”Det är synd att soldaten har ett huvud på sina axlar … Ack, om han bara hade armar och ben, då skulle han obekymrat kunna strida och vinna ära åt tsaren.”
[…]
”Vanan är en fantastisk sak. Nu har jag vant mig ordentligt – jag känner varken av min egen rädsla eller någon annans rädsla längre. Barn är det enda som jag ännu inte har dödat. Men jag tror faktiskt att jag också skulle kunna vänja mig vid det.”
Dessa två passager som kort och koncist sammanfattar vad krig är och vad krig gör med människan finns i den dokumentära boken Folket i krig. Sedan Putins brutala invasion av Ukraina har den ryska litteraturen diskuterats. Är och har den alltid varit ett instrument för makten till att befästa en chauvinistisk världsåskådning? Eller är den rika litterära traditionen tvärtom ett bevis på att konsten alltid hittar vägar bortom och förbi propagandan? De som företräder det förstnämnda synsättet kan säkert tänkas reagera när det nu kommer en bok av en rysk författare som helt och hållet förmedlar ryska soldaters perspektiv. Men förlaget Ersatz är knappast känt för att förmedla storrysk propaganda. Tvärtom har de givit ut tydligt kritiska röster som Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och den ryska författaren Arkadij Babtjenko. Något som förläggaren Ola Wallin misstänker kan ha legat bakom kapningen av förlagets Instagramkonto för en tid sedan.
Folket i krig utgörs av korta, lösryckta, monologer från ryska soldater under första världskriget, de allra flesta vad det verkar ur underklassen. Den är skriven av Sofia Fedortjenko (1888–1959), som Aleksijevitj enligt Peter Englunds förord har nämnt som en av sina inspirationer. Det är lätt att se när man läser Fedorotjenkos polyfona kollage som hon sammanställde när hon tjänstgjorde som sjuksköterska under kriget. När Dostojevskijs eventuellt ”storryska” tegelstenar diskuteras är det viktigt att komma ihåg att detta också är vad rysk litteratur kan vara.
Rösterna, ofta kryddade med grovt språk och svordomar, har egentligen inga märkbara individuella särdrag. I stället kommer det mänskliga fram i de små episoderna där omtanke om en kamrat, ett djur, eller sällsynt barmhärtighet mellan fiender skildras. Men Fedortjenko har inte heller censurerat krigets råhet, inklusive det sexuella våld som vissa av soldaterna utan märkbar skam berättar att de begått. De starkaste styckena är dock inte de mest brutala utan sådana som när en soldat berättar att orden bokstavligen har börjat försvinna för honom, som om kriget lagt en hinna framför hans förmåga att uppleva verkligheten. Eller när en annan säger om sin permission: ”Jag hade inte en lycklig stund … Jag vågade inte bli varm i hjärtat, en stor sorg låg framför mig … Jag vill aldrig åka hem på permission igen.”
Soldaterna ventilerar också sitt förakt mot de egna officerarna som ständigt slår dem ”på käften” och i allmänhet behandlar dem ”som hundar”. Här finns det klasshat som skulle få arbetarklassen att, som det heter i Internationalen, skjuta sina generaler och gå samman med arbetarna i andra länder.
I stället fick vi den nationalism som ledde till ytterligare ett världskrig.
Kommer liknande böcker skrivas om kriget i Ukraina? En del skulle säkert säga att varje inblick i en mördares tankevärld (och mördare blir de som går ut i krig) är en ursäkt. Men långt ifrån att försköna visar böcker som denna upp kriget i all sin fulhet och utan patriotiskt skimmer.