Opinion 10 januari, 2019

Våga visa EU-motstånd i valet!

Sverige och EU har hängt ihop länge nu i en inte helt funktionell relation. Ana Süssner Rubin menar att det är en illusion att tro att det kommer uppstå jämlik, socialistisk kärlek i framtiden. Det är dags att göra slut med EU nu!

Året är 2019.
Vi har precis fått läsa att 2262 människor har dött i Medelhavet under föregående år när de blev offer för EU:s koloniala flyktingpolitik. När jag skriver dessa rader bråkar EU-länderna dessutom om vem det är som kan tänka sig ta emot 49 (!) båtflyktingar som sitter fast i två räddningsbåtar utanför Malta. Inget EU-land vill. Vare sig de med höger- eller vänsterregeringar.

Listan över områden där EU antingen bedriver bristfällig eller rentav katastrofal gemensam politik skulle kunna göras mycket lång. Ändå finns de som verkar tro att det skulle vara realistiskt att göra om dagens reellt existerande Europeiska union till ett vänsterprojekt.

Jag talar om samma EU som driver en förödande frihandelspolitik, bereder väg för lönedumpning och för en ansvarslös jordbrukspolitik och en extremt motsägelsefull miljöpolitik.

De människor som tror på att det går att ta över EU, går lagom till upptakten av nästa EU-valrörelse ut med budskapet att det behövs en stark vänster för att förändra EU inifrån. Ett sådant exempel är det europeiska uppropet ”Det är folkets tur nu” som bland annat Vänsterpartiet har skrivit på.

Uppropet, som några vänsterkrafter i Norden och i sydvästra Europa har enats om, är ett vackert manifest. Där står till exempel att läsa att ”vi måste bryta EU-fördragen och EU:s ekonomi- och finanspolitik”. Bra saker, tycker såklart en vänsterpartist. Men det är också ett intetsägande dokument. Som Willy Neumann skrev i Flamman i december (nr 49/2018), det räcker inte att skriva socialistiska önskelistor, om det inte finns förutsättningar att genomföra dem.

Låt oss titta på förutsättningarna: EU är en överstatlig struktur som bildades för att skydda de olika medlemsländernas koloniala och ekonomiska intressen. En union för kapitalet. Fackliga rättigheter, jämställdhet eller klimatpolitik är bisaker för EU.
Och bisaker hamnar inom EU bästa fall i något ”socialt protokoll”, det vill säga ett slags högtidligt uttalande av relativt dunkelt karaktär, en sorts frivillig B-lagstiftning. Just ett sådant protokoll önskar sig den nya EU-kritiska vänstern: ”Ett europeiskt samarbete måste baseras på ett socialt protokoll som värderar schyssta arbetsvillkor och sociala rättigheter högre än den fria rörligheten för tjänster och kapital.”

Det vore naturligtvis önskvärt att EU antar ett fördrag eller ett sorts socialt protokoll. Det ska vi kämpa för i parlamentet och på gatorna och arbetsplatserna! Men att tro att schyssta arbetsvillkor och sociala rättigheter någonsin kommer värderas högre än – eller ens lika högt som nyliberalismen inom EU är just ett önsketänkande. EU bygger på att främja frihandel och att gynna storföretagens intressen. Och det beror inte på att EU-vänstern skulle ha för lite inflytande i EU-parlamentet, utan det beror på EU:s grundläggande konstruktion.
De krav som finns med i det här eurovänster-uppropet utgör i princip svenska Vänsterpartiets EU-valplattform, innehållsmässigt. I alla fall enligt det förslag som partistyrelsen gick ut med i höstas.

Låt oss titta på förutsättningarna: EU är en överstatlig struktur som bildades för att skydda de olika medlemsländernas koloniala och ekonomiska intressen. En union för kapitalet

Och valplattformen sägs vara så pass bra att partiet helt sonika inte behöver ta upp frågan om ett EU-utträde överhuvudtaget under den kommande valrörelsen. ”Det är inte aktuellt”, slog Jonas Sjöstedt fast när förslaget presenterades på en presskonferens.
”Är detta det mest radikala ni har kunnat komma på för den kommande EU-valrörelsen?!” skulle jag ropat om jag fortfarande hade suttit i partistyrelsen eller funnits med på den där presskonferensen.
Min slutsats är nämligen att den socialistiska kravlistan som finns i det där uppropet kan vi fet-glömma så länge EU existerar. Men enligt partiets biträdande partisekreterare Hanna Gedin är partistyrelsens förslag till EU-plattform visst ”EU-kritiskt”. Den kritiserar nämligen det som EU (ännu) inte gör. Till exempel värna om flyktingar, om klimatet, om schyssta arbetsvillkor, om social rättvisa. Och så vidare.

Är inte alla svenska riksdagspartier EU-kritiska, i alla fall lite? EU kritiseras ju i princip av alla partier. Centerpartiet är kritiskt mot EU:s jordbrukspolitik. Miljöpartiet är kritiskt mot EU:s miljöpolitik. Moderaterna är kritiska mot EU:s finanspolitik. Liberalerna är kritiska mot EU:s frihandelspolitik. Och Vänsterpartiet är kritiskt mot både det ena och det andra. Allt kan och bör liksom bli bättre, bara vi gör det gemensamt i EU!

Kom igen. Vad tjänar det till när vi, som inte bara är lite kritiska utan extra kritiska mot dagens EU-politik, bara viftar med vårt EU-valprogram med alla sina fina krav på vad EU bör göra? Vad tjänar det till, när vi inte samtidigt passar på att berätta för folk att vi faktiskt tror mer på ett EU-utträde än på sociala protokoll som eventuellt signeras och och förmodligen glöms bort i Bryssel?

Som Kajsa Ekis Ekman mycket riktigt har påpekat: alla farhågor vi EU-motståndare lyfte fram vid folkomröstningen 1994 har inträffat. Arbetslösheten har ökat, fackets inflytande minskat och Sveriges självständiga röst i internationella frågor har tystnat.
Att lämna EU ”framstår som allt mer avlägset” därför att andra partier inte vill detta, ej heller en majoritet av väljarna, säger Jonas Sjöstedt. Jaha? Men är det mer realistiskt att tro att vi kan skapa ett ”Rött EU” inom den närmaste generationernas levnadstid? Ska vi hellre lämna walk-over i frågan om ett EU-utträde till nationalister och fascister än att ta en fajt och utnyttja EU-valrörelsen för att få fram ett riktigt kritiskt budskap mot EU – från vänster?

Jag tror i stället att vi kommer närmare våra socialistiska, feministiska och klimatpolitiska visioner om vi vågar vara offensiva. Och det innebär att lyfta fram ett konfliktperspektiv: exemplifiera hur EU påverkar oss, allt det dåliga med EU. Berätta hur vi mycket bättre vi kan bygga ett jämlikt Sverige – ja en jämlik värld – utan EU.

EU har aldrig gynnat arbetarklassen, stöttat kvinnors rättigheter eller hjälpt människor på flykt. Vi har aldrig gillat EU, vi gillar fortfarande inte EU. Vi har hängt ihop länge nog nu i en underlägsen relation, Sverige och EU. Det är en illusion att tro att det kommer uppstå jämlik, socialistisk kärlek i framtiden. Det är dags att göra slut med EU nu!

Vänsterpartiet behöver komma ut tydligt i vårens val. Låt oss vara just tydliga när vi fastslår Vänsterpartiets förslag till EU-valplattform i februari. Låt oss våga gå till val på EU-motstånd!

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 mars, 2026

Det här är Storbritanniens nya ytterhögerparti

Rupert Lowe reser sig under ett anförande i det brittiska parlamentet våren 2025. Foto: Wikimedia.

Ett etnonationalistiskt parti som öppet flörtar med extremhögern och har storskalig återvandring högst upp på den politiska agendan. Så beskrivs det nya brittiska partiet Restore Britain, som enligt partiledaren Robert Lowe redan nått 95 000 medlemmar – och som kan backas av miljardären Elon Musk i nästa val.

I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.

– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 mars, 2026

Joel Halldorf: De högerkristna vill se ett heligt krig mot Iran

Fullmånen lyser över Sankt Sarkiskatedralen i Tehran, Iran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.

President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.

Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 mars, 2026

Venezuelas vänster navigerar efter en ny karta

En kvinna vilar intill de tält som satts upp av anhöriga till politiska fångar, medan de väntar på besked utanför fängelset El Rodeo I i Guatire i delstaten Miranda i Venezuela, den 25 februari 2026. Foto: Pedro Mattey/AFP.

Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)