Under Hugo Chávez tid som president (1999–2013) – perioden som kallades den bolivarianska revolutionen efter 1800-talets befrielseledare Simón Bolívar – skyddades Venezuelas självständighet av ett starkt folkligt stöd för regeringen. I dag räknar USA med att det vore lättare att marschera in. Det är en av många sorgliga saker med Venezuelas utveckling de senaste åren.
Men de liberaler som plockat fram champagnen borde tänka på att USA:s alternativ för Venezuela kanske inte bara är nyliberal Pinochetdiktatur, utan snarare att Venezuela slås sönder som Libyen.
Allt i Venezuela är inte regeringens fel. Det politiska våldet drabbar i stor utsträckning vänstern. Och att Venezuela varken skulle ha oppositionspress (källa: oppositionspressen) eller val (källa: oppositionsmajoriteten i parlamentet) har högern sagt i 20 år.
Delar av oppositionen är antidemokratisk (och uppenbarligen beredd att ta hjälp av främmande makt). Hela tanken på att USA och EU (annars mest känt för att vara allierat med Saudiarabien och Turkiet) ska ha rätt att välja nya presidenter i länder de inte gillar är absurd. Det är ungefär som om Kuba skulle utse Noam Chomsky till ny president i USA.
Men bara för det behöver man inte älska den nuvarande regeringen i Venezuela. Den bolivarianska revolutionens vapen var gräsrotsorganisering och täta val – inte trixande med lagar för att behålla makten. Ibland kan det vara lika bra att kliva ner från sin post, för att kunna behålla sina ideal. Det gäller regeringschefer i både Sverige och Veneuela.
Under några år i början av 2000-talet visade Venezuela att en annan väg är möjlig
Ekonomiskt kaos drabbar främst de fattiga – de rika brukar klara sig rätt bra ändå. Det hjälper inte att hänvisa till att det är borgerlighetens eller USA:s fel. Människor gör inte revolution för att få det ekonomiskt sämre.
När den bolivarianska revolutionen var som mest framgångsrik fanns svenskar som lyfte fram Venezuela som ett positivt exempel. Jag var en av dem, vilket Twitter är argt för med jämna mellanrum.
Men jag ångrar inte en rad jag har skrivit om Venezuela. Under några år i början av 2000-talet visade Venezuela att en annan väg är möjlig. Samhället gick att förändra med rösträtten. Stormakten i norr tvingades på knä med fredliga medel. Folket, inte några ledare, stod i spetsen. Det fanns goda anledningar att intressera sig för detta.
Revolutionen sitter knappast i presidentpalatset i dag. Det betyder inte att den var meningslös, eller ens tagit slut. Engelbrektsupproret försvann inte när Engelbrekt Engelbrektsson dog 1436 – det lade grunden till svensk bondefrihet under hundratals år.
I dag är det inte så många vänstermänniskor som pratar om Venezuela och det är kanske rimligt.
Med risk för att låta cynisk – man måste faktiskt inte tycka någonting om allting.
Landets interna problem då? De löser nog venezuelanerna bäst själva. Då som nu gäller orden i Venezuelas nationalsång, med text från 1810, som hyllar landets upproriska tradition och slutar med: ”Om förtrycket höjer rösten / Följ exemplet som Caracas gav”.
Venezuelanerna har rätt till fred, oberoende och oinskränkta demokratiska fri- och rättigheter.