Hur länge ska det fortsätta?
Personlig assistans skärs ner, men rut och rot ångar på.
Hur länge ska vi fortsätta att skära ner på stödet till sjuka, gamla och arbetslösa och ge stöd åt en relativt välmående medelklass?
Att alls komma ut och kunna ha ett socialt liv är tydligen inte lika viktigt som att riva ut köket vart tredje år..?
Visst, verkligheten är inte svart och vit. Rut och rot kan ge arbetstillfällen, svarta jobb kan bli vita. Men varför inte ett behovsprövat rut, ungefär som behovet av hemtjänst prövas?
Den som ensam tar hand om barn eller om svårt sjuka anhöriga, den som går på tuffa cytostatikabehandlingar, har kronisk värk eller har ett hjärnskadat barn som river hemmet så fort man vänder ryggen till borde kunna få hjälp i hemmet. Som det nu är subventionerar vi en livsstil där friska, hårt arbetande människor väljer bort att ta hand om sina egna hem. Samtidigt rullar den stora skuldsättningen allt snabbare.
Ekonomer varnar. Ränteavdragen borde sänkas, då skulle så småningom bostadspriserna planas ut. Men vilken politiker vågar?
Så går våra skattepengar också till dessa avdrag.
Medelklassen ska leva som överklassen, alltmedan gamla, sjuka och funktionshindrade får snaran allt hårdare runt sig.
Det är mycket svårt att kritisera Thailandsresor, köksrenoveringar och annan lyxkonsumtion.
Det liberala mantrat lyder ju: kapitalismen gör det möjligt för en vanlig jobbare att resa på lyxsemester och att ha ett vackert hem.
Vi inom vänstern kan inte bara avfärda det. Dels ska vi aldrig döma enskilda människor. Vi vet aldrig hela bilden varför någon vill riva ut köket eller mörda klimatet med en Thailandsresa. Vem har rätt att kasta första stenen?
Dels kan vi inte förneka att vi alla njuter av kapitalismens och den industriella serieproduktionens fördelar.
Visst, det är någon annan som betalar priset, till exempel i Bangladesh textilfabriker.
Att det var en stor fördel för många när Singer började serietillverka symaskiner i mitten av 1800-talet och när den serietillverkade järnspisen befriade kvinnorna från det eviga passandet av den öppna elden, det går inte att förneka. Men vi vet också att kapitalismen skapar enorma klyftor och håller på att ta död på jorden. Vi måste våga stå upp för andra drömmar än överklassens konsumtionsmönster. Vi måste visa på alternativ. Vi måste lyfta fram att det vi alla innerst inne längtar efter är bekräftelse, gemenskap, sammanhang och trygghet.
Det ligger inte i ett häftigt kök.