När forskningsprojektet Folkfronternas estetik ska presentera sina preliminära slutsatser i Stockholm i helgen ska föreställningar, utställningar, diskussioner och läsningar reda ut frågor om hur dåtidens estetik och kulturpolitiska visioner kan speglas i samtiden.
Det började med ett boktips om Peter Weiss Motståndets estetik, som blev en studiecirkel, som blev forskningsprojektet Folkfronternas estetik. På vägen bildades den oberoende gruppen Agentur, bestående av poeter, konstnärer och forskare. Under ett drygt år har de studerat folkfronterna – de breda koalitioner av vänsterpartier som bildades i en rad länder under 30-talet mot fascismen – och den kulturproduktion som kom ur de organisationer, konstnärer, journalister och politiker som var engagerade i rörelsen.
– Jag kände att jag hade dålig koll på den fasen i den europeiska historien. Det där sista försöket att upprätta enhet i motstånd, i en situation där det verkade omöjligt, det ville jag förstå bättre. Det står i direkt relation till den nya ytterhögerns frammarsch nu, säger Kim West, konstkritiker och doktor i estetik.
Pandemin stängde snabbt ned möjligheterna för publika arrangemang, så projektet har presenterats i publikationer, i form av bland annat rapporter om Tillie Olsens prosapoem om hamnstrejken i San Francisco 1934, Simone Weils skrift Fabriksdagbok om sin tid som verkstadsarbetare på 30-talet och Bertolt Brechts pjäs Vad kostar järnet? om svensk malmexport vid andra världskrigets början.
Varför är folkfronterna relevanta för oss i dag?
– Det fanns en vilja att hävda giltigheten i ett vi mot fascismen, där det egentligen inte fanns något ”vi”. Och det är en idé som förblir stark. Oförenliga krafter som ändå går samman i ett starkt socialistiskt projekt. Folkfronter fanns på många platser. En avgörande händelse var när Sovjetkommunismen bröt med sin självdestruktiva sekterism och slutade att betrakta socialdemokrater som värre än fascister. Vilket möjliggjorde att folkfronterna kunde bli breda och starka krafter som kunde genomföra radikala reformer. Som i Frankrike där de satt i regering i två år, men också i Spanien i det styre som Franco gjorde uppror mot, och i USA med ”popular front”. Det var ett nästan utopiskt socialistiskt ögonblick i europeisk och amerikansk historia.
Hur skiljer sig dåtidens koalitioner mot fascismen från nutidens?
– Vi har arbetat med det här projektet under samma tid som januariöverenskommelsen styrt. På många sätt har samarbetet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet och Liberalerna motiverats som ett slags front mot Sverigedemokraterna. Men det är en falsk jämförelse. Även om folkfronternas historia i en radikal vänstertradition ofta har avfärdats och setts som ett steg i den revolutionära arbetarklassens förlust och nederlag, så var det trots allt ett starkt socialistiskt projekt i olika nationella kontexter. Man kan inte på ett meningsfullt sätt jämföra dagens S-regering med folkfronterna, den har övergivit sitt socialistiska arv.
Kulturpolitiken var ett tydligt inslag inom folkfronterna – hur står den sig i dag?
– Det fanns en stark idé om att samhället kom ur kulturen och de började formulera en radikal och demokratisk kulturpolitik där målet var social jämlikhet. I dag är kulturpolitik i första hand resursfördelning till en yrkessektor, och handlar om att tillhandahålla medel för yrkesverksamma kulturarbetare. Detta är viktigt nog, men jag tror att det också är väsentligt att tänka på kulturpolitiken som ett politiskt projekt, och att vi behöver möta ytterhögerns mobilisering med en offensiv idé om vad det skulle kunna vara.
Lördag den 9 oktober från klockan 12 på Hägerstensåsens Medborgarhus i Stockholm presenterar Agentur delar av sitt arbete med Folkfronternas estetik. För mer info, se agentur.ooo.
