Rörelsen

Utveckla den restriktiva drogpolitiken – genom att släppa den

Vägval. Väljer man noll­tolerans mot narkotika så väljer man också dödsfall, menar insändar­skribenten.

Den sansade nolltoleransen skulle fortfarande betyda att många miss­brukare dör i jakten på en fantasi.

Rörelsen

Gunnar Bergström radade upp fyra reformförslag av narkotika­politiken i Flamman nummer 19 2021. Förslagen skulle leda till en effektivare nolltoleranspolitik, menade han. Noll­tolerans är en chimär, menar jag. Men låt mig idka kritik mot punkterna i tur och ordning.
Den första punkten innebär att innehav för personligt bruk aldrig ska kunna leda till fängelse, utan bara till vård. Det är ett mycket bra förslag. Men det räcker inte. Motsatsen till ”för eget bruk” är överlåtelse och det inkluderar att kamratligt bjuda sina vänner på den illegala substansen. En något så när rimlig lagstiftning måste göra skillnad på syftet med överlåtelsen. Överlåter man genom att sälja i syfte att tjäna pengar på handel med illegala substanser så ska det naturligtvis anses som allvarligare än om man altruistiskt bjuder sin vän på en ”hit”. Även överlåtelse bör vara straffritt om det inte sker i exploaterande syfte.

Den andra punkten gäller att böter inte bör vara med i straffskalan för narkotikabruk. Men Bergström skriver även att straff måste följa om man brukar narkotika utan att vilja ta emot, eller ens behöva vård. Varför det? Det får vi inget svar på. Moralism förmodligen.
Nästa punkt gäller en öronmärkning av pengar som sparas på en mer vetenskaps­baserad linje jämfört med den moralistiska nolltoleransen. Dessa sparade pengar ska dedikeras till missbruksvård. Den bokföringen kommer nog visa sig svårare än den låter. Vilka minskade kostnader, eller uteblivna ökningar av utgifter ska flyttas över till en annan budgetpost? Det är inte lätt att veta. Förslaget låter bra men är omöjligt att genomföra och har egentligen inget med ökad hälsa för narkotikabrukare att göra.

Den sista punkten är den mest förbluffande. Den har smugits in bakom de tre andra oförargliga förslagen. Den innebär att missbruksvården inte ska syssla med substituerande substanser utan att den ska vara helt drogfri. Att tro att de som är i störst behov av vård kan gå från ett tungt missbruk till en helt drogfri tillvaro med detsamma är inget annat än en fantasi. Abstinensen kan vara otroligt kraftfull och risken är stor att den i sig leder till ett återupptaget bruk av narkotika vilket är livsfarligt om toleransen minskat till följd av avhållsamheten. En okontrollerad abstinens leder alltså till dödsfall i praktiken. Det är här det blir uppenbart att Bergström företräder en nolltoleranslinje även om han försöker låta som en skademinimerare.
Substitutionsbehandling är ett sätt att kontrollera abstinensen och det har dessutom en annan positiv effekt. Det är ett sätt att reglera substanserna som brukas, vilket är bättre än alternativet eftersom den svarta marknadens substanser alltid är oreglerade.
Det är de allra tyngsta missbrukarna som löper störst risk att dö under vår nuvarande nolltoleranspolitk. Men jag vill peka på en förebild i den frågan. Schweiz har länge haft ett HAT-projekt (Heroine Assisted Treatment) som tagit lite olika former under åren. 2008 fick det folkets godkännande genom en folkomröstning och hittills har inte en enda missbrukare dött i ett schweiziskt injektionsrum och ingen har överfört hiv, hepatit eller andra sjukdomar som är så starkt förenade med injektionsbruk i Sverige.
Vi har valt att låta människor lida på grund av vår vanföreställning om att ett helt drogfritt samhälle skulle vara möjligt. Det behöver inte vara så. Släpp fantasin, minimera skadorna!

    Opinion