Utrikes 26 maj, 2020

USA:s högra hand i Latinamerika

Den 20 mars valdes Luís Almagro om som general­sekreterare för de amerikanska staternas samarbets­organisation OAS. Under sina fem år vid makten har han sett till att samarbetsorganet åter har blivit ett instrument för amerikansk imperialism.

De amerikanska staternas samarbets­organisation (OAS) grundades 1948, mitt under konflikten mellan USA och Sovjetunionen, och utgör ett av Washingtons geopolitiska instrument i Latinamerika och i de karibiska staterna, som en efter en anslöt sig till organisationen i takt med att de blev självständiga mellan 1960 och 1980. Kanada är bara medlem sedan 1990 och nöjer sig oftast med att lägga fram en moderat version av Vita husets linje.

Om vänstern i likhet med Fidel Castro ser organisationen som ”ministeriet för USA:s kolonier”(1) brukar etablissemanget visa den en närmast religiös vördnad. En latinamerikansk eller karibisk ambassadör till OAS är alltid en av de viktigaste diplomaterna i sitt respektive land. Generalsekreterarens röst väger tungt i den politiska debatten i varje medlemsland, förutom i USA där han är lika okänd som organisationen själv, till och med inom etablissemanget.

OAS permanenta råd är dock inhyst i en respektingivande marmorbyggnad – ursprungligen en gåva från stålmagnaten Andrew Carnegie till OAS föregångare Pan­amerikanska unionen – som ligger bara några hundra meter ifrån Vita huset. I slutet av 1940-talet ritade USA om det globala multilaterala systemet: Förenta nationernas säte förlades till New York och OAS till Washington. USA ville bygga upp en diffus hegemoni, men inte till priset av att nyckelinstitutionernas säten hamnade i ett främmande land.

USA:s utrikesminister Mike Pompeo och Luís Almagro anländer till ett möte med OAS permanenta råd den 17 januari 2020. Foto: Michael A. McCoy/AP/TT

USA:s utrikesminister Mike Pompeo och Luís Almagro anländer till ett möte med OAS permanenta råd den 17 januari 2020. Foto: Michael A. McCoy/AP/TT

OAS spelade inledningsvis en sekundär roll och stod ofta i skuggan av organisationer som fokuserade på rena säkerhetsfrågor, såsom Inter-American Defense Board (IADB) som grundades 1942, och Inter-American Treaty of Reciprocal Assistance (även kallad Rio-pakten), grundad 1947. Den senare utgjorde en signal till Sovjetunionen eftersom den slog fast att en attack mot ett medlemsland ansågs vara en attack mot alla länder.

Sakta men säkert försköts dock prioriteten till principen om ”interamerikansk multilateralism”. Det hade blivit dags att visa upp Washingtons och de latinamerikanska eliternas gemensamma förkastande av kommunismen för världen. Kuba uteslöts ur OAS 1962 genom en resolution som specificerade att ”varje medlemslands följande av marxism-leninismen är oförenligt med det interamerikanska systemet”(2). Samtidigt tilläts varje latinamerikansk militärdiktatur förbli medlem, trots att den Interamerikanska organisationen för mänskliga rättigheter (CIDH) anklagade flera regimer för brott mot mänskligheten under 1970-talet.

Det har dock hänt att de latinamerikanska och karibiska länderna bildat majoritet i organisationens permanenta råd för att göra motstånd mot USA:s position, såsom under sjökonflikterna mellan USA å ena sidan och Peru och Ecuador å den andra i slutet av 1960-talet, under Falklandskriget 1982 eller under USA:s invasion av Panama 1989–1990. Men till och med under sådana omständigheter har Washington ignorerat medlemsländernas resolutioner och i stället agerat unilateralt.

Slutet på kalla kriget innebar en existentiell kris för OAS. Demokratiseringsvågen under 1980-­talet befriade organisationen från den tystnad som den amerikanska överhögheten hade påtvingat den inför diktaturerna. Medan det sovjetiska blocket föll sönder förvandlades organisationen till en försvarare av den liberala demokratins normer och värden. OAS återuppfann sig själv genom att bland annat koncentrera sig på att observera valprocesser och garantera deras trovärdighet. Detta uppdrag som inleddes i Costa Rica 1962 skulle komma att bli en av den nya institutionens huvudpelare. Men denna färdplan räckte inte för att placera OAS i händelsernas centrum. Vid denna tidpunkt var USA främst upptaget med att driva igenom sin så kallade Washington-konsensus och de strukturella anpassningsprogram som det byggde på. Av den orsaken vändes latinamerikanernas uppmärksamhet mot Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och den Interamerikanska utvecklingsbanken (BID).

OAS lyckades inte bättre med att inta rollen som skiljedomare i tvister mellan länder i regionen, inte minst i de gränskonflikter som överlevt sedan den koloniala epoken. Organisationens röst hördes knappt alls under den så kallade Beagle-konflikten mellan Chile och Argentina 1984, eller vid fredsavtalet mellan Ecuador och Peru som slöts 1998.

Kubas president Carlos Prio Socarras undertecknar dokumentet som upprättar OAS i den Panamerikanska unionens byggnad i Washington DC den 9 december 1948. Foto: AP/TT

Kubas president Carlos Prio Socarras undertecknar dokumentet som upprättar OAS i den Panamerikanska unionens byggnad i Washington DC den 9 december 1948. Foto: AP/TT

Vid millennieskiftet, när ett antal vänsterregeringar kom till makten i flera latinamerikanska länder, började USA:s grepp om det interamerikanska systemet att lossna något. 2005 valdes för första gången i OAS historia en generalsekreterare utan Washingtons stöd (han valdes om 2010). 2009 ogiltigförklarades uteslutningen av Kuba genom en resolution antagen av utrikesministrarnas generalförsamling. Havanna erkände gesten, dock utan att återinträda i organisationen.

Samma år bestraffades statskuppen mot Honduras president Manuel Zelaya med att landet uteslöts – en historisk åtgärd. Endast en överenskommelse om att Zelaya skulle få återvända till huvudstaden Tegucigalpa 2011 gjorde det möjligt för Honduras att åter bli medlem. Den relativa enigheten mellan de progressiva regeringarna i Latinamerika gjorde det möjligt för dem att befria sig från vissa aspekter av det interamerikanska systemet. Efter att Mexiko drog sig ur Rio-pakten 2001 valde Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Ecuador att göra likadant mellan 2012 och 2014.

Mån om att se till att OAS inte skulle förbli ett instrument för Washington i dess kamp mot antiimperialistiska regeringar, förlade den regionala vänstern tonvikten på Karibien. Detta tog sig främst uttryck i stödet till de små karibiska länderna från Venezuela, som under perioden med höga oljepriser försedde dem med billig olja. Med stödet av en majoritet av de karibiska ländernas 14 röster i OAS lyckades vänstern avvärja USA:s attacker mot Venezuela och de övriga latinamerikanska vänsterregeringarna.

Men trots dessa framsteg förblev den latinamerikanska vänstern misstänksam mot OAS. De visste att en förändring av styrkeförhållandena i det permanenta rådet inte förändrar organisationens grundläggande struktur och dess underkastelse inför Washington. Huvuddelen av finansieringen kommer från USA som står för 60 procent av budgeten, och hela budgeten för vissa organ. Byråkratin är visserligen till största del latinamerikansk, men den är baserad i Washington och uppvisar en osviklig lojalitet med institutionen, som i sin tur belönar de anställda med professionell prestige.

Vänsterregeringarna bestämde sig därför för att lägga grunden för ett nytt regionalt samarbete. Denna historiskt unika situation gjorde det möjligt att 2008 skapa de Sydamerikanska nationernas union (Unasur). Det var ett ambitiöst projekt. Det innefattade bland annat en politisk, ekonomisk och försvarspolitisk integration som gick utöver de mål som uppställts av andra samarbetsorgan, och som gick längre än OAS mandat, främst – men inte bara – i fråga om ekonomi och utveckling. Unasur grep bland annat in i interna politiska kriser i Bolivia 2008, i Ecuador 2010, och i Paraguay 2012, men också i internationella konflikter, som den mellan Venezuela och Colombia 2010. OAS var uteslutet från alla dessa förhandlingar och medlingar.

Därefter grundades de Latinamerikanska och karibiska staternas gemenskap (Celac), en samarbetsorganisation för västra hemisfären som inkluderar Kuba men inte USA och Kanada. Detta organ formades för att skapa ett forum som visserligen är mindre institutionaliserat än Unasur, men vars mål var att nå politiskt samförstånd mellan regionens stater samt att erbjuda ett forum för internationella frågor. Det har hållits flera bilaterala möten mellan Celac och EU, Kina, Ryssland, Indien, och så vidare.

Demonstranter protesterar utanför OAS byggnad mot USA:s invasion av Panama den 7 maj 1989. Foto: Rick Bowmer/AP/TT

Demonstranter protesterar utanför OAS byggnad mot USA:s invasion av Panama den 7 maj 1989. Foto: Rick Bowmer/AP/TT

2015 valdes Luís Almagro till ny generalsekreterare för OAS. Han var allierad med Uruguays tidigare president tillika den latinamerikanske vänsterikonen José ”Pepe” Mujica. Den tidigare uruguayanske utrikesministern föreslogs av Mujica och stöddes av regionens vänsterregeringar eftersom han lovade att fortsätta den självständiga linje som hans företrädare José Miguel Insulza hade fört. Men vänstervågen började ebba ut. Och Almagro anpassade sig: han förvandlade sig snabbt till en företrädare för den nyväckta högern och orkestrerade en återkomst för OAS under USA:s beskydd, som snart skulle ledas av Donald Trump.

Almagro intresserade sig snabbt för Venezuela. Han ställde sig tydligt bakom oppositionen och motsatte sig varje försök till förhandling. Till Spaniens tidigare premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero, som försökte få till en politisk lösning på konflikten, svarade han: ”Var inte dum”(3). Uruguayanen ansåg, liksom Washington, att den enda möjliga lösningen var ett regimskifte. Han applåderade USA:s ekonomiska sanktioner mot landet. När Trump förklarade att ”alla alternativ ligger på bordet”, antydandes att ett militärt alternativ var aktuellt, välkomnade Almagro hotet och föreslog en humanitär intervention, något som dock förskräckte till och med flera regeringar i Lima-gruppen – en allians som hade skapats just för att isolera Nicolás Maduros regering.

Generalsekreterarens entusiastiska försvar av ”demokratin” sträckte sig dock inte så långt som till Brasilien. Avsättandet av presidenten Dilma Rousseff berörde honom inte mer än fängslandet – utan bevis – av den tidigare presidenten Luiz Inácio ”Lula” da Silva, vilket undanröjde honom från presidentvalskampanjen 2018. Brotten mot de mänskliga rättigheterna som begicks av Haitis president Jouvenel Moïse under demonstrationerna 2018 och 2019 gav inte heller upphov till någon reaktion. När Almagro besökte Ecuador i slutet av oktober 2019, efter de största demonstrationerna i landets moderna historia och den sällsynt våldsamma repressionen som följde, gratulerade han president Lenín Moreno för hans sätt att hantera krisen, utan att nämna att repressionen lett till flera dödsfall. Enligt honom hade Chiles president Sebastián Piñera – som också bekämpade sociala proteströrelser med en våldsam repressionsvåg – ”på ett effektivt sätt försvarat samhällsordningen, samtidigt som han har vidtagit särskilda åtgärder för att garantera de mänskliga rättigheterna”(4). Vad gäller Colombia har Almagro inte sagt någonting om det dagliga försvinnandet av fackföreningsledare eller regeringens beslut att överge fredsprocessen. Däremot har han oroat sig över de våldsamma demonstrationerna mot president Iván Duques nyliberala politik.

Amerikanska soldater gör sig redo att lämna Panama efter att ha avsatt president Manuel Noriega den 22 januari 1990. Foto: Jeff Robbins/AP/TT

Amerikanska soldater gör sig redo att lämna Panama efter att ha avsatt president Manuel Noriega den 22 januari 1990. Foto: Jeff Robbins/AP/TT

Det var dock i Bolivia som Almagro lyckades med sitt mästardrag. I oktober 2019 hölls allmänna val. Den sittande presidenten Evo Morales vann den första rundan med 47,08 procent av rösterna mot sin huvudrival Carlos Mesa, som fick över tio procentenheter färre röster (36,51 procent). Enligt den bolivianska grundlagen ska en kandidat som får över 40 procent och har en marginal på minst tio procentenheter till kandidaten på andraplats utses till vinnare redan i första omgången. Men OAS valobservatörer satte käppar i hjulet redan vid tillkännagivandet av valresultatet och talade om en ”oförklarlig riktningsförändring” (pressmeddelande den 21 oktober 2019) i rösträkningen. Som flera studier har bevisat sedan dess berodde denna ”riktningsförändring” på att rösterna från flera områden där Morales har starkt stöd räknades sent i processen.

Det hjälpte dock föga och de stora medierna basunerade ut att valfusk hade ägt rum; oppositionen radikaliserades och Morales tvingades i exil under hot från armén. OAS har aldrig lyckats presentera trovärdiga belägg för sina fuskanklagelser, vilket bland annat avslöjas av en lång rapport från Center for Economic and Policy Research (CEPR) i Washington (5). Ett par veckor efter händelserna meddelade Bolivias nya de facto regering ledd av Jeanine Añez att den stödjer Almagros omvalskampanj, en man som enligt landets nya utrikesminister Karen Longaric ”har spelat en avgörande roll för försvaret av demokratin i regionen”(6).

Omvalet av Luís Almagro innebär att OAS återigen har blivit odelat positivt inställt till USA. Om organisationens mål var att återuppfinna sig själv och nå legitimitet som demokratins försvarare har det projektet misslyckats. Under Almagros ledarskap har den i stället blivit synonym med ”monroeism” – det vill säga den doktrin som först utarbetades av den amerikanske presidenten James Monroe i början av 1800-talet och enligt vilken Latinamerika utgör en ”bakgård” på vilken USA inte tolererar någon utländsk inblandning. Något som USA:s utrikesminister Michael Pompeo i januari 2020 firade som ”en återgång för OAS till 1950- och 1960-talens anda”(7).

Guillaume Long är tidigare ecuadoriansk utrikesminister. Analytiker vid Center for Economic and Policy Research (CEPR) i Washington DC.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter


Tal den 4 februari 1962.
Sjätte resolutionen under OAS åttonde utrikesministermöte i Punta del Este (Uruguay), den 22–31 januari 1962.
EFE, Washington DC, 21 september 2018.
EFE, Santiago de Chile, 9 januari 2020.
Jake Johnston och David Rosnick, ”Observing the observers: The OAS in the 2019 Bolivian elections”, Center for Economic and Policy Research, Washington DC, 10 mars, 2020.
Alejandra Arredondo, ”Bolivia apoya reelección de Almagro en la OEA”, 23 januari 2020, voanoticias.com
Tal till OAS permanenta råd, 17 januari 2020.

Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 26 juni, 2025

Farage tar kommandot över Storbritanniens höger

Foto: Ian West/PA Photos/TT, Adobe stock.

Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.

Preston, England.

I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.

De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.

När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.

– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.

Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.

Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.


Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Efter antisemitiska inläggen: ungsvensk kvar som medlem i SD

Foto: Christine Olsson/TT.

I maj meddelade Ungsvenskarna att ett ärende om uteslutning skulle inledas mot den medlem som bett nynazister om hjälp att skriva kongressmotioner. Men fram till nu har ärendet inte landat på medlemsutskottets bord – och ombudet som ville sätta ”judevarning” på Peter Wolodarski är fortfarande en del av partiet.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 25 juni, 2025

Paulina Sokolow: Låt inte Åkesson utnyttja Sveriges judar

Vid sitt tal i Almedalen bad Jimmie Åkesson om ursäkt för partiets antisemitism. Foto: Christine Olsson/TT

I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.” 

Botgöring? Tillåt mig att tvivla.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)