Perfekt plats, tänker jag när jag kliver in på Espresso house i centrala Stockholm. Den etableringsaggressiva och överprisade kedjan är kanske det mest integrerande svenska offentliga rummet. Med sin anonymitet och generiskt kontinentala air erbjuds den optimala miljön för min intervju. Här samlas den daglediga, den egenanställda, förortsfolket såväl som reklam-vd:n. Tobias Hübinette och jag har inte träffats förut, men är man det minsta intresserad av antirasism eller adoptionsfrågor och har konton i sociala medier så vet man vem han är, forskaren och opinionsbildaren som med sitt prydliga språk, ibland lutande mot det torra och garderande, ger upphov till långa trådar av engagemang från både höger och vänster. Nu gäller det hans senaste bok: Den svenska färgblindheten.
Tobias Hübinette är bland mycket annat känd för sitt passionerade engagemang i adoptionsfrågan. Som adopterad var han tidigt ute med att orsaka dålig stämning genom att ifrågasätta de förment altruistiska incitamenten att flyga hem barn från fjärran länder. Förenklat menar han att den godhet som ligger i idén om att rädda ett barn med ett annat utseende och hudfärg från fattigdom och låta det växa upp som om det inte vore någon skillnad, skymmer historier om kriminell verksamhet, kolonialism, rasism och hjärtskärande uppbrott mellan mödrar och deras barn. Det har också med den svenska färgblindheten att göra. Jag börjar med att be om en definition.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!