Eftervalsdebatter är ofta förutsägbara. När Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump 2016 argumenterade vänsterdebattörer med kraft för att Bernie Sanders skulle ha lyckats bättre. På samma sätt lyfts Joe Bidens seger fram av liberaler som ett bevis för att bara ”anständiga” politiker med centristisk politik kan besegra högerpopulismen. Vissa menar rentav att Demokraterna nu måste göra sig kvitt den ”radikala vänstern” för att förhindra att en ännu mer extrem högerpolitiker än Trump tar makten om fyra år.
Vi kommer aldrig få veta hur en socialistisk senator från Vermont hade klarat sig mot Trump. Det vi faktiskt vet är att Joe Biden vann. Men också att han inte gjorde det ensam.
För att få med sig den växande vänsterrörelsen inom Demokraterna gick Biden, som ansetts tillhöra partiets mittfåra, till val på en politisk plattform som var betydligt mer radikal än Hillary Clintons. Förutom sjukvårdsreform, ökat bostadsbyggande och andra välfärdsreformer utlovade Biden att göra USA:s elproduktion fossilfri redan till 2035 och hela ekonomin klimatneutral till 2050.
Att Biden vann genom att vara ”inte Trump” är alltså långtifrån hela sanningen. Hans vänstersväng säkrade stöd från gräsrötter som på sin höjd kampanjade halvhjärtat för Clinton 2016, men var också populär bland många väljare. Att USA – den kapitalistiska världens hjärta och klimatförnekelsens förlovade land – faktiskt röstat för att återansluta till Parisavtalet och fasa ut fossila bränslen är en viktig lärdom för alla som tvivlar på att klimatet kan vara en populär fråga.
Trump besegrades inte av en perfekt motkandidat, utan av en koalition som inte är helt olik det spretiga politiska block som de facto utgör det parlamentariska underlaget för Stefan Löfvens regering. Lärdomen för svenska liberaler borde vara uppenbar: vill ni hålla Sveriges motsvarighet till Trump borta från makten måste ni börja prata med vänstern. Att som Centerpartiet insistera på att stänga ute Vänsterpartiet från inflytande och driva igenom försvagad arbetsrätt och andra nyliberala reformer som knappt partiets egna väljare vill ha är ohållbart. Det vore liktydigt med om Joe Biden tackat nej till Sandersanhängarnas stöd för att istället driva sin egen smala agenda.
Men kanske finns lärdomar även för vänstern. De senaste årens vänsterdebatt har nästan uteslutande handlat om att vinna tillbaka arbetarväljare som gått till Sverigedemokraterna, vilket är logiskt eftersom det är förutsättningen för en stabil majoritet för vänsterpolitik på sikt. En vanlig uppfattning som nyligen upprepades av den socialdemokratiska ideologen Anne-Marie Lindgren (AiP, 4/11), är att det därmed inte spelar någon roll om Vänsterpartiet vinner över väljare från Socialdemokraterna eller drar S lite åt vänster så länge ”borgerligheten inklusive SD fortsätter att ha majoritet i riksdagen”.
Lärdomen för svenska liberaler borde vara uppenbar: vill ni hålla Sveriges motsvarighet till Trump borta från makten måste ni börja prata med vänstern.
Men om det är någon uppfattning som måste ifrågasättas efter Bidens vänstersväng – under press från en växande vänsterrörelse – så är det just denna. Om det verkligen fanns ett borgerligt block där både Annie Lööf och Jimmie Åkesson ingår så skulle vi inte ha en Socialdemokratisk regering idag. I realiteten finns ett högerkonservativt block och ett mittenvänster-block som förenas av motvilja mot det förra. Och en starkare vänster kan så klart förändra den politiska dynamiken även om ställningen mellan blocken inte förändras på kort sikt. Bara det faktum att januaripartierna efter nästa val kan bli tvungna att söka aktivt stöd från Vänsterpartiet för att få igenom sin budget skulle förändra förutsättningarna rejält.
Den viktigaste lärdomen från Trumps nederlag är just att vinden kan vända snabbt. Sverigedemokraternas växande stöd, Brexit och Trumps chockartade valseger 2016 har utgjort ständiga referenspunkter för all politisk debatt. Högerpopulismen har stundtals framstått som en ostoppbar våg. Men även om högerpopulismen som fenomen knappast försvinner för att Trump lämnar Vita huset så är det en viktig påminnelse om att en politisk rörelses momentum aldrig varar för evigt. Och särskilt inte en som bygger på att exploatera missnöje utan att erbjuda reella lösningar eller göra något åt de systemfel som orsakar samhällets problem.
Breda, obekväma allianser för att stoppa reaktionära krafter kan därmed vara ett nödvändigt ont på kort sikt. Men det andrum vi därigenom vinner måste utnyttjas maximalt för att bygga upp vår rörelse – organisera, folkbilda och bygga närvaro i hela landet. Det är helt nödvändigt för att verkligen vända den långsiktiga trenden.
