De amerikanska staternas samarbetsorganisation (OAS) grundades 1948, mitt under konflikten mellan USA och Sovjetunionen, och utgör ett av Washingtons geopolitiska instrument i Latinamerika och i de karibiska staterna, som en efter en anslöt sig till organisationen i takt med att de blev självständiga mellan 1960 och 1980. Kanada är bara medlem sedan 1990 och nöjer sig oftast med att lägga fram en moderat version av Vita husets linje.
Om vänstern i likhet med Fidel Castro ser organisationen som ”ministeriet för USA:s kolonier”(1) brukar etablissemanget visa den en närmast religiös vördnad. En latinamerikansk eller karibisk ambassadör till OAS är alltid en av de viktigaste diplomaterna i sitt respektive land. Generalsekreterarens röst väger tungt i den politiska debatten i varje medlemsland, förutom i USA där han är lika okänd som organisationen själv, till och med inom etablissemanget.
OAS permanenta råd är dock inhyst i en respektingivande marmorbyggnad – ursprungligen en gåva från stålmagnaten Andrew Carnegie till OAS föregångare Panamerikanska unionen – som ligger bara några hundra meter ifrån Vita huset. I slutet av 1940-talet ritade USA om det globala multilaterala systemet: Förenta nationernas säte förlades till New York och OAS till Washington. USA ville bygga upp en diffus hegemoni, men inte till priset av att nyckelinstitutionernas säten hamnade i ett främmande land.
USA:s utrikesminister Mike Pompeo och Luís Almagro anländer till ett möte med OAS permanenta råd den 17 januari 2020. Foto: Michael A. McCoy/AP/TT
OAS spelade inledningsvis en sekundär roll och stod ofta i skuggan av organisationer som fokuserade på rena säkerhetsfrågor, såsom Inter-American Defense Board (IADB) som grundades 1942, och Inter-American Treaty of Reciprocal Assistance (även kallad Rio-pakten), grundad 1947. Den senare utgjorde en signal till Sovjetunionen eftersom den slog fast att en attack mot ett medlemsland ansågs vara en attack mot alla länder.
Sakta men säkert försköts dock prioriteten till principen om ”interamerikansk multilateralism”. Det hade blivit dags att visa upp Washingtons och de latinamerikanska eliternas gemensamma förkastande av kommunismen för världen. Kuba uteslöts ur OAS 1962 genom en resolution som specificerade att ”varje medlemslands följande av marxism-leninismen är oförenligt med det interamerikanska systemet”(2). Samtidigt tilläts varje latinamerikansk militärdiktatur förbli medlem, trots att den Interamerikanska organisationen för mänskliga rättigheter (CIDH) anklagade flera regimer för brott mot mänskligheten under 1970-talet.
Det har dock hänt att de latinamerikanska och karibiska länderna bildat majoritet i organisationens permanenta råd för att göra motstånd mot USA:s position, såsom under sjökonflikterna mellan USA å ena sidan och Peru och Ecuador å den andra i slutet av 1960-talet, under Falklandskriget 1982 eller under USA:s invasion av Panama 1989–1990. Men till och med under sådana omständigheter har Washington ignorerat medlemsländernas resolutioner och i stället agerat unilateralt.
Slutet på kalla kriget innebar en existentiell kris för OAS. Demokratiseringsvågen under 1980-talet befriade organisationen från den tystnad som den amerikanska överhögheten hade påtvingat den inför diktaturerna. Medan det sovjetiska blocket föll sönder förvandlades organisationen till en försvarare av den liberala demokratins normer och värden. OAS återuppfann sig själv genom att bland annat koncentrera sig på att observera valprocesser och garantera deras trovärdighet. Detta uppdrag som inleddes i Costa Rica 1962 skulle komma att bli en av den nya institutionens huvudpelare. Men denna färdplan räckte inte för att placera OAS i händelsernas centrum. Vid denna tidpunkt var USA främst upptaget med att driva igenom sin så kallade Washington-konsensus och de strukturella anpassningsprogram som det byggde på. Av den orsaken vändes latinamerikanernas uppmärksamhet mot Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och den Interamerikanska utvecklingsbanken (BID).
OAS lyckades inte bättre med att inta rollen som skiljedomare i tvister mellan länder i regionen, inte minst i de gränskonflikter som överlevt sedan den koloniala epoken. Organisationens röst hördes knappt alls under den så kallade Beagle-konflikten mellan Chile och Argentina 1984, eller vid fredsavtalet mellan Ecuador och Peru som slöts 1998.
Kubas president Carlos Prio Socarras undertecknar dokumentet som upprättar OAS i den Panamerikanska unionens byggnad i Washington DC den 9 december 1948. Foto: AP/TT
Vid millennieskiftet, när ett antal vänsterregeringar kom till makten i flera latinamerikanska länder, började USA:s grepp om det interamerikanska systemet att lossna något. 2005 valdes för första gången i OAS historia en generalsekreterare utan Washingtons stöd (han valdes om 2010). 2009 ogiltigförklarades uteslutningen av Kuba genom en resolution antagen av utrikesministrarnas generalförsamling. Havanna erkände gesten, dock utan att återinträda i organisationen.
Samma år bestraffades statskuppen mot Honduras president Manuel Zelaya med att landet uteslöts – en historisk åtgärd. Endast en överenskommelse om att Zelaya skulle få återvända till huvudstaden Tegucigalpa 2011 gjorde det möjligt för Honduras att åter bli medlem. Den relativa enigheten mellan de progressiva regeringarna i Latinamerika gjorde det möjligt för dem att befria sig från vissa aspekter av det interamerikanska systemet. Efter att Mexiko drog sig ur Rio-pakten 2001 valde Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Ecuador att göra likadant mellan 2012 och 2014.
Mån om att se till att OAS inte skulle förbli ett instrument för Washington i dess kamp mot antiimperialistiska regeringar, förlade den regionala vänstern tonvikten på Karibien. Detta tog sig främst uttryck i stödet till de små karibiska länderna från Venezuela, som under perioden med höga oljepriser försedde dem med billig olja. Med stödet av en majoritet av de karibiska ländernas 14 röster i OAS lyckades vänstern avvärja USA:s attacker mot Venezuela och de övriga latinamerikanska vänsterregeringarna.
Men trots dessa framsteg förblev den latinamerikanska vänstern misstänksam mot OAS. De visste att en förändring av styrkeförhållandena i det permanenta rådet inte förändrar organisationens grundläggande struktur och dess underkastelse inför Washington. Huvuddelen av finansieringen kommer från USA som står för 60 procent av budgeten, och hela budgeten för vissa organ. Byråkratin är visserligen till största del latinamerikansk, men den är baserad i Washington och uppvisar en osviklig lojalitet med institutionen, som i sin tur belönar de anställda med professionell prestige.
Vänsterregeringarna bestämde sig därför för att lägga grunden för ett nytt regionalt samarbete. Denna historiskt unika situation gjorde det möjligt att 2008 skapa de Sydamerikanska nationernas union (Unasur). Det var ett ambitiöst projekt. Det innefattade bland annat en politisk, ekonomisk och försvarspolitisk integration som gick utöver de mål som uppställts av andra samarbetsorgan, och som gick längre än OAS mandat, främst – men inte bara – i fråga om ekonomi och utveckling. Unasur grep bland annat in i interna politiska kriser i Bolivia 2008, i Ecuador 2010, och i Paraguay 2012, men också i internationella konflikter, som den mellan Venezuela och Colombia 2010. OAS var uteslutet från alla dessa förhandlingar och medlingar.
Därefter grundades de Latinamerikanska och karibiska staternas gemenskap (Celac), en samarbetsorganisation för västra hemisfären som inkluderar Kuba men inte USA och Kanada. Detta organ formades för att skapa ett forum som visserligen är mindre institutionaliserat än Unasur, men vars mål var att nå politiskt samförstånd mellan regionens stater samt att erbjuda ett forum för internationella frågor. Det har hållits flera bilaterala möten mellan Celac och EU, Kina, Ryssland, Indien, och så vidare.
Demonstranter protesterar utanför OAS byggnad mot USA:s invasion av Panama den 7 maj 1989. Foto: Rick Bowmer/AP/TT
2015 valdes Luís Almagro till ny generalsekreterare för OAS. Han var allierad med Uruguays tidigare president tillika den latinamerikanske vänsterikonen José ”Pepe” Mujica. Den tidigare uruguayanske utrikesministern föreslogs av Mujica och stöddes av regionens vänsterregeringar eftersom han lovade att fortsätta den självständiga linje som hans företrädare José Miguel Insulza hade fört. Men vänstervågen började ebba ut. Och Almagro anpassade sig: han förvandlade sig snabbt till en företrädare för den nyväckta högern och orkestrerade en återkomst för OAS under USA:s beskydd, som snart skulle ledas av Donald Trump.
Almagro intresserade sig snabbt för Venezuela. Han ställde sig tydligt bakom oppositionen och motsatte sig varje försök till förhandling. Till Spaniens tidigare premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero, som försökte få till en politisk lösning på konflikten, svarade han: ”Var inte dum”(3). Uruguayanen ansåg, liksom Washington, att den enda möjliga lösningen var ett regimskifte. Han applåderade USA:s ekonomiska sanktioner mot landet. När Trump förklarade att ”alla alternativ ligger på bordet”, antydandes att ett militärt alternativ var aktuellt, välkomnade Almagro hotet och föreslog en humanitär intervention, något som dock förskräckte till och med flera regeringar i Lima-gruppen – en allians som hade skapats just för att isolera Nicolás Maduros regering.
Generalsekreterarens entusiastiska försvar av ”demokratin” sträckte sig dock inte så långt som till Brasilien. Avsättandet av presidenten Dilma Rousseff berörde honom inte mer än fängslandet – utan bevis – av den tidigare presidenten Luiz Inácio ”Lula” da Silva, vilket undanröjde honom från presidentvalskampanjen 2018. Brotten mot de mänskliga rättigheterna som begicks av Haitis president Jouvenel Moïse under demonstrationerna 2018 och 2019 gav inte heller upphov till någon reaktion. När Almagro besökte Ecuador i slutet av oktober 2019, efter de största demonstrationerna i landets moderna historia och den sällsynt våldsamma repressionen som följde, gratulerade han president Lenín Moreno för hans sätt att hantera krisen, utan att nämna att repressionen lett till flera dödsfall. Enligt honom hade Chiles president Sebastián Piñera – som också bekämpade sociala proteströrelser med en våldsam repressionsvåg – ”på ett effektivt sätt försvarat samhällsordningen, samtidigt som han har vidtagit särskilda åtgärder för att garantera de mänskliga rättigheterna”(4). Vad gäller Colombia har Almagro inte sagt någonting om det dagliga försvinnandet av fackföreningsledare eller regeringens beslut att överge fredsprocessen. Däremot har han oroat sig över de våldsamma demonstrationerna mot president Iván Duques nyliberala politik.
Amerikanska soldater gör sig redo att lämna Panama efter att ha avsatt president Manuel Noriega den 22 januari 1990. Foto: Jeff Robbins/AP/TT
Det var dock i Bolivia som Almagro lyckades med sitt mästardrag. I oktober 2019 hölls allmänna val. Den sittande presidenten Evo Morales vann den första rundan med 47,08 procent av rösterna mot sin huvudrival Carlos Mesa, som fick över tio procentenheter färre röster (36,51 procent). Enligt den bolivianska grundlagen ska en kandidat som får över 40 procent och har en marginal på minst tio procentenheter till kandidaten på andraplats utses till vinnare redan i första omgången. Men OAS valobservatörer satte käppar i hjulet redan vid tillkännagivandet av valresultatet och talade om en ”oförklarlig riktningsförändring” (pressmeddelande den 21 oktober 2019) i rösträkningen. Som flera studier har bevisat sedan dess berodde denna ”riktningsförändring” på att rösterna från flera områden där Morales har starkt stöd räknades sent i processen.
Det hjälpte dock föga och de stora medierna basunerade ut att valfusk hade ägt rum; oppositionen radikaliserades och Morales tvingades i exil under hot från armén. OAS har aldrig lyckats presentera trovärdiga belägg för sina fuskanklagelser, vilket bland annat avslöjas av en lång rapport från Center for Economic and Policy Research (CEPR) i Washington (5). Ett par veckor efter händelserna meddelade Bolivias nya de facto regering ledd av Jeanine Añez att den stödjer Almagros omvalskampanj, en man som enligt landets nya utrikesminister Karen Longaric ”har spelat en avgörande roll för försvaret av demokratin i regionen”(6).
Omvalet av Luís Almagro innebär att OAS återigen har blivit odelat positivt inställt till USA. Om organisationens mål var att återuppfinna sig själv och nå legitimitet som demokratins försvarare har det projektet misslyckats. Under Almagros ledarskap har den i stället blivit synonym med ”monroeism” – det vill säga den doktrin som först utarbetades av den amerikanske presidenten James Monroe i början av 1800-talet och enligt vilken Latinamerika utgör en ”bakgård” på vilken USA inte tolererar någon utländsk inblandning. Något som USA:s utrikesminister Michael Pompeo i januari 2020 firade som ”en återgång för OAS till 1950- och 1960-talens anda”(7).
Guillaume Long är tidigare ecuadoriansk utrikesminister. Analytiker vid Center for Economic and Policy Research (CEPR) i Washington DC.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.
Fotnoter
Tal den 4 februari 1962.
Sjätte resolutionen under OAS åttonde utrikesministermöte i Punta del Este (Uruguay), den 22–31 januari 1962.
EFE, Washington DC, 21 september 2018.
EFE, Santiago de Chile, 9 januari 2020.
Jake Johnston och David Rosnick, ”Observing the observers: The OAS in the 2019 Bolivian elections”, Center for Economic and Policy Research, Washington DC, 10 mars, 2020.
Alejandra Arredondo, ”Bolivia apoya reelección de Almagro en la OEA”, 23 januari 2020, voanoticias.com
Tal till OAS permanenta råd, 17 januari 2020.
