Opinion

Vad kan vänstern lära sig av brexit?

”Frågan Vänsterpartiet står inför är inte om vi vill driva eller pausa ett utträdeskrav. Frågan är vilken typ av utträdeskrav vi vill driva”, skriver Per Markus RIsman.

I stället för att säga ja eller nej till EU bör Vänsterpartiet sätta sig ned och fråga sig vad vi ska säga ja eller nej till, menar Per Markus Risman.

Opinion

Debatten om att Vänsterpartiet ska pausa kravet på EU-utträdet har skapar stor debatt både här i Flamman (”Våga visa EU-motstånd i valet!”, Flamman nr. 2/2019), andra vänstertidningar (”Inte främst EU som hindrar en progressiv politik”, ETC, 7/01, 2019) och på sociala medier sedan det meddelats. Frågan berör väsentliga delar om hur en modern vänster bör positionera sig men har förenklat hamnat i ett läger för att driva utträde, och ett annat mot att driva frågan. Ingen har dock stannat upp och ställt sig frågan vad ett utträde innebär, och vilka lärdomar vi kan dra från det exempel som alltid kommer upp i debatten; brexit.

Om brexit lärt oss något så är det att EU inte är ett monolit-samarbete. Det är snarare ett lager av avtal och överenskommelser. Dessa lager är det som i Storbritannien har blivit en tredelad debatt om Storbritannien ska lämna hela EU genom en hård brexit, en del av EU genom en mjuk brexit eller inget av EU. Och även om den debatten ibland framstår som mer löjlig än den vi har i Sverige är den vida mer nyanserad.

Problemet med EU är inte att studenter kan studera fritt i Europa, att vi samarbetar kring klimatomställning eller att man kan resa visumfritt. Problemet är att i EU:s DNA vilar en giftig cocktail av företagsintresse, federalismsträvan och nyliberalism som undergräver svenska löntagares rättigheter, driver fram privatiseringar och förhindrar en radikal finans- och välfärdspolitik. Att det är så blev tydligt när EU, med euroländerna i spetsen, tvingade vänsterregeringen i Grekland att mot folkets vilja gå med ett nyliberalt finanspaket för att få lån. Senast blev det tydligt när EU skickade tillbaka Italiens budget som, oavsett vad man kan tycka om deras regering, innehöll progressiva reformer som skulle gynna breda delar av den italienska arbetarklassen. Samtidigt står EU handfallet när fascistoida regeringar i Ungern och Polen inskränker pressens, forskningens, kulturens och rättsväsendets oberoende och frihet. Det är här vi som socialister och feminister bör lägga vår kritik.

Problemet är att i EU:s DNA vilar en giftig cocktail av företagsintresse, federalismsträvan och nyliberalism som undergräver svenska löntagares rättigheter, driver fram privatiseringar och förhindrar en radikal finans- och välfärdspolitik

Att det problemet är vad som föreligger blir väldigt tydligt i brexitsammanhang. Trots olika högerextrema kampanjer drevs brexit av ett folkligt missnöje mot en negativ löneutveckling, nedmonterad välfärd och ökade klassklyftor. Även om det ansvaret ligger på Storbritanniens höger är det väldigt tydligt att EU utgör en vägblockad för den progressiva politik som bland annat Labourledaren Jeremy Corbyn föreslår som skulle rulla tillbaka den utvecklingen.

Vad brexit också lär oss är att vänstern lätt kan splittras i frågan mellan en yngre, mer urban kader å ena sidan och en mer traditionell, rural kader å andra sidan. Medan Labours nya, ofta unga medlemmar är emot brexit är de flesta av Labours väljare mer skeptiska mot EU. Vidare riskerar splittring uppstå mellan facken, som vill stanna i EU, och Labours ledning, som än så länge är för en mjuk brexit. Samma risk för splittring finns för oss i den svenska vänstern. Med de tusentals nya, huvudsakligen unga medlemmarna som gått med i Vänsterpartiet som inte är fullt lika EU-skeptisk som den mer traditionella medlemsbasen är det viktigt att tänka på hur vi sätter ned foten i frågan.

I stället för att säga ja eller nej till EU bör Vänsterpartiet sätta sig ned och fråga sig vad vi ska säga ja eller nej till. Ett tydligt nej till samarbete som rör den koordinerade utrikespolitiken, jordbruk, finanspolitik och delar av den fria rörligheten medan vi säger ja till samarbeten som rör forskning, klimatomställning samt möjligheter att studera och semestra fritt i Europa är en väg framåt. Den vägen skulle klara av att lägga grunden för en utträdespolitik grundad i en progressiv och radikal analys som åtnjuter brett stöd bland vänsterns nutida och framtida medlemmar samt väljare.

Frågan Vänsterpartiet står inför är inte om vi vill driva eller pausa ett utträdeskrav. Frågan är vilken typ av utträdeskrav vi vill driva. Det kräver en noggrann diskussion både inför men även efter EU-valet i maj, där vi vågar erkänna att det finns saker med EU som är bra samtidigt som vi kritiserar EU:s nyliberala ramverk. Det skulle innebära en mjuk swexit-linje som både kan ena vänstern och flytta fram våra positioner.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Brexit
  • EU
  • EU-valet
  • vänsterpartiet

Opinion