Arash Gelichkan skriver i Flamman nummer 44 att Vänsterpartiets deltagande i rödgröna samarbeten inte inneburit någon reell förändring, gjort att väljare ser oss som en del av problemet och att Vänsterpartiet i dag är för konformt med mittenregeringen. Jag tror att det empiriska underlaget för de slutsatserna är svagt.
Vänsterpartiet skapade under de år då vi förhandlade med regeringen 2014–2018 ett antal trendbrott. Stödet till välfärden ute i kommunerna ökade markant. Skattekvoten som andel av BNP började öka. Fördelningseffekterna av samtliga reformer var som natt och dag jämfört med Reinfeldts regeringar. Dessa effekter går att granska i jämlikhetsbilagan till den sista budgeten för denna period. Naturligtvis hade det sett ännu bättre ut om inte Vänsterpartiet endast haft 5,7 procent när perioden startade, och om Socialdemokraterna och Miljöpartiet gått med på krav om att införa förmögenhetsskatt och annat som vi föreslog. Men faktum kvarstår: våra förhandlingsinsatser skapade en markant skillnad både mot regeringen före och den regering vi har i dag. Om vår politik hade fortsatt med en ny rödgrön period och ett större vänsterparti, så hade vi på allvar vänt utvecklingen.

Efter varje valrörelse gör vi grundliga valanalyser. I den senaste, från 2018 års val, är det några saker som sticker ut. Dels är det att Vänsterpartiets växer kraftigt på några ställen – både arbetarklassområden och bland studerande och unga. Dels är det den stora entusiasm som präglat hela valrörelsen, som av många beskrivs som den bästa vi genomfört på decennier. De allra bästa valresultaten har vi gjort nästan uteslutande i städer som vi själva varit med och styrt: Stockholm, Göteborg, Malmö (fram till 2015), Uppsala, Gotland, för att bara nämna några. Om medborgarna hade sett vårt deltagande i rödgröna samarbeten som ett problem så hade vare sig entusiasmen eller röstsiffrorna infunnit sig.

Att Vänsterpartiet enbart skulle ha jublat perioden 2014–2018 får man vara mycket selektiv för att komma fram till. Vi har aldrig stuckit under stol med att vi anser att Socialdemokraternas i grunden liberala ekonomiska politik är ett mycket stort problem och det framförde vi ofta och offentligt under denna period. En mer korrekt historieskrivning är att Vänsterpartiet både genomförde en rad reformer tillsammans med regeringen och kritiserade framförallt skattepolitiken och som ett resultat av det växte från 6–7 procent i början av perioden till 9–10 strax före valet 2018. Det var inte av missnöje gentemot V som en del i slutändan röstade på S utan något helt annat som kunde märkas över hela landet i våra valstugor: det var att dessa vänsterväljare inte ville att SD skulle bli största parti.

Så varför sitter vi nu i ett läge där en S-ledd regering för högerpolitik och där alternativet till den är en M-SD-regering? Det är till hundra procent på grund av ett politiskt-strategiskt vägval som Socialdemokraterna gjort. Stefan Löfven har sedan 2015 – alltså långt före valresultatet 2018 – velat se en ”blocköverskridande regering”. Det bäddade inte bara för en mycket dålig politisk linje, utan försämrade markant möjligheterna att vinna valet. Nyamko Sabuni uttryckte nyligen detta förhållningssätt: ”Hur vore det om vi skulle vara gifta och jag säger: om tre år vill jag göra slut med dig”. Man kan bara spekulera i hur det hade sett ut om Löfven i stället helhjärtat omfamnat ett rödgrönt alternativ.

I detta helt nya och märkliga politiska läge är det vår uppgift att stoppa nedskärningarna i välfärden, uppluckringen av arbetsrätten och marknadshyror, inte att överlämna makten till Moderaterna och SD. Det verkar som att väljarna har en ganska god förståelse för den strategin. Vi har fler medlemmar än vi haft sedan början på 1960-talet och ligger opinionsmässigt runt de bästa siffror vi haft sedan 1998.