”Man väljer inte att älska en flicka. Det är så våldsamt. Det är instinkten. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycker sig. Jag har inte valt att älska Diane. Det är en fysisk lag. Det är en dragningskraft. Det är som Månen och Solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommaren och snön. Det är naturhistorien. Det stannar kvar länge i kroppen. Det är oförglömligt” Så skriver den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui i Om lycka (2016). Om den bästa kärleksskildraren bland samtida författare verksamma författare skulle koras, föll nog många litteraturälskares röst på henne. Några av oss fick möjlighet att vara med när Nina Bouraoui besökte Kulturhusets Internationella författarscen för att samtala med litteraturvetaren Ingrid Elam härom veckan. Det är tjugo år sedan Bouraoui var här senast, men tack vare hennes outtröttliga svenska förläggare Elisabeth Grate har Bouraouis böcker givits ut i Sverige parallellt med att de har publicerats i Frankrike. Senaste boken Strändernas skönhet kom i våras och har fått strålande recensioner. Den handlar om hur huvudpersonen A efter åtta års relation blir lämnad av sin kille Adrian för en annan kvinna, och hur A tar sig igenom denna ofrivilliga separation samtidigt som terrordåden mot rockklubben Bataclan och uteserveringarna på Rue Charonne i Paris inträffar. Nina Bouraoui har i tidigare intervjuer pratat mycket om hur terrordåden både har påverkat henne som privatperson och författare och fick även frågor av Ingrid Elam om detta. – Först blev jag helt förlamad och drabbades av rädsla, jag förstod att Paris aldrig skulle bli samma stad igen efter det här. Sedan vände det, jag gick med i minnesdemonstrationen med tusentals andra och insåg att det enda jag kan göra är att fortsätta att skriva. Det i sig är en kärleksakt. Det enda som kan rädda världen är kärleken, vi måste även lära oss att älska dem som inte är som vi, sa hon. Nina Bouraouis starka övertygelse har gjort henne till en av vår tids allra främsta och skarpaste litterära uttolkare av kärlek. I en heteronormativ, eurocentrisk samtid har Nina Bouraoui med sina självlysande romaner lyckats skriva sig förbi förminskade beskrivningar som ”homosexuell författare” eller ”ung kvinnlig invandrarförfattare”. Med Marguerite Duras som vän och litterär förebild har hon inte bara konsekvent valt att skildra kärlek och intima relationer i sitt långa och rika författarskap. Hon har också valt ett sätt att göra detta på som är så oefterhärmligt, kompromisslöst och kroppsligt att det drabbar läsaren med en både våldsam och smekande kraft. Det går helt enkelt inte att värja sig.

De individualistiska, beräknande och hyperkapitalistiska regler som råder på dagens kärleksmarknad, med dejtingappen Tinder i spetsen, har gått Nina Bouraoui och hennes romankaraktärer helt förbi

Det finns förstås många författare och forskare som på olika sätt har försökt att förstå och beskriva kärleken i vår tid. Lena Andersson med sina moralfilosofiska torra kärleksromaner, den israeliska sociologen Eva Ilouzs med sina pedagogiska böcker om varför kärlek gör ont och den nordamerikanska journalisten Neil Strauss med sina cyniska, sexistiska relationsguider, för att ta ett par exempel. Nina Bouraoui målar upp en helt annan bild av kärlekens geografi där stolthet, spela svår och intellektuella förklaringsmodeller för att förstå förälskelse inte finns med på kartan. Trots att sociala medier och internet spelar en viss roll i den senaste romanen är det som att de individualistiska, beräknande och hyperkapitalistiska regler som råder på dagens kärleksmarknad, med dejtingappen Tinder i spetsen, har gått Nina Bouraoui och hennes romankaraktärer helt förbi. I den postkoloniala, stundtals öppet rasistiska samtid som hon beskriver älskar människor utan förbehåll. Oavsett kön, sexuell läggning och kulturell bakgrund hänger de sig åt kärleken trots att de vet om riskerna. När Ingrid Elam frågar Nina Bouraoui varför hon skriver så mycket om kärlek svarar hon att det är för att den får oss att bli bättre människor, men att den också kan krossa oss. Hon säger att hennes kall som författare är att ingjuta hopp och mod i människor som är trasiga, ledsna och desillusionerade. I tider av krossade hjärtan, brinnande krig och olyckliga relationer uppmanar hon oss att älska vår nästa och ändå våga tro på kärlekens kraft.  Ingen kan säga det på ett vackrare och mer övertygande sätt än Nina Bouraoui själv: ”Jag har skrivit Strändernas skönhet för alla de människor i världen som har blivit lämnade. För dem som förlorade tron när de förlorade sin lycka. För dem som tror att de inte kommer att kunna leva längre utan den andre och att de inte kommer att kunna älska mer. För att begripa varför en brytning gör att vi står så avväpnade. Och för att påminna om att kärleken alltid segrar.”

Not found