapporteringen. SVT och SR är inga undantag.”

I dag står den turkiska tankesmedjan Seta inte längre med som avsändare. I stället ges rapporten ut av Leopold Weiss-institutet (LWI), en institution utan hemsida som ger bara 365 träffar i en sökning på Google, alla kopplade till rapporten. Det finns inte heller någon offentlig information om finansiering och organisationsstruktur. LWI och Seta har tidigare sökt EU-pengar tillsammans och rapportens nuvarande redaktörer Enes Bayrakli och Farid Hafez har ansvarat för rapporten sedan starten. Den förra är en återkommande säkerhetspolitisk kommentator och var den regimtrogna tankesmedjans europeiska analyschef så sent som 2021.

Historikern Lars M. Andersson säger till Flamman att även han har försökt gå till botten med vad Leopold Weiss-institutet är.

– Vi lyckades aldrig hitta någonting. Vi tolkade det som enfront för det här Erdogan-institutet Seta.

Vad tycker du om att Cemfor är en offentlig samarbetspart till årets rapport?

– Det är inte så bra. Jag tycker att man ska vara noggrann med vilka man samarbetar med. När det gäller antisemitismen, som är mitt forkningsområde, finns det gott om organisationer och enskilda som använder antisemitismen som ett tillhygge mot personer, organisationer och sammanslutningar som de ogillar. Det är viktigt att hålla en distans till dem som vill instrumentalisera antisemitismen eller islamofobin för andra syften. Seta går ju Erdogans ärenden på ett sätt som man inte vill bidra till.

Seta har i flera rapporter kartlagt och kritiserat den kurdiska vänstergerillan PKK, som är terrorklassad av bland annat Turkiet och EU.

Islamofobirapportens redaktör Enes Bayrakli är en återkommande terrorexpert och PKK-kritiker i medier som CNN Türk. Han är också medredaktör till rapporten ”Avrupa’da PKK yapilanmasi” (”PKK:s organisering i Europa”) från 2019, som namnger journalister och aktivister som påstås ha kopplingar till terrorism. Rapporten anklagar ett tiotal svenskkurdiska föreningar samt vänsterpolitiker som Jonas Sjöstedt, Malin Björk och Bodil Valero för att stödja PKK – något som Jonas Sjöstedt kallade ”oacceptabelt” när det blev känt.

Ordföranden för en av de kurdiska föreningar som nämns i PKK-rapporten, som vill vara anonym av säkerhetsskäl, säger till Flamman att många kurder har blivit påverkats av Setas verksamhet.

– Jag har mått väldigt dåligt av det här, man vet att man inte är trygg. Våra mänskliga rättigheter kränks av Seta. Det är inte någon opartisk organisation, det här är rena säkerhetstjänstrapporterna.

Seta publicerade 2019 en annan ifrågasatt rapport, ”Den långa armen hos utländska medieorganisationer i Turkiet”. I förordet skriver Setas chef att utländska journalister ofta saknar kunskaper och är politiskt fördomsfulla och i rapporten ifrågasätts kritisk rapportering, som när BBC Turkey beskrev fängslandet av det socialdemokratiska oppositionspartiet HDP:s ledare Selahattin Demirtas som ”odemokratiskt”. Kinesisk statsmedia får däremot beröm för sin rapportering om händelserna.

Sådana regimvänliga analyser har även letat sig in i rapporterna om islamofobi. I fjolårets rapport anklagas en albansk tidning för ”turkofobi” för en artikel med rubriken ”Äkta din våldtäktsman”,  om kritiserade en lag som skulle låta turkiska män att slippa straff om de gifte sig med sina offer. Sådana lagar finns i ett tjugotal länder och regioner, bland annat Ryssland och Thailand, något  som har kritiserats i FN-rapporten ”My body is my own”. Lagen har även ifrågasatts av turkiska feministiska organisationer och oppositionspartiet HDP. Men enligt EIR är det islamofoba ”fejknyheter” att lagen ”legitimerar våldtäkt, barnäktenskap och sexuellt våld”, inte minst som lagen saknar relevans för Albaniens ”sociala och politiska kontext”.

Även Paul Levin, föreståndare på Institutet för Turkietstudier, ifrågasätter att man som forskare medverkar i EIR. Hans doktorsavhandling handlar om stereotyper mot muslimer och turkar från medeltiden till i dag.

– Islamofobi är ett reellt problem, i synnerhet med den högerpopulistiska vågen och i kölvattnet av flyktingkrisen. Bilden av Turkiet i den europeiska debatten präglas av starka fördomar. Jag skulle ändå själv avböja, då det för mig är tydligt att rapporten försöker politisera frågan i syfte att gå den turkiska statens ärenden. Seta kan beskrivas som APK:s propagandaarm så att delta med rapportskrivande vad som i grunden är deras initiativ tycker jag är problematiskt.

Han säger att anklagelser om rasism mot turkar är en medveten strategi från Erdogan.

– Den turkiska regeringen använder ”islamofobi” väldigt organiserat för att avfärda kritik. Islamofobirapporten är ett exempel på det.

Turkiet har exempelvis tillsammans med Pakistan och Malaysia lovat lansera en engelskspråkig tv-kanal med syfte att bekämpa islamofobi.

Därför är det enligt Paul Levin viktigt att stå på två ben.

– Egentligen är det inte så svårt. Man kan vara på sin vakt både mot fördomar mot muslimer, och mot att vissa stater politiserar frågan till sin fördel.

Rasismforskaren Tobias Hübinette berättar att även han har blivit kontaktad av Seta. Han har tidigare undersökt frågan om islamofobi som forskare, och skrev 2018 tillsammans med Maimuna Abdullahi kunskapsunderlaget (”skuggrapporten”) till FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) som medlemsländerna rapporterar till var femte år.

Han säger att han inte skulle medverka i en rapport som så tydligt har använts i den turkiska regimens propaganda.

– De som skriver svenska kapitel till rapporten har en agenda som jag också delar, och det finns ingen annan större internationell rapport om islamofobi som ges ut regelbundet. Jag har dessutom samarbetat med de stora muslimska organisationerna i Sverige. Men vid auktoritära stater drar jag en gräns.

I synnerhet som vissa stater enligt Tobias Hübinette har börjat låta som ”antirasistiska” aktivister.

– Auktoritära regimer som Turkiet, Ryssland och Kina frossar i fobibegreppen. I vissa fall har de myntat dem, och om inte det så åtminstone spridit dem något enormt. Vi fick nyligen ytterligare ett sådant exempel från Viktor Orbáns regim, ”hungarophobia” på engelska, som högerpopulisterna har snappat upp i EU-parlamentet. Så det finns en inflation i den här produktionen av olika fobier. Jag vet inte om Narendra Modi har börjat prata om hindufobi än, men annars dyker det säkert snart upp.

I februari uppmanade Indiens FN-ambassadör T.S. Tirumurti mycket riktigt organisationen att erkänna ”hindufobi” som en global diskrimineringsgrund bland andra, och 2019 anklagade premiärminister Narendra Modi landets vänsteropposition för ”kofobi”.

Tobias Hübinette jämför med hur den kinesiska staten agerade under coronapandemin.

– Det finns en existerande anti-asiatisk rasism som gjorde att asiater blev attackerade under pandemin. Så regimen i Peking ljög inte. Men det spelade dem i händerna så de blåste på med sådana anklagelser för fullt.

Han säger också att Kinas tidigare ambassadör till Sverige, Gui Congyou, ständigt slängde anklagelser om ”sinofobi” omkring sig.

– Gui sade regelbundet i svensk media att det finns jättemycket rasism mot asiater i Sverige, men då sade ordföranden för Kinesiska invandrarförbundet att ambassadören överdrev. Hans uttalande är ett exempel på att en regim inte alltid går hem hos diasporan.

Enligt Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker och medförfattare till Om detta må ni berätta: En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945 och medlem i Svenska kommittén mot antisemitism,påminner strategin även om hur en del organisationer och individer med engagemang för Israel arbetar.

– I praktiken erkänner de inte någon kritik av Israel som legitim. SKMA är jättenoga med det där: den mesta kritiken mot Israel är inte antisemitisk, men det finns kritik som har sådana motiv. Jag tycker själv inte att det är svårt att identifiera vad som är vad, säger han till Flamman.

I sitt pågående avhandlingsarbete om pronazistiska Sveriges nationella förbund, som bildades ur det Högerns ungdomsförbund som bröt med moderpartiet 1934, upptäckte han också
hur rörelsen avfärdade all kritik mot Tyskland som tyskhat.

Sociologen Emin Poljarevic, medförfattare till islamofobirapportens svenska kapitel, skriver till Flamman att han inte vet någonting om Seta eller Leopold Weiss-institutet.

Han ifrågasätter också att de har relevans för vad som står i den svenska översikten.

I rapporten tas partiet Nyans som ett exempel på rörelser som gör motstånd mot islamofobin. Enligt en granskning från Sydsvenskan har ”partikandidater från flera håll i landet sprider grovt antisemitiska konspirationsteorier. I Skåne är det en femtedel av kandidaterna som sprider konspirationsteorier mot judar och shiamuslimer.”

Berätta lite mer om hur ni ser på Nyans. Är de en positiv kraft?

– Nyans såsom det framstår i översikten, representerar en reaktion på att frågor som rör islamofobin inte prioriteras av de etablerade politiska partierna i Sverige. De är nog bara ett symptom på att ”något är ruttet i konungariket Sverige”.

Medförfattaren Anna Ardin säger till Flamman att det mediala ointresset för den nya rapporten är talande.

– När vi sökte information så fanns en slående brist på källmaterial från muslimer själva. Muslimers röster håller på att tystas. I stället för att lyssna på våra slutsatser om detta allvarliga demokratihot, letar man efter något att slå ned på, att vår forskning skulle vara aktivism eller ett utländskt påverkansförsök, medan det är tyst om innehållet.

Mattias Irving håller med.

– Det finns en misstankekultur som gör att muslimer har svårare att få försäkringar, bankkonton och andra centrala komponenter för ett normalt liv.

Han säger också att kritiken mot rapporten är ett klassiskt exempel på ett ytligt ”skådespelssamhälle”.

– Vi har inte fått några pengar från Seta, det finns ingenting sådant. Om man vill lägga hela fokus på optiken så gör vi det, och så skiter vi i muslimer i Sverige.

På Cemfor är det svårt att få svar på hur man ser på Seta. Den tillförordnade föreståndaren Claes Tängh Wrangel säger att han inte har varit inblandad och inte vet någonting alls om rapporten.  Han hänvisar till kollegan Michal Krzyzanowski då han står för Cemfors vetenskapliga inriktning, och säger att Mattias Gardell har bäst koll på rapporterna.

– Vi har pratat om att han ska vara vår kontaktperson till Islamophobia report, men ingenting är klart, säger Claes Tängh Wrangel till Flamman.

Även Michal Krzyzanowski hänvisar vidare till Mattias Gardell. När Flamman ringer upp är han på väg till en fotbollsmatch.

– 2018 hade jag ingen koll på att Seta var en turkisk tankesmedja som sägs vara knuten till Erdogan. För mig vore det som att publicera sig för Timbro. Men innehållet var fortfarande sakkunnigt, säger Mattias Gardell.

Inte heller han vet någonting om vilka Leopold Weiss-institutet är.

Det är första gången Cemfor står med som avsändare. Hur gick tankarna?

– Jag tycker att rapporten är jätteviktig.

”Det är inget samarbete – eller jo, det är ett samarbete mellan forskningscenra islamofobistudier vid ett antal universitet för att ge den akademisk trovärdighet, bland annat UC Berkeley och Rutgers. Vad jag förstår är den publicerad med europeiska pengar och inget annat.

Ni är ju med och ger den legitimitet.

– Det är viktigt att rapporten och den växande islamofobin inte utnyttjas för politiska ändamål av andra krafter, och vi tycker att det är viktigt att den förblir sakligt underbyggd. Du borde egentligen prata med vår vetenskapliga ledare Michal Krzyzanowski, men han kommer säkert bolla tillbaka till mig eftersom islamofobi är ett av mina forskningsfält.

Så vem kan jag fråga om samarbetet?

– Det är en bra fråga. Jag tror inte att det är så märkvärdigt, utan ett akademiskt samverkansprojekt. Man ska se det som ett sätt att ge tyngd åt något som ska ha det, nämligen den växande antimuslimska rasismen.

Hur kom samarbetet till?

– Det kom sig av att det här behövde styras upp. Jag tillhörde dem som redan 2018 tyckte att det här borde lyftas bort från Seta. Jag tycker inte att de ska leda en sådan här grej.

Mattias Gardell varnar också för att sådana som stiftelsen Doku, som granskar den våldsbejakande islamistiska miljön, riktar kritik mot rapporten från sitt håll för att underminera forskning om islamofobi.

Även Paul Levin ser risker med att spela med i en islamkritisk agenda.

– Även där måste man hålla två saker i huvudet. Det finns reella problem med radikal islam som yttrar sig i IS-resenärerna eller hedersvåldet, något som delar av vänstern har svårt att erkänna.  Samtidigt finns en hel del fördomar och diskriminering mot muslimer. Den kritiken kan man dock framföra utan att gå auktoritära regimers ärenden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.