Jag är judinna men har aldrig firat Hanukkah, den högtid som infaller nära julen. Förklaringen är att mina föräldrar inte hade med sig några judiska traditioner, då de kom från en öststatskommunistisk miljö, utan religiösa högtider med i bagaget. När jag började på en svensk förskola i ett miljonprogramsområde dränktes jag direkt i de svenska sedvänjorna och musikaliska kulturarvet. Det formade mig i grunden och jag har alltid älskat luciafirandets allvar och ålderdomliga harmonier.
Men som vuxen har jag alltmer känt mig kluven inför hur kristendomens humanistiska budskap, paketerat i hänförande oratorier, orgeltoner och rökelsetunga kyrkvalv, ytterligare distanserat mig från mitt judiska arv. Den överväldigande känslan av att mumsa i sig något som inte tillhör mig har uttryckts på pricken av den franska filosofen Hélène Cixous, själv judinna, född i Algeriet men med stark fransk identitet.”Jag är kristendomens ande. På knä du avkomma till en dålig ras. Du kortlivade…/…/Ut, lilla judinna. Snabbt innan jag döper dig. ’Ära’ vilket ord. Ett namn för arméer och katedraler, för högtidliga segrar; det var inget ord för en judekvinna.”
Då mina föräldrar ändå ansåg att jag borde bekanta mig med judendomen sattes jag i den judiska skolan i Stockholm. Där lärde jag mig om Hanukkah, utan att förstå innebörden. Det var någonting om en väpnad konflikt där de i underläge lyckats att hålla en oljelampa brinnande i åtta dagar i stället för beräknade en dag. Det är väl vackert, men var det verkligen hela sanningen för en tradition som överlevt flera tusen år?
En vän som börjat anstränga sig för att återknyta till sin historia visade mig nyligen en artikel i Washington Post som handlade om Hanukkahs bakomliggande ursprung. Han fann det bekymmersamt. Det visar sig handla om just det han och jag på varsitt håll funderat över, nämligen assimilation, en ständig följeslagare i judiskt liv. Ömsom överlevnadsinstinkt, ömsom en inre drivkraft att bryta gränser samt tidvis något att tvingas in i – eller straffas för. Händelsen utspelar sig under hellenismen, en period i Mellanöstern av intensiv kulturblandning. Nu som då fanns grupperingar, bland annat makkabéerna, som starkt ogillade sekulariseringen bland judar. De inledde våldsamma attacker mot de egna i ett slags inbördeskrig. Deras kamp för isolering blir då en hyllning av egenvärdet av ett folks bevarande. Ungefär samma spänningar som idag, således.
Att Hanukkah numera har den festliga status hänger sannolikt ihop med närheten till julen. Budskapet har fallit i dunkel och i stället har det blivit barnens högtid med spel och presenter. Själv fortsätter jag att fira jul och att känna gemenskap med de helleniserade judarna på 200-talet. Hade jag levt då är jag övertygad om att jag hade dansat med dem.