Ledare

USA är bara nästan en demokrati

Väntans tider. Folk köar vid Lincoln Center i centrala New York i väntan på att få förtidsrösta i presidentvalet. Foto: Frank Franklin II/AP/TT.

Skulle du köa i timmar för att få rösta på en man du föraktar? Presidentvalet i USA är inte bara ett val mellan pest eller kolera, det är knappt ett fungerande val alls.

Ledare

Medan jorden går mot den sjätte massutrotningen utses i helgen en ny kejsare över mänsklighetens främsta imperium, de Amerikanska förenta staterna.

Bladguldet på kronan flagnar visserligen, men den är fortfarande tung.

Valet står mellan två monstruöst rika och groteskt ålder­stigna män. Den ena är god, den andre ond. Det är i alla fall vad stora delar av landet och det politiska kommentariatet verkar vilja att man ska tycka. De förment progressiva framhåller den 77-årige Joe Biden som den kommer återinföra laglydighet, troskyldighet och en rad andra klassiska dygder som han själv aldrig verkar ha utövat i praktiken.

Trumps stödtrupper hoppas också att han ska putsa upp kronan igen, men anser snarare att lite skit under naglarna inte kan skada när man ska trycka åt både invandrare och kineser, och återupprätta imperiets glans.

Den radikala vänstern verkar ha greppat att båda har fel. De låter som i taglinen till monsterfilmen Alien vs Predator: ”oavsett vem som vinner, förlorar vi”.

Striden utspelar sig som sig bör på ett avstånd av tusentals mil från marken. Joe Biden försvarar sig mot anklagelser om att vara socialist medan Donald Trump angriper militären, Wall Street och en ”korrupt elit” – samma gäng som skapat honom.

Men det är egentligen som det brukar när världens sämsta land går till val. Det går att plocka poänger på vad som är mer eller mindre dåligt – aktivisten, dramatikern och författaren America Vera-Zavala gör det i veckan förtjänstfullt genom att i Arbetet Kultur påpeka att Donald Trump åtminstone är den han utger sig för att vara. Mot­argumentet är som bekant att det är svårt att motivera för alla dem som fått det ännu sämre under ett ännu hårdare och mer orättvist system varför de inte ändå skulle välja den mindre ondskan. Fråga de över 500 barn som separerats från sina föräldrar under Trumpadministrationen, till exempel, och vars föräldrar man nu inte kan hitta igen.

Den stora frågan är dock inte om pest eller en något mildare kolera är att föredra. Den handlar om möjligheten att alls göra ett val.

Delar av kritiken är förstås gammal: det amerikanska tvåparti­systemet gör möjligheterna att välja något annat än två former av rått marknadsvälde ganska hopplösa. Att presidenten utses av elektorsröster – snarare än en sammanslagen röstmängd – i ett system med majoritetsval låser i praktiken ute kandidater som inte tillhör något av de stora partierna. Dessutom ger det upphov till förbryllande resultat av den typen man upplevde vid förra valet: Donald Trump fick färre röster, men vann ändå presidentskapet.

Och ju närmare man kommer den mark där folk lever, som ingen av kandidaterna har sett de senaste femtio åren, desto tydligare ser man sprickorna i det nordamerikanska demokratibygget.

De otroliga pengar som läggs på reklam under presidentvalen är en aspekt. Totalt beräknas årets kampanjer från presidentkandidater och diverse stödorganisationer kosta över tio miljarder dollar, motsvarande en tiondel av en vanlig svensk statsbudget. Hade dessa pengar bara gått till vanliga politiska annonser hade det varit en sak: det är trots allt ganska svårt att övertyga människor att ändra sina politiska åsikter. Oavsett hur ofta man får se en leende politiker klappa en hund och hälsa på ”the troops” förändrar det faktiskt sällan vad man tycker om personens politiska åsikter. Men det vet förstås de som bränner pengarna, och fokus läggs därför i allt större utsträckning på att försöka kontrollera vem som röstar och inte. Att jaga upp sina egna till den milda grad att inte en enda stannar hemma är kanske en rimlig strategi. Men att trötta ut hela grupper – som afro­amerikaner eller spansktalande – är något helt annat. Här handlar det inte om att sälja sin egen, eller ens att såga sin motståndares politik, utan bara om att göra hela samhällsskikt så trötta på hela charaden att de inte kan förmå sig att rösta ens på mild kolera.

Problemen förstärks ytterligare av att båda partier ägnar sig åt så kallad ”gerrymandering” – att dela in valdistrikten på så sätt att just deras parti gynnas – och en på det stora hela mycket bräcklig valinfrastruktur. Redan under den förtidsröstning som pågår rapporteras från många håll om att väljare måste göra långa resor för att kunna lämna in sitt röstkort, och stå i timslånga köer väl på plats. Hur långt ska en människa egentligen förväntas gå för att få rösta på kolera?

  • demokrati
  • USA
  • USA-val

Ledare