Vänsterpartiet har inlett processen med att ta fram ett nytt partiprogram. Jag tillhör dem som länge störts av att delar programmet, trots att det till största del är förträffligt, är något man helst ska försöka ducka eftersom det finns delar som vi varken lyckas förklara eller försvara. Något Jonas Sjöstedt själv erfor i direktsänd tv dagarna innan valet när frågorna om äganderätt kom upp.
Att val efter val behöva höra dessa undvikande och otydliga svar är en besvikelse och en frustration. Jag menar att det borde vara fullt möjligt att formulera ett partiprogram där det inte görs avkall på den långsiktigt revolutionära visionen, men där språk och budskap inspirerar och skapar hopp även hos de breda grupper väljare som uppgivet ser vår framtid äventyras till följd av den rådande ordningen.
Jonas Sjöstedt efterlyser en fördjupad debatt om vad vi menar med socialism.

Jag vill föreslå att vi i stället för demokratisk socialism vänder på begreppet, och talar om socialistisk demokrati. Demokratisk socialism tycks antyda att vi anser att socialism kan vara något annat än demokratisk. Det gör vi ju inte.

Det skulle också vara enklare att förklara. Ingen skulle behöva undra: Socialism? Menar de att staten ska äga allt? Ska ingen annan ekonomisk aktivitet kunna bedrivas än den som organiseras av stat och kommun? Kan man i så fall ändra på det genom fria val? Kommer det ens att finnas fria val?
Ett annat starkt skäl är att Vänsterns nuvarande otydlighet ger våra motståndare ett mycket effektivt vapen att slå oss i huvudet med. Vi är politiskt sårbara. Ta till exempel Annie Lööf som under hela hösten beskrivit V som ett extremt ytterlighetsparti med hemsk människosyn, utan att någonsin möta några invändningar.
Jag befarar att dessa delvis självskapade problem kommer att fortsätta fjättra oss vid den politiska marginalen. Samtidigt är jag övertygad om V:s stora potential. Jag vill att V ska bli en samlande och mobiliserande kraft mot den nyliberala extremism som dominerar i västvärlden. Då behöver vi komma fram till ett uppdaterat språk som beskriver vår vision i termer av en radikal demokratisk omdaning, konkret och begripligt. Ett språk som verkligen anknyter till vår dramatiska samtid.
I framtiden ska det vara Annie Lööf och hennes likar, de sanna extremisterna, som tvingas huka sig under trycket från V:s obevekliga argument och vårt ifrågasättande av deras demokratiska trovärdighet. Inte tvärtom som i dag.
Jag vill understryka att dessa synpunkter inte handlar om att avradikalisera eller ”sossefiera” Vänsterpartiet, men när det radikala språket i sig står i vägen för möjligheterna att mobilisera för radikal politisk förändring så är det språket som måste maka på sig.