”Jag älskar när tjejer är lite galna”, är en komplimang i dag. Samtidigt som normerna kring att arbeta, sträva och vara lyckliga är stränga, ska vi helst också sticka ut från mängden. Men för den som sticker ut för mycket byts komplimangen ut mot ”är du deprimerad, bipolär? Du verkar inte normal”? Det blir allt vanligare att kategorisera oss själva och andra i diagnoser.
Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, gick nyligen bort. Efter sig lämnade hon en rad böcker i vilka hos nystat i vad som döljer sig bakom diagnoserna. För vad är en diagnos, och vem är egentligen sjuk?
En historisk konstant är att kvinnor oftare än män klassas som psykiskt sjuka. Kvinnors frihet har varit snävare, och för varje försök till normbrytande har en diagnos snabbt kunnat ställas. I Johannissons senaste bok, Den sårade divan, gestaltas detta bland annat genom författaren Agnes von Krusenstjerna. Hon är tidvis högproduktiv men ber själv om att bli inlagd för att kunna ”rasa ut”. Samtidigt som hon lider, använder hon sjukdomen som väg ut ur ett begränsat liv och bryter genom den normer i förhållande till karriär, familjeliv och sexliv. Berättelsen om Krusenstjerna är inte bara en berättelse om kvinnlig galenskap, det är också en berättelse om klass. Krusenstjerna är överklasskvinnan som tog makten över sin diagnos.
Oftast är det dock inte makt, utan maktlöshet, som definierar förhållandet till diagnoser. ”Svagare” grupper tenderar bli överrepresenterade; kvinnor, låginkomsttagare, och människor utan inflytande. Det normala likställs med det friska, och det friska med det produktiva. Men Agnes von Krusenstjerna var både sjuk och produktiv, något som öppnar upp för en genistatus vanligtvis förbehållen män. Hade hon ansetts vara sjuk i dag?
Johannisson ville inte förminska behovet av diagnoser, de erkänner mänskligt lidande och möjliggör stöd från samhället, men hon såg risken med att varje avvikelse från den allt trängre ram för det ”normala” sjukförklaras. Johannisson varnade för att nya sociala kategorier föds med diagnoser och att dessa blir en lösning till problem som i själva verket handlar om glappet mellan samhällets krav och människors förmåga. Här finns början till en samhällskritik som vi bör bevara och utforska, även efter Johannissons bortgång.