Vi vet att den västerländska livsstilen är förödande för klimatet. Vi vet att konsumtionssamhället är ohållbart.
Ändå har till och med vi inom vänstern svårt att ens prata om en enklare livsstil.
På 70- och 80-talen pratades det mycket om enklare livsstil. I vänstern och i frikyrkan försökte många familjer leva på en lön – båda jobbade halvtid, eller den ena var hemmapappa-mamma. Då blev tid över för långkok och bakning, stressen blev mindre så behovet av dyra resor försvann. En dagstur med cykel eller kollektivtrafik räckte långt. Det hela var ett medvetet val, en solidaritet för en ny ekonomisk världsordning.
I dag har pensionssystemet gjort ett sådant val omöjligt, och det är nästan omöjligt att bo billigt.
Och hela tiden hör vi att hjulen måste snurra. Köp, köp! Annars bidrar du till arbetslöshet.
Även om prylarna görs i Kina så kan du ta ansvar för jobben i detaljhandeln.
Så har vi rut och rot, som gynnar konsumtionen och subventionerar en livsstil där vi prioriterar bort att ta hand om hemmet.
En del projekt för enklare livsstil blev inte så bra, det fanns gröna vågare som inte tog till sig landsbygdsbefolkningens kunskap utan fick halvsvälta och frysa vid survedsbrasor som blev rena kolningen. Någon ville i solidaritetens namn avstå tvättmaskin, och visste inte att handtvätt slukar mer varmvatten. Och att gå ner i arbetstid kunde lätt bli en kvinnofälla.
Annat vore väl värt att damma av, som samåkning, kollektiv av olika grader, odlingskurser, avstå från utlandsresor…
Några saker har faktiskt blivit bättre; inte många värmer upp huset med olja och second hand har blivit en folkrörelse. Det skapar både miljövänligt återbruk, arbetstillfällen, bistånd och sociala mötesplatser.
Vi vet alla att jobben inte kommer att räcka till när företagen flyttar utomlands, och vi vet att vår livsstil tar död på jorden.
Det paradoxala är att köttätandet och flygresorna bara ångar på.
Vi inom vänstern måste våga ställa politiska krav, klimatomställning kan inte bara läggas på individen.
Samtidigt måste vi också väcka det personliga engagemanget. Det var 70-talsvänsterns styrka. När vi gör något tillsammans, hur litet det än är, skapas hopp. När vi startar ett matlag, en bilpool eller en barnklädsloppis händer något i oss, det som hände folkrörelsernas pionjärer. Tillsammans är vi starka. Vägen är lång, men vi kan börja gå.