Vänsterpartiet har nu länge i praktiken utgjort det enda socialdemokratiska partiet i svensk politik. Det vill säga det har haft en reformistisk snarare än en revolutionär inställning till hur socialismen bör uppnås (var Socialdemokraterna själva står i frågan om socialism behöver knappast påpekas). De senaste åren har dock marken flyttats ytterligare under partiernas fötter. Med ett socialdemokratiskt parti som aktivt bidrar till att genomföra nyliberala reformer är det naturligtvis helt rätt av Nooshi Dadgostar att kliva in i tomrummet som lämnats efter maktpartiet och framställa sitt parti som Sveriges egentliga socialdemokrati, vilket också märks i opinionsmätningarna. Men det innebär också att man måste välja rätt bland alla de versioner av Socialdemokraterna som har existerat under årens lopp. Det är varken 1990-talets eller 1960-­talets socialdemokratiska politik som behövs i dagens krissituation – det är 1930-talets.

När den ekonomiska krisen bröt ut på 1920-talet famlade arbetarrörelsen efter en strategi för att hantera den. Det socialdemokratiska arbetarpartiet, som redan hade påbörjat sin färd bort från en rent marxistisk uppfattning av ekonomin och historien, prövade olika idéer, men inget omsattes systematiskt i praktiken. Det var först när Ernst Wigforss blev finansminister som det började röra på sig.

Wigforss var inte utbildad nationalekonom utan lingvist (avhandlingsämnet Södra Hallands folkmål antydde inte direkt att han skulle komma att bli en av 1900-talets viktigaste politiker). Men inför ett parti­väsende som var fast i sina respektive dogmer – en socialdemokrati som förnekade att en kapitalistisk kris kunde bekämpas med kapitalismens egna verktyg och en höger som hävdade att allt stöd till arbetslösa bara skulle förvärra krisen och att marknaden snart skulle återgå till sitt ”naturliga” jämviktsförhållande – var hans idéer helt unika. Genom att föregripa John Maynard Keynes tankar om underskottsfinansiering och kontracyklisk ekonomisk politik med flera år, lade Wigforss i början av 1930-talet grunden för det som skulle komma bli socialdemokratins nya ideologi: ”planhushållningsideologin”.

Som Leif Lewin skriver i sin avhandling Planhushållningsdebatten hade de svenska socialdemokraterna som första revisionistiska parti i världen i början av 1930-talet lyckats uppnå ett handlings­program för att bekämpa krisen. Inget annat land förde heller en lika expansiv politik som Sverige. Den nationalekonomiska amatören Wigforss fick pedagogiskt förklara för inskränkta liberaler i riksdagen vad en multiplikatoreffekt var – det vill säga principen om att om en grupp fattiga människor ges pengar kommer de i sin tur att spendera dem och på så sätt få generera högre inkomster för andra grupper i nästa led. Regeringen drog på 1930-talet igång stora arbetsskapande projekt för detta ändamål (något som hade krävts av kommunisterna sedan 1920-talet). Snart började också arbetslösheten sjunka, innan andra världskriget utrotade den helt i två generationer framöver.

Dadgostars Vänsterparti har lagt fram flera bra förslag på hur man bör hantera den rådande krisen, såsom 25 miljarder till välfärden och nu senast en ”bottenplatta” för äldreomsorgen. Men trots det finns det inget parti till vänster som erbjuder en tillräckligt ambitiös krispolitik. Sveriges arbetslöshet på 8,6 procent är sjunde högst i EU. Men bland Vänsterpartiets krisförslag finns, utöver förslag om att tillfälligt extra-anställa personal i äldreomsorgen, inga som som riktar sig mot jobbskapande. Samtidigt ojar sig media över de fantastiskt stora summor som Magdalena Andersson ska spendera för att möta krisen – 100 miljarder kronor är ingenting i internationell jäm­förelse, inte ens relativt sett.

Om vi på riktigt vill bekämpa krisen och skapa full sysselsättning, vilket borde vara ett självändamål även utan en kris, krävs att vänstern inspireras lite mer av Wigforss. Det första man kan göra är att överge det största hindret för en aktiv konjunkturpolitik, nämligen det finanspolitiska ramverket. För så länge V stödjer det rättfärdigar man att varje kris ska följas av en rejäl dos åtstramning. Inget kunde vara mindre socialdemokratiskt än det.