Vänsterpartiet år 2016 är ett parti med fler medlemmar, fler fungerande partiföreningar och ökande politiskt inflytande. För var och en som bevistade kongressen är det också tydligt att det finns ett starkt förtroende för partiledningen samtidigt som det finns plats för åsiktsskillnader och livliga diskussioner.
Naturligtvis finns det också meningsskiljaktligheter som i stället för att lösas på produktivt sätt, blir inflammerade. En sådan är uppenbarligen frågan om hedersvåld, som i åtminstone 15 års tid har puttrat under ytan. Frågan rör partiets grundvärderingar och potentiella konflikter mellan desamma, så det finns begripliga skäl till konflikt. Men en del av de saker som gör frågan onödigt konfliktfylld är att partiets ståndpunkter och agerande osynliggörs.
Vänsterpartiet har en tydlig och utvecklad politik: vi ser problemet med hedersvåld och vi verkar mot det. Vi är också emot svepande generaliseringar som syftar till att stämpla religiösa grupper eller områden. Det är en linje som uttryckts ganska många gånger vid det här laget, senast i en artikel av Jonas Sjöstedt i SvD (19/3, 2016).
Efter förra sommarens så kallade ”förortsdebatt” tog Vänsterpartiets verkställande utskott initiativ till just det som efterfrågas i denna debattartikel: en intern diskussion i Stockholmsdistriktet, som var öppen för alla medlemmar. Det framkom dels att en hel del inte överhuvudtaget kände till partiets politik och arbete, och dessutom att det inte fanns någon kritik eller nya förslag om vad som behöver göras (annat än att skriva in det som partiet redan uttryckt i den feministiska plattformen i partiprogrammet). Förutom detta möte har partistyrelsen och riksdagsgruppen diskuterat frågan. Och därtill kom frågan också upp under programdebatten på den kongress som just avslutats. Där var det uppenbart att partiets linje – igen – fick stöd och utvecklades vidare. Med andra ord: vi har gjort precis det som artikelförfattarna säger inte har hänt.
Emellertid utgör inte detta stora antal interna diskussioner något slags skydd mot den berättigade kritikstorm som Vänsterpartiet utsatts för när en av våra riksdagsledamöter postar en nazistisk video med rasistiska stereotyper och förklarar att det inte var något fel på innehållet i den. I en sådan situation är det absolut självklart att Vänsterpartiet måste reagera offentligt.
Som partisekreterare har jag flera gånger fått hantera medlemmar som uttryckt väldigt olämpliga saker på sociala medier. En klar övervikt av dem har för övrigt varit män. Men olämpligt beteende kan inte ursäktas av vare sig kön, hudfärg eller andra faktorer. Vi är ett feministiskt parti, inte ett identitetspolitiskt.
Läs debattörernas inlägg här
