Rörelsen

V måste ha socialismen som rättesnöre i industripolitiken

Det norska oljebolaget Equinors (tidigare Statoil) oljeraffinaderi i Nordhordaland. Till skillnad från svenska LKAB delar företaget ut större delen av vinsten till ägarna, vilket försvårar investeringar i ny klimatvänlig teknik. Foto: Marit Hommedal/NTB/TT.

Nooshi Dadgostars nya industripolitiska linje är rätt spår för Vänsterpartiet. Men för att klimatomställningen ska lyckas krävs att den förankras i socialismen.

Rörelsen

Nooshi Dadgostars nya industripolitiska retorik har väckt debatt om grön industripolitik och Vänsterpartiets ideologi. Kritikerna menar att grön industri­politik har gjort att V tappat sin ideologiska kompass. Men om vänstern vågar damma av gamla paradgrenar kan grön industripolitik och socialism förenas.

Arbetarrörelsen har de senaste 30 åren varit under angrepp främst i fördelnings­frågor från en nyliberal höger som vill omfördela till de rika. Men nu återupplivar klimatkrisen en nygammal politisk konfliktlinje: produktion.

Klimatkrisen är i hög grad ett planerings­problem: från naturvetenskapen har vi lärt oss vilka ekologiska gränser som finns, men dessa sprängs av en kapitalistisk ekonomi baserad på fossil energi och enorm resursförbrukning. Ska ekonomin och samhället kunna pressas in inom ekologins gränser måste vi inte bara reducera konsumtionen, utan också utveckla nya produktionssätt och teknologier.

Därför kan inte vänstern bara fokusera på fördelningsfrågor, för klimatkrisen kräver en plan för produktionskrafterna.

Vänsterpartiet och den radikala vänstern har en ideologisk tradition som en sådan produktionsorienterad politik bör grundas i. ”Uppgiften för svensk arbetarrörelse är att dels klara den industriella (i dag ekologiska) krisen, dels knyta antikrispolitiken på det industriella planet till en förändring av kvalitativa samhällsförhållanden – främst den sociala och ekonomiska maktstrukturen” skrev dåvarande vänsterpartistiska ledamöter i en industripolitisk riksdagsmotion från 1982. En krisorienterad industripolitik kan utformas på ett sätt där arbetarklassen stärks.

En ny socialistisk industripolitik bör ha två övergripande mål: att allokera resurser och produktion baserat på att lösa klimatkrisen, inte maximal avkastning, och att satsa på produktion som stärker arbetarklassen.

Kapitalismen producerar för avkastning, och med nuvarande teknologi innebär det ekologisk förstörelse. I Norge, där jag bor, investeras miljarder årligen i oljebranschen och nya avancerade tekniker utvecklas för att borra efter olja på flera hundra meters djup från flytande plattformar. Den tekniska utvecklingen är ett enormt slöseri sett ur ett ekologiskt perspektiv, för samtidigt som klimatkrisen blir allt mer akut ökar också behovet av teknologi som kan lösa den. Kapitalismen utvecklar samhällets produktionskrafter, men dess strukturer hindrar de tekniska framstegen från att användas till allmännyttiga ändamål.

Därför krävs en industripolitik som gör att resurser allokeras och produktion utförs med syftet att lösa klimatkrisen. LKAB:s satsning är ett exempel. De ska investera uppåt 400 miljarder i en ny produktionsteknik som reducerar motsvarande två tredjedelar av Sveriges territoriella utsläpp. Var kommer pengarna från? Den egna vinsten. Det betyder att LKAB:s ägare får mindre utdelningar. LKAB:s ägare är staten. Det är troligen inte ett sammanträffande, för om LKAB hade haft privata ägare hade de sannolikt inte haft lika stort tålamod med reducerade utdelningar över 20 år för att satsa på en ny produktionsteknologi. LKAB är därför ett exempel på att industriomställningen kräver att vinst investeras för att lösa klimatkrisen, i stället för att gå till utdelningar till ägarna. Grön statssocialism där resurser prioriteras för sociala mål.

Det norska oljebolaget Equinor (tidigare Statoil), som ägs till 67 procent av norska staten, gör det motsatta. Företaget investerar cirka 100 miljarder i året, men hittills har bara några procent gått till förnybar energi, medan den överväldigande majoriteten går till olja och gasutvinning som är extremt lönsamt. Det är faktiskt så lönsamt att företagets utdelningar inte är nog, utan det betalar ut ännu mer genom ett finansmarknadsprogram som kallas ”aktietillbakaköp” på tio miljarder kronor om året. Fossil statskapitalism, eftersom företaget drivs med syftet att maximera utdelning till ägarna, oavsett de ekologiska konsekvenserna.

Kontrasten mellan LKAB:s långsiktighet och Equinors vinstmaximering visar hur kortsiktiga vinstintressen står i vägen för klimatomställningen.

Den andra delen av en socialistisk industripolitik handlar om arbetarklassen. Precis som välfärdssamhället byggdes av arbetarklassen kommer det gröna samhället att byggas av arbetarklassen. Det var inte Ingvar Kamprad som möblerade folkhemmet. Han kunde surfa sig till framgång när politiken utlöste en byggboom och hans anställda gjorde jobbet.

Eftersom klimatomställningen innebär en enorm mobilisering av resurser mot gröna sektorer kommer efterfrågan på arbetskraft att öka och arbetslösheten minska. Det innebär en möjlighet för arbetarrörelsen att ställa hårdare krav på inflytande, lön och arbetsförhållanden. Med en starkare arbetarrörelse blir det också svårare att rekrytera till lågproduktiva skitjobb, till exempel de nya gigjobben eller osäkra deltidsanställningar på Amazon-lagret.

Att mobilisera arbete till klimat­omställningen kommer att kräva en mycket mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Existerande kompetens och omställningens kompetensbehov måste kartläggas och utbildningsprojekt lanseras. Arbets­förmedlingen måste få en mycket mer aktiv roll i att prioritera arbetskraften.

När staten satsar på gröna sektorer bör det komma med flera krav: kollektivavtal, stopp för generösa bonusar till företagstoppar finansierade med statliga pengar, inga aktietillbakaköp, ägande i stället för lån, krav på att nya patent ska delas med utvecklingsländer, och så vidare.

Ska en seriös klimatpolitik bli verklighet måste den få folkligt stöd. Därför måste klimatomställningen bli ett stort steg framåt för folkflertalet. Att utveckla en politik för sociala framgångar i klimatpolitiken är vägen till att realisera en radikal klimatpolitik. Så länge kortsiktig vinstmaximering styr produktionen är omställningen omöjlig. I stället måste resurser prioriteras och arbetarklassen stärkas om vi ska undgå klimatkatastrofen.

Klimatomställningen tvingar in vänstern på ovan terräng: att utveckla politik för produktionsutvecklingen. Den nya linjen under Dadgostar pekar i rätt riktning. Men för att hitta en stabil och ideologisk riktning på industripolitiken framöver måste Vänsterpartiet våga söka svar på samtidens utmaningar i socialismen.

    Opinion