Utrikes 18 oktober, 2020

Vägen tillbaka för Bolivias socialistparti

Socialistpartiet MAS var en gång nästan synonymt med regeringsmakten i Bolivia. Efter ett år där presidenten Evo Morales gått i landsflykt och partiet stått under attack från militär, rättsväsende och hela den politiska oppositionen har partiet ändå inte fallit samman. I valet på söndag står återkomsten på spel.

I oktober ägde en historisk händelse rum i boliviansk politik: den första tv-sända valdebatten där alla presidentkandidater deltog.

Som i många latinamerikanska länder tenderar politiker att hellre elda upp redan trogna anhängare med känslosamma tal på mass­möten eller att skaka händer på änd­lösa turnéer genom byar och bostadsområden, än att utsätta sig för kritiska utfrågningar eller stå öga mot öga med motståndare. Men inför valet på söndag har alla uppenbarligen bedömt att de inte har råd att avböja.

Inför söndagens val har Bolivia tagit del av tv-sända presidentvalsdebatter – en ovanlighet i ett land där kandidaterna traditionellt hellre hållit i massmöten med de egna anhängarna. Foto: Jorge Uechi/AP/TT.

Inför söndagens val har Bolivia tagit del av tv-sända presidentvalsdebatter – en ovanlighet i ett land där kandidaterna traditionellt hellre hållit massmöten med de egna anhängarna. Foto: Jorge Uechi/AP/TT.

Tv-debatten håller sig betydligt mer civiliserad än motsvarigheten i USA, men det märks att många av deltagarna är en smula ovana vid situationen. Feliciano Mamani, från lilla nationalist­partiet PAN-BOL, klädd i gruvarbetar­hjälm och arbetsskjorta, verkar läsa innantill. Den frikyrklige pastorn Chi Hyun Chung, som kom trea i det ogiltigförklarade valet förra året, tenderar oavsett ämne att glida in på hotet från världskommunismen. Fernando Camacho, den radikala protest­ledaren från förra årets demonstrationer, har framställt sig som icke-politiker eller antipolitiker, och många anhängare blev besvikna när han valde att kandidera. Han försöker nu odla en själv­säker, professionell företagarstil.

– På grund av ideologiska strider har vi förlorat miljonindustrier. Det handlar inte om höger eller vänster, utan om bolivianska jobb, säger han – för att sedan presentera ett förslag om avskaffade kollektivavtal.

De två favoriterna, Carlos Mesa från center­koalitionen Medborgarsamlingen och Luis Arce Catacora, tidigare finansminister för gamla regeringspartiet MAS, låter båda lite som om de föreläser. Båda har akademisk bakgrund. Och båda talar en hel del om det förflutna, men målar upp fullständigt olika bilder.

Mesa beskriver de föregående 14 åren med MAS som urspårad populism, dominerade av grundlagsbrott, godtycklighet och korruption. Arce talar i stället om ”ekonomisk stabilitet” (ett av nyckelslagorden i partiets kampanj) under en för Bolivia unikt lång epok, inklusive genom den globala finanskrisen, som tagit miljoner människor ur fattigdom.

Vi har varit utsatta för hård förföljelse, attacker från beväpnade grupper som agerar med stöd från polisen och militären, åtal, försök att stoppa kandidaturer eller förbjuda hela partiet, men vi har undvikit att falla för provokationer.

– När vi tillträdde fanns det 4 miljarder dollar på bankkonton, i dag finns det 22 miljarder. Det är inte statens pengar, det är pengar som ni, det bolivianska folket, har kunnat spara, säger han.

Mellan de två versionerna av de gångna årtiondena står kanske den avgörande striden inför valet, men kandidaterna går aldrig in i någon riktig dialog med motståndarens bild. De föredrar att tala så mycket som möjligt om sin egen.

För- och motståndare till socialistpartiet MAS i handgemäng tidigare i oktober. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Anhängare och motståndare till socialistpartiet MAS i handgemäng tidigare i oktober. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Den aningen udda och trevande debatten speglar den djupa osäkerhet landet befinner sig i efter att MAS-regeringen föll förra året. För MAS-anhängare har det varit en chock att efter nära ett och halvt årtionde inte längre befinna sig vid makten – i diskussioner online kan man se en del partiföreträdare som fortfarande kallar sina motståndare ”oppositionen”. För många av MAS motståndare har det samtidigt varit en besvikelse att se ”övergångsregeringen” (som nu har suttit runt ett år) hänge sig åt samma korruption som de alltid anklagat MAS för – mest dramatiskt när hälsoministern sparkades och häktades för köp av respiratorer till överpris.

Många bolivianer är fortfarande osäkra på vad som egentligen hände förra oktober. Var det en statskupp? Ett folkuppror? Var det valfusk? Inledningsvis blev det senare den veder­tagna bilden, och opinionsundersökningar visar att en knapp majoritet fortfarande tror så. Men ett år efter maktskiftet har fortfarande inga konkreta bevis dykt upp, och samtidigt har internationella studier, bland annat av två forskare vid MIT-universitetet i Massachusetts, underkänt de statistiska belägg som amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, förlitade sig på för att förkasta valresultatet.

Efter andra våldsamma maktövertaganden i Syd- och Latinamerika, exempelvis 2009 i Honduras, har den förlorande sidan oftast utplånats som politisk kraft. Däråt verkade det också vara på väg i november och december, när tiotals politiker från MAS greps eller åtalades. Men så blev det inte.

– Vi har varit utsatta för hård förföljelse, attacker från beväpnade grupper som agerar med stöd från polisen och militären, åtal, försök att stoppa kandidaturer eller förbjuda hela partiet, men vi har undvikit att falla för provokationer, säger Adolfo Mendoza, sociolog och kandidat för MAS till rådet för internationella samarbeten, till Flamman.

Anhängare till MAS blockerade tidigare i år en motorväg i protest mot planerna på att skjuta upp höstens presidentval. Partisympatisörer såg dessa planer som ett led i att hindra MAS från att vinna tillbaka makten. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Anhängare till MAS blockerade tidigare i år en motorväg i protest mot planerna på att skjuta upp höstens presidentval. Partisympatisörer såg dessa planer som ett led i att hindra MAS från att vinna tillbaka makten. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Dåvarande presidenten Evo Morales, hans vicepresident och ett halvdussin ministrar har flytt landet. Andra har tagit sin tillflykt till mexikanska ambassaden, där de fortfarande sitter fast, och några har gripits efter protester och massakrer där militären skjutit ihjäl tiotals demonstranter och undantagstillstånd utlysts. Trots det lyckades MAS bromsa och hejda sitt fall.

Partiet föll inte sönder, de juridiska för­söken att upplösa det eller stoppa dess kandidater lyckades inte, och dess representanter tog återigen plats i det parlament där de fortfarande har majoritet och kunnat utgöra en viss motvikt till den på tveksamma grunder utnämnda övergångspresidenten Jeanine Añez.

Statsvetaren Fernando Molina har pekat på att det bolivianska folket, oavsett vilket parti de stödjer, inte vill förlora sin demokrati som sådan. Samma instinkt som fick majoriteten att rösta emot obegränsat omval för Evo Morales, och ännu mer att reagera mot att han inte respekterade omröstningsresultatet, fick den att slå bakut mot försöken att utplåna MAS som politisk kraft. Folk inser att bara om det finns verkliga alternativ att välja mellan, kan de ställa krav på politikerna och begära något i utbyte mot sitt stöd, menar han.

Inte bara lyckades partiet överleva, utan också vända opinionssvackan från runt 30 procent – som betraktas som partiets ”hårda kärna”, till stor del organiserad i sociala rörelser – till enligt en del opinionsundersökningar över 45 procent, andra lite under 40. Den avgörande gränsen är över 40 procent med en marginal på 10 till nästföljande kandidat, vilket nästan säkert är Carlos Mesa, som pendlat just däromkring. Då skulle Arce vinna i första omgången. I en utslagsomgång anses risken vara stor att hela motståndarspektrat enar sig mot honom.

Däremot finns det ännu inga tecken på att endera av de tunga mottävlarna, Mesa eller Camacho, skulle lägga sig för den första omgången. Det är betydligt bättre odds än någon hade gett MAS kandidat vid årets början.

– Den nuvarande regeringen har fört landet in i en trippel kris, ekonomisk, sanitär och politisk, och vi är de enda som föreslår en lösning. Allting hänger ihop – om vi inte tar tag i ekonomin kan vi inte klara människors försörjning, och då kan vi inte heller kämpa mot pandemin, säger Adolfo Mendoza.

Carlos Mesa är centerkoalitionen Medborgarsamlingens affischnamn och MAS tyngsta konkurrent i presidentvalet. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Carlos Mesa är centerkoalitionen Medborgarsamlingens affischnamn och MAS tyngsta konkurrent i presidentvalet. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Bolivia har drygt 8 000 döda i covid-19, vilket placerar landet på ungefär samma nivå som Brasilien i förhållande till befolkning, men det är inte säkert att siffrorna är fullständiga. Samtidigt beräknar både Världsbanken och Bolivias centralbank att BNP kommer falla runt 6 procent under året. Det skulle leda till en miljon nya fattiga av 11 miljoner invånare, enligt ekonomen Alfredo Serrano vid Centrum för latinamerikansk strategi och geopolitik i Spanien.

En mer pessimistisk uppskattning är att befolkningens inkomster – som till stor del kommer från en paralyserad informell sektor – kommer att falla med mellan 30 och 50 procent och att över 2 miljoner människor därmed kommer att sjunka ned i fattigdom. Bolivias stimulansåtgärder för att motverka krisen motsvarande bara 1 procent av BNP och är de minst ambitiösa i hela Latinamerika, enligt Serrano. Den spridda uppfattningen att regeringen Añez varit ett misslyckande på alla fronter, som avspeglats i stadigt fallande opinionssiffror, var avgörande för att Jeanine Añez skulle dra tillbaka sin egen kandidatur.

MAS krisprogram innehåller en omförhandling av landets utlandsskuld med krav på ett tvåårigt betalningsstopp. En liknande omförhandling genomfördes nyligen av Argentina med nära femtioprocentiga avskrivningar som resultat, och även Ecuador sitter just nu i skuldförhandlingar.

MAS vill också se en extraordinär skatt på förmögenheter – också det ett krav som rests i en rad länder i Latinamerika och världen under pandemin, men som hittills inte blivit verklighet någonstans. De extra resurserna planeras att användas till såväl stora kontantbidrag till fattiga familjer som storsatsningar på bland annat biodiesel. Det senare ska samtidigt ”trygga landets energioberoende” och dra igång ekonomin och skapa jobb.

Jämfört med sina toppresultat 2009 och 2014 förlorade MAS – också enligt de officiella röstsiffrorna – runt 15 procent av väljarkåren. Partiets förhoppning är att de hårdare tiderna, minnet av den framgångsrika ekonomiska utvecklingen under de gångna 14 åren – som Arce, finansminister under nästan hela perioden, personifierar – och besvikelsen över den nya regeringen ska locka en del av dem tillbaka.

– Vi förlorade en del av medelkklassen, en medelklass som växt just tack vare de ekonomiska framstegen. Det blev en identitet och en klassmarkör att vara opposition. En del av den gruppen är tillbaka nu. De återupptäcker att de är en del av folket, att de inte heller klarar sig med sina butiker eller företag om de fattiga blir fattigare, att de också behöver en aktiv statlig ekonomisk politik. En annan del är för grundmurat fientlig, ofta med rasistisk bakgrund, för att det ska gå att nå dem, tyvärr, säger Adolfo Mendoza.

Nuvarande regering har fört landet in i en trippel kris, ekonomisk, sanitär och politisk, och vi är de enda som föreslår en lösning. Allting hänger ihop – om vi inte tar tag i ekonomin kan vi inte klara människors försörjning, och då kan vi inte heller kämpa mot pandemin.

Men även om situationen för Bolivias socialist­parti har förbättrats markant det senaste året återstår en viktig fråga. Om Arce och MAS faktiskt skulle vinna, kommer de tillåtas fredligt återta makten? Även de mer moderata motståndarna, som Mesa, har byggt sina kampanjer kring hotet att MAS skulle återvända och framställt det som en väg in i diktatur. Skulle de verkligen acceptera en sådan utgång?

– Vi är beredda på möjligheten att de inte gör det. Det beror också på vad USA-­ambassaden säger. Det var den som pressade Añez att dra tillbaka sin kandidatur. Om de skulle göra det kommer det förmodligen att följa ett mönster där man igen anklagar oss för valfusk i MAS starkaste fästen, tillsammans med para­militära aktioner för att destabilisera landet och sätta valets legitimitet i tvivel. Det måste vi i så fall bemöta med en stor mobilisering, utan att samtidigt låta oss provoceras till nya våldsamheter. Det bästa vore en seger med stor marginal, men ligger det precis på gränsen, är risken stor att de kommer hitta någon ursäkt att inte acceptera resultatet, säger Adolfo Mendoza.

Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara av krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sin sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men det där är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka det.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)