Kultur/Nyheter 28 augusti, 2017

Uthängning och igenkänning

Tillsammans har de drivit Galago i över ett decennium. I höst är de båda aktuella med nya böcker. Flamman möter Johannes Klenell och Mats Jonsson i ett samtal om samtidens girighet och nihilism, bostadsrättsföreningar och talbollsvänstern, och längtan efter en ny grön våg.

 

 

Serieförlaget och tidskriften Galago räknas i dag som en av de viktigaste plattformarna för svensk vänsterkultur. Hur blev det så? En förklaring är att det beror på en serie aktiva val från de två personer som sedan mer än ett decennium tillbaka driver Galago: Mats Jonsson och Johannes Klenell.

Medan Mats Jonsson kanske framför allt är känd i sin roll som serieskapare – i dagarna släpps den sjätte serieboken Nya Norrland – har Johannes Klenell de senaste åren rört sig mellan olika medier: en dokumentärfilm om Degerfors IF, uppmärksammade poddar som Flumskolan och Lundellbunkern, och en ständig närvaro på sociala medier. Nu debuterar han som författare med satirromanen Det fria ordet vars huvudperson, den håglöse praktikanten ”Jonas Thunander”, gör bananskalskarriär på ett lätt maskerat Ordfront genom att vara den enda som säger sig kunna bygga en hemsida.

Låt oss dock helt kort backa tillbaka till slutet av 1970-talet, en tid då svenska alternativserier på allvar hade börjat växa fram och undergroundtidskriften Galago: Tidsmagasinet grundades av Olle Berg, Karold Klang och Rolf Claesson. Galagos första identitet präglades av proggen och punken, det var satir, serier, dikt och bild. De medverkande var ofta män. I de tidiga numren förekommer bland annat Joakim Pirinen, och Charlie Christensen (skaparna av Socker-Conny och Arne Anka) men också Bruno K. Öijer (för övrigt med en av sina utan tvekan sämsta dikter, om en prostituerad kvinna i San Fransisco).

Snabbspolning fram till 2006 och det (ö)kända temanummer av Galago som bar titeln ”Stoppa borgarna”. Mats Jonsson skriver i numrets ledare att det som drivit Galago att göra numret är ”vreden och fruktan för överklassen och vad den kan göra om den kommer till makten”. Ur dagens perspektiv tycks ”Stoppa borgarna” som något av en milstolpe för det moderna Galago. I numret medverkade flera av Sveriges i dag mest erkända serietecknare och genomslaget var stort, inte minst på grund av Pontus Lundkvist kontroversiella serie ”Golfarupproret” som skildrar massmord, våldtäkt och lemlästning i Alliansens Sverige.
Två andra medverkande är Sara Granér och Liv Strömquist. 2006 blir deras genombrottsår. Resten är historia.

Jag har parallella agendor. Dels vill jag det som jag vill i alla mina serier: skapa identifikation, erbjuda humor och tröst, kanske ge folk impulser till att rota i sitt eget känsloliv

Finns det en nidbild av Galago? Kanske att tidningen drivs med vänsterhanden av några räkmacksglidande snubbar som knappt vet vad de håller på med, publicerar det som råkar hamna på deras skrivbord, lever på en bästsäljande författare, gör spontana utfall för att provocera så många som möjligt och förstås gynnas maximalt av att andra blir upprörda.
Det är i alla fall så som ”Guano” skildras av Johannes Klenell i Det fria ordet.
– Jag skrev så mycket av en karikatyr av oss som det bara var möjligt, säger han när jag möter dem båda på kontoret där Galago är nyinflyttade. Det ligger på attraktiva Fiskargatan nära Mosebacke (trivia: Lisbeth Salander köper för hacker-svindlade pengar en fyra med fiskbensparkett där).
– Men, fortsätter han, även om det finns ett slags nostalgins skimmer över gamla Galago, och element av den självbilden, så är det ju inte sant.
Mats Jonsson flikar in:
– Den gamla Galago, innan vår tid, var snarare hårt arbete och tankemöda som skulle se ut som om det bara var spontant och ihoprafsat.

Flytten till nya, flådiga adressen beror på att Galago flyttar ihop med bokförlaget Alfabeta, vilket äger Ordfront, som Galago är en del av. Innan dess låg kontoret i en källare som i Mats Jonssons serier kallas ”bunkern”, före det i ett trångt rum kallat ”skrubben”.
Även Mats skildrar nämligen återkommande förlaget i sina böcker. Dock inte för ofta eller för mycket.
Mats: –  Jag försöker hålla det kort. Galago har varit del av mitt liv så länge och böckerna jag gör är utgivna på Galago. Men metanivån är rolig till en viss gräns. I några sidor per bok.
– Men jag förnedrar, precis som Johannes, Galago ganska mycket. I Nya Norrland i det kapitel som heter ”Åtta timmar är inte hela dan”.
Johannes: – Där är Galago ett dagis.
Mats: – Ja, jag korsklipper en dag på Galago med min dotters dag på förskolan, och min frus dag på skolan där hon är lärare.
Även om just Galago har en framträdande plats i både Nya Norrland och Det fria ordet, får man leta efter andra gemensamma nämnare. Det handlar inte bara om genre, där Johannes bok kanske bäst kan beskrivas som en i svart humor insvept arbetsplatsskildring och Mats som ett självbiografiskt-journalistiskt kollage av röster och perspektiv, det handlar också om ärende. Mats bok tar grepp på Norrlandsfrågan, Johannes lyfter vänsterns interna kulturer och miljöer.
Mats: – …Och samtidigt skulle jag på ett sätt ha kunnat skriva din bok, och du skulle ha kunna skrivit min.
Johannes: – …Vi har jobbat ihop i tretton år, gått och lunchat ihop varje dag, vi har ett pågående samtal som har rullat väldigt länge. Vi har en gemensam humor, gemensam syn på hur saker funkar. Men vi umgås ingenting privat även om många tror det.
Mats: – Fast i och för sig så umgås inte jag med någon privat.

Även arbetsprocesserna skiljer sig åt, Mats beskriver några år av research om Bollstabruks historia från järnåldern och framåt, inläsning på allt som skrivits om Norrlandsfrågan, och egna intervjuer.
– Framför allt har jag talat med folk som bor i Bollstabruk. När jag ska skildra en ort som jag inte har bott i på 25 år vore det förmätet av mig att bara utgå från vad mina föräldrar säger, och vad jag tror och känner när jag är där.
Johannes: – När jag gjorde min bok googlade jag: hur många ord är en bok? Så fick jag veta att det är 99 000 ord. Då tänkte jag: vad bra, varje gång jag sätter händerna på tangentbordet måste jag skriva 1 000 ord för då behöver jag bara göra det 99 gånger. Och då skrev jag ju faktiskt en bok på tre månader. Jag orkar inte vänta.
– Mats var väldigt involverad i min bok kan man väl säga. Jag desto mindre i Mats, för han är väldigt privat i sitt skrivande. Vi skiljer oss mycket åt, det märker man i våra offentliga personer. Jag är en sån där allting måste ut på en gång, och sedan vidare till nästa grej.
Mats: – Som redaktör hatar jag den sorts serietecknare jag själv är, den som vägrar släppa verket ifrån sig. Därför måste jag vara min egen redaktör, ingen annan står ut.
Johannes: – Samtidigt som jag, när jag nu ger ut en bok på Natur & Kultur, har överansträngt mig för att vara den perfekta författaren. Det enda jag har bråkat om är att jag vill ha obestruket papper på omslaget.

Nya Norrland dubbelexponerar utvecklingen i Bollstabruk och livet i de välmående kvarteren kring Midsommarkransen och Telefonplan söder om Stockholm, och är samtidigt en fortsättning på ett pågående självbiografiskt projekt. Men till skillnad från tidigare böcker som Hey Princess och Mats kamp finns ett nytt ärende.
Mats: – Framför allt skriver jag för de utflyttade. Primärt de utflyttade från Ådalen – bara det är väl 100 000 eller något sådant.
– Jag har parallella agendor. Dels vill jag det som jag vill i alla mina serier: skapa identifikation, erbjuda humor och tröst, kanske ge folk impulser till att rota i sitt eget känsloliv. Men sedan har jag också en mer direkt politisk agenda där jag vill ingjuta stolthet och hopp och i viss mån vrede i landsbygden, både hos dem som bor kvar och hos de som flyttat.
– Sedan, helst av allt nästan, har jag en förhoppning om att en femte generationens stockholmare ska lära sig ett och annat. Det är ett faktum att det finns vanföreställningar om Norrland.
Dessa vanföreställningar finns inte minst hos den sorts personer som skildras i Stockholmsdelen av boken. Jag frågar Mats om det verkligen går att komma åt en medveten medelklass som redan älskar att självhata och ironisera över sin egen priviligierade situation.
Mats: – De hatar inte sig själva nog mycket i Kransen.
– Men jag skildrar förstås inte Midsommarkransen och Telefonplan bara för telefonplansbornas skull utan även för alla andra, som folk i Bollstabruk.
Johannes: – I det kapitel där du wallraffar i en bostadsrättsförening gör du ju några av de grövsta uthängningarna i din karriär.
Mats: – Jag ville skildra girighet och göra en viktig politisk poäng genom att koppla bostadsrättsföreningarna till de döende folkrörelserna. Civilsamhället i form av politiska organisationer, facket, idrottsklubbarna drar sig tillbaka medan Sveriges snabbast växande folkrörelse är bostadsrättsföreningar! Som alltid har som första paragraf i sina stadgar att föreningens syfte är att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen. Det handlar om pengar, mina pengar.
Johannes: – Skulle du säga att du har ädlare syften med din bok än jag med min?
Mats: – Absolut.
Johannes: – Min bok kan beskrivas som terapi. Jag kom på att jag skulle skriva den när jag stod i ett samtal på Ordfronts sommarfest och fick häpna reaktioner: ”Fick ni ingen lön? Sa ni upp LAS? På ett vänsterförlag?
– Jag är veteran i att jobba i en dysfunktionell organisation och har aldrig varit på en arbetsplats där det inte är ekonomisk kris konstant. Jag kände att det var en intressant berättelse, och en ganska allmängiltig.
– När jag berättar om boken för folk på Arena, Timbro, universitetet i Linköping får jag reaktioner. De som har arbetat i idéburna organisationer känner igen sig.

Det har såklart inte varit min avsikt att skada vänstern, jag vill att man ska kunna läsa och känna igen sig och skratta. Och är läsaren Timbrohöger är det också helt okej

 

Boken, som skildrar arbetslivet på mediehuset ”Det fria ordet” fram till 2015, ligger ofta verkligheten nära, till exempel skildras en tolkning av händelserna kring 2003 då Ordfront efter kontroversiella publiceringar anklagades för att förneka folkmordet på Balkan.
Hur många procent av boken är sann?
Johannes: – Vad skulle du säga, Mats? Du har ju läst den?
Mats: – Det är lite svårt att svara på, för på ett sätt är väldigt mycket sant, kanske 70-80 procent. Men ser man det ur ett annat perspektiv så är nästan ingenting sant.
Johannes: – Jag har jobbat utifrån amalgamprincipen, det vill säga att olika verkliga personer kan inspirera och smältas ihop till en karaktär. Det är egentligen bara en person som jag bara har ändrat namnet på och det är arbetsplatsens tekniker. Han var en riktig figur, och direkt teknikhatande.
En illustrativ scen i Det fria ordet skildrar hur denne grånande tekniker med hjälp av den ”talboll” som ska garantera demokrati i den teoretiskt ”helt platta” organisationen kapar ett viktigt möte med ett tjugo minuter långt anförande om kulturlivet i Lulas Brasilien (där han själv har sommarhus).
Johannes: – Det har såklart inte varit min avsikt att skada vänstern, jag vill att man ska kunna läsa och känna igen sig och skratta. Och är läsaren Timbrohöger är det också helt okej.
– Grejen är att Det fria ordet och Timbro inte är helt olika. Det är två idéburna organisationer som inte har en aning om vad de håller på med.

I Det fria ordet skildras hopplösa idealister och opportunister, curlade slackers och överkörda duktiga flickor. Ingen framstår som bättre än någon annan. Det man funderar över är om det finns några alternativ eller ideal bortom satiren.
Johannes: – Jag vet inte om jag skrev detta med förhoppningen om att man skulle lära sig något. Kanske att det kan vara bra att inte rulla på i samma hjulspår hela tiden. Framför allt ville jag bara skriva en underhållande bok.
– Men en viktig sak att föra fram handlar om världsbild. Att ingen är riktigt ond, och att många misstag uppstår för att människor är mänskliga. I dag lever vi i ett superflöde av mänskliga faktorer som eskalerar med sociala medier. Människor går snabbt in och dömer stenhårt men glömmer bort allt efter två dagar för då ska man gå på någon annan, och sedan någon annan efter det.
– Jag avslutar boken med ett visst inslag av nihilism, för jag tycker att det finns en viss tendens i dag…att man kan vinna mycket på att inte tro på någonting. Samtidigt är Det fria ordets problem är att de tror väldigt mycket på någonting som kanske börjar bli gammalt, och att de har svårt att hänga med i en utveckling där de har allt att vinna på att röra om.

Pragmatism utan att förlora sina ideal alltså? Och kanske en förhoppning om att någonting nytt väntar bortom horisonten. I Det fria ordet fanns ursprungligen ett avsnitt som inte utspelade sig i Stockholms medielandskap, utan i Värmland (”det blir en annan bok”, säger Johannes). Men man kan ana att det här någonstans finns potential för de till synes mycket olika författarskapen att korsas.
Johannes: – Jag är från en lite mer blomstrande landsbygd än Mats, inte skönhetsmässigt eller naturmässigt för båda platserna är extremt vackra, men Sunne är någonting annat. Sunne är kulturbyggd, Sunne är växande, Sunne är en plats som folk flyttar till nu.
– Det är inte riktigt vad Bollsta är. Bollsta är någonstans på väg att avvecklas. Det kommer man ju inte ifrån om man inte hittar en ny väg att gå. Dina föräldrar, Mats, är på väg att flytta därifrån….
Mats: – SPOILER, det kommer i boken.
Johannes: – Jag tror att det finns jättemycket potential i Ådalen, det kommer att blomstra, men på ett annat sätt. Det kommer att blomstra för att sådana som jag kommer att flytta från Stockholm, skaffa en etta här att ha som övernattningslägenhet för att bo på en sådan plats i stället.
– Ta lärare till exempel: deras arbetssituation börjar bli omöjlig i Stockholm, det är mycket bättre att jobba i Hudiksvall eller Delsbo för där finns inte en massa privatskolor och synen på eleven som en kund till sin lärare. En ny grön våg kokar just nu. Alla vill flytta från storstan. Det är ingen som vill vara kvar.
– I princip tror jag att vi står inför en vändpunkt där det kommer att visa sig att Per Schlingmann har fel i sin idé om ”urban express-tillvaron”. Den idén handlar om att landsbygden inte fungerar, men nu är det stan som inte fungerar. Det går inte längre, landsbygden börjar framstå som det enklare alternativet.
Mats: – I Nya Norrland beskriver jag hur mycket det kulturella avståndet mellan stan och en liten håla faktiskt har krympt i och med internet. När jag var barn var bruksmentaliteten förhärskande. Alla var likadana, alla skulle vara likadana. Det var få intryck, väldigt lite känsla av att ett annat liv var möjligt. Framför allt att ett annat liv i Kramfors var möjligt.
– Det lilla exempel som jag tar upp i min bok är detta: För 20 år sedan tog det tio år för en öl som blev inne i Stockholm att komma till Kramfors. Nu tar det tio minuter. Vilket förstås också är för att vi har en stark statlig distributör!
– Men poängen är att det i dag poppar upp en massa saker. Det finns en knasig Westernby, det finns världens nordligaste whiskybränneri. I Bollstabruks grannort Nyland har det flyttat in en skåning som skriver operor som sätts upp i Milano.
Är det detta som botar politisk depression?
Mats: – Jag tror det.
Johannes: – Det är här vi skiljer oss från den Po Tidholmska analysen. Ju mer tiden går, desto mer tycker jag att hela Sverige bara öppnar sig.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Inrikes/Nyheter 21 mars, 2024

Pehrson-kopplat säkerhetsbolag bakom arrestkaos

Brist på väktarpersonal har lett till kaos på arresterna i polisregion Nord. Foto: Johan Nilsson/TT.

Sedan ett år råder en akut brist på arrester i polisregion Nord på grund av personalbrist. Det ansvariga bolaget heter Securum, där Johan Pehrson var delägare fram till årsslutet 2022. I samband med upphandlingen ändrade regeringen polislagen för att gynna auktoriserade bevakningsbolag som Securum. ”Osnyggt”, säger korruptionsforskaren Andreas Bågenholm.

Sedan ett år genomgår arresterna i norra Sverige en akut kris. Endast 6 av 29 arrester är öppna, vilket tvingar poliser till timslånga transporter i stället för att röra sig på gatorna.

– Vi förlorar väldigt mycket resurser, förklarar Micael Säll Lindahl, chef i polisregion Nord i Polistidningen (11/3). Han säger att allt fungerade bra fram till i fjol, då bolaget Securus tog över uppdragen som arrestvakter och brottsplatsövervakare efter Securitas och Avarn. I somras var det så illa att han själv tvingades jobba en vecka i arresten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]