Uselt. Så kan man sammanfatta regeringens satsning på järnvägarna. Efter att under hela valrörelsen lyft fram det som en av huvudfrågorna – ”stoppa järnvägskaoset!” – och med två partier som ständigt har kritiserat den borgerliga regeringens frånvaro av satsningar på järnvägen levererar regeringen nu en försiktig halvmesyr.

”Det är en ökning av järnvägsunderhållet med cirka 20 procent jämfört med den budget som Alliansen föreslog redan nästa år. Så det är klart att det kommer att få effekt”, säger finansminister Magdalena Andersson till Aftonbladet.

620 miljoner i år till järnvägarna, cirka 20 procent mer än oppositionen, blev det alltså till slut. Därefter ska 1,2 miljarder tillsättas varje år. Ställ det mot Alliansens – förvisso ej delredovisade och kanske ej allvarligt menade – löfte om 134 miljarder till järnvägen, det så kallade Sverigebygget, så ser du hur usel siffran är. 

Om satsningen fortsätter varje år i tio framöver hamnar Socialdemokraterna förvisso nära de 10 miljarder de lovade i valrörelsen, men Stefan Löfven lovade också ett förstatligande av järnvägen som en lösning på dagens svåra organisationsproblem för järnvägen. Dessutom har vi ännu hört något om vallöftet om ytterligare 27 miljarder till bland annat en ny höghastighetsbana mellan Malmö/Lund- Norra Skåne, fyrspår mellan Stockholm och Uppsala och en ny etapp av Norrbotniabanan. 

”Det är en storsatsning för att tågen ska börja fungera bättre i närtid”, sade Stefan Löfven då. Nu säger han istället att järnvägens organisation ”utreds” och att ”staten kontroll måste öka”. Enligt Aftonbladet ”vill han inte gå in på om staten ska ta över underhållet”. Det bådar inte gott. Fackföreningen Seko talar redan om vallöftesbrott: ”Kontrakten skulle få löpa ut och verksamheten skulle bedrivas i statlig regi. Kan vi lita på vallöften? Kan svenska folket lita på järnvägen och tåg som går i tid?”

Det finns två delar av detta, båda är lika problematiska. För det första vägrar regeringen att låna pengar, ens till de satsningar de redan har utlovat, trots att det i princip är gratis för Sverige som stat att låna pengar just nu. En rejäl satsning på nya spår och underhåll av de gamla är precis vad svensk ekonomi skulle behöva. För det andra tar den inte det nödvändiga helhetsgreppet om en fråga som med rätta blivit symbolen för den nyliberala politikens fiasko och den borgerliga regeringens misslyckande. 

Ingenstans syns privatiseringens vansinne så tydligt som i den svenska järnvägens organisation. I boken *Det stora tågrånet* har journalisten Mikael Nyberg visat hur en tågtrafik som kräver samordning och planering trasats sönder av ”marknadsmekanismer” som svenska politiker ihärdigt har hållit fast vid, trots att gräl om affärskontrakt, fuskjobb och ren frånvaro av underhåll av spår och vagnar hotar säkerheten och sätter tidtabellen ur spel. På många sträckor räknar passagerna inte ens med att tågen går i tid längre, en utvecklingen som generellt brukar förknippas med U-länder.

”Det enda förnuftiga för ett järnvägssystem är att en offentlig myndighet har samlat ansvar för personal, trafik, spår, stationer och ett enhetligt biljettsystem”, skriver den före detta vänsterpartiparlamentarikern Jörn Svensson på Facebook. Det är lätt att hålla med. Vi får hoppas att Stefan Löfven, efter att han tagit del av den tillsatta utredningen, kommer fram till just detta. Inget annat kan ändra sakerna tillstånd i grunden.