Opinion

Vad kan EU göra för att rädda klimatet?

Stellan Hermansson om det maktskifte som krävs för att EU ska använda sitt ansenliga inflytande för att hjälpa klimatet istället för fossilindustrin.

Opinion

 

Värmeböljor, skogsbränder och översvämningar är dagliga nyheter i medierna. Då och då ser vi också vetenskapliga rapporter som understryker vikten att agera omedelbart mot annalkande klimatkatastrof. Det borde leda till omfattande debatt och politiska beslut för kraftfulla motåtgärder.

Men så sker inte. I stället tycks rapporterna glida in i glömskans dimma. De högerkrafter som i huvudsak kontrollerar medierna har sitt ansvar för detta.

Det är dock inte enda förklaringen. Visst är det många människor som engagerat sig i kampen för klimatet. Men det behöver bli ännu fler som sätter politiskt tryck på de folkvalda beslutsfattarna.

Inte minst gentemot ledamöterna i EU-parlamentet. Vi vet redan att när de sätts under press av breda folkrörelser så drivs också höger­politikernas marknadsliberala förslag tillbaka. Skarpa beslut i klimatfrågorna är både nödvändiga och möjliga. Men det kräver fler rödgröna krafter i EU-parlamentet och ökat utomparlamentariskt tryck på de folkvalda.

EU har hittills satsat på att göra klimatomställningen till en handelsvara genom utsläppshandelssystem (EU ETS). Det hade varit bättre med ett helt annat system byggt på lagstiftning om utsläppsnivåer. Men fossil­industrin och dess lobbyister har nära relationer med EU-kommissionen som lägger lagförslagen.

Nu finns ETS-systemet och det behöver en grundläggande reform. Viktigast är att priset på koldioxid ökar. Det finns för många utsläppsrätter vilket medfört att företag till låg kostnad kunnat köpa sig rätten till stora utsläpp. Trots allt, så har miljörörelsen, progressiva partier och vissa EU-länder har lyckats driva igenom att antalet utsläppsrätter ska skäras ned med start år 2019. Men systemet måste förändras ännu kraftigare så att priset på utsläppsrätter stiger, så att fler utsläppsrätter skrotas från systemet, så att minskningskurvan blir betydligt brantare.

I EU-parlamentet pågår en ständig klimat- och miljökamp. På ena sidan röda, gröna och andra partier som insett klimatkrisens allvar. På andra sidan högerpartier som tänker dogmatiskt marknadsliberalt och gärna lyssnar på fossil­industrins lobbyister.

Det rör sig trots allt sakta framåt, men alltför sakta. En rad viktiga klimatbeslut finns på den röd/gröna kravlistan: Det krävs högre miniminivåer. Medlemsländer måste också få sätta ribban ännu högre, gå före och visa väg. Alla målsättningar för klimatet kan höjas och det med bindande regler för förnybar energi, energieffektivitet och utsläppsnivåer.

EU:s jordbrukspolitik måste helt läggas om, för den är extremt kostsam och negativ för miljön. Europeiska investeringsbanken behöver ett grönt regelverk så den blir en riktig klimatbank. EU kan också bidra till att det blir billigare och snabbare att åka tåg. Och minska flygandet.

I uppropet ”Det är folkets tur nu” skriver vänsterpartierna från Portugal, Spanien, Frankrike, Sverige, Danmark och Finland; ”Vi måste bryta med EU:s marknadsbaserade lösningar på klimatförändringarna. I stället behöver vi klimatinriktade lösningar som baseras på statliga investeringar i ren och säker energi och i grön teknologi”.

Uppropet knyter samman kampen för miljö och klimat med kampen för social rättvisa, jämställdhet och internationell solidaritet. I ett samhälle som konsekvent arbetar för jämlikhet så bidrar alla efter bärkraft, också för klimatet. Det är rödgrön politik som krävs för att omställningen ska bli hållbar.

Om man anser att människors liv, både i syd och i nord på vår jord, är viktigare än fossilindustrins profitbegär, så inser man också att EU-parlamentsvalet 2019 blir oerhört betydelse­fullt.

  • EU
  • klimatet

Opinion