Jag är tillräckligt gammal för att känna ett visst obehag när det dimper ner ett brev från Pliktverket i brevlådan. Men givetvis blir jag inte kallad till repmånad. Mitt gamla regemente är ju nedlagt sedan länge.
Pliktverket vill bara meddela att jag härmed är utskriven ur värnpliktssystemet och aldrig kommer att tas i anspråk för rikets försvar. Nu är det nämligen tio år sedan jag gjorde lumpen. Eftersom jag under dessa tio gångna år aldrig varit krigsplacerad stryks jag ur rullorna.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) skriver på DN Debatt (19/3-09): ”Vi skapar nu ett försvar som är mycket väl anpassat till hotbildsutvecklingen, men som också utformas helt i linje med utvecklingen i Nato och internationellt.”
Och visst var det gamla försvaret otympligt. Principen var att, om än inte hela, så åtminstone halva befolkningen (den manliga delen) var beväpnad.
Det vill säga även vi som är tjocka och dåliga på att marschera i takt.
Ett folk i vapen är det enda sättet att försvara ett land mot yttre angrepp. Den svenska överheten – från 1430-talet och fram till Stig Wennerström – har ju framförallt utmärkt sig genom att sälja ut landets oberoende till den som betalar bäst.
Men till den svenska krigsmaktens nya uppgifter är förstås en folkarmé oduglig. Inte kan man tvinga vanliga svenska ungdomar att åka till Afghanistan och riskera livet för USA:s geopolitiska intressen.
Därför ska Sveriges nya armé bygga på frivillighet. Frivillighet låter ju trevligt. Och ett par miljoner svenska män födda före 1980 kan intyga att det inte alls är särskilt roligt att exercera på kaserngårdar, sova i dragiga tält, äta konservmat, putsa kängor och städa befälsrummen.
Men vi hade inte allmän värnplikt för att det var skojigt utan för att det var mest demokratiskt. Den som tycker att krig är det roligaste som finns borde anses direkt olämplig att bära vapen och få frisedel direkt. I den nya elitarmén blir istället krigsgalningen norm och alla vi andra en börda.
Att vara oönskad är aldrig roligt. Men att jag skrivs ut ur värnpliktssystemet är inte ett personligt nederlag, utan ett nederlag för demokratin, freden och neutraliteten. Det är ett resultat av en politisk utveckling som jag inte vill vara med om.
Jag önskar jag kunde vägra. Men det går inte. Pliktverket avslutar sitt brev med: ”Enligt 11 kap. 4§ lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt kan detta beslut inte överklagas.”
