Utrikes

Val i splittrat land

Anhängare till Irakiska kommunistpartiet IKP demonstrerar i Bagdad på första maj. Foto: Hadi Mizban/AP/TT.

Inför valet i Irak har vänstern allierat sig med en religiös rörelse. I bakgrunden finns kampen mot terrorn, sekteristisk splittring och skenande korruption. Hur ett regeringsalternativ ska se ut är svårare att förutse än på länge.

Utrikes

När Irak går till val på lördag är det ett land som precis kommit ur en serie svåra kriser: det kurdiska styrets misslyckade försök att utropa självständighet, en djup spricka i den tidigare styrande koalitionen, och inte minst det tre år långa kriget mot Islamiska Staten.
Allt detta innebär att det politiska landskapet är om möjligt ännu mer oförutsägbart och komplicerat än tidigare. Samtidigt har de stora politiska problemen och den osäkerhet landet levt med länge knappast försvunnit. Abdulaziz Jajo Jirgees är kontaktperson i Sverige för Irakiska kommunistpartiet (IKP), valets främsta vänsteralternativ. Han menar att situationen just nu är riskabel.
– Läget i Irak är spänt och de styrande partierna hotar med våld om någon försöker störa deras maktposition. Det känns i luften: så fort spänningen ökar sker explosioner på olika ställer och oskyldiga civila blir offer, säger han.

Sekteristiskt system

Sedan den amerikanska invasionen 2003 har det hållits fyra val i landet, med varierande grader av demokratisk legitimitet. Gemensamt för dem har varit att nästan alla platser i parlamentet tillfallit stora koalitioner, baserade främst på religiös och etnisk tillhörighet – shiitisk-muslimsk, sunnitisk-muslimsk respektive kurdisk – snarare än specifika politiska program eller höger-vänsterfrågor.
Givet att shiiterna är den klart största gruppen i landet – de utgör omkring 65 procent av befolkningen – har shiitiska koalitioner konsekvent blivit de största, och alltså dominerat landets politiska landskap. Landets politiska system är dessutom inte bara i praktiken utan också formellt organiserat enligt sekteristiska principer, där politiska poster, och därmed även tillgång till statliga medel och möjligheter, tilldelas i stor utsträckning utifrån religiös och etnisk tillhörighet.

Men 2014 föll den dittills styrande, shia-dominerade alliansen samman efter interna stridigheter. Nuri al-Maliki, känd som en hårdför företrädare för shiitiska intressen, tvingades avgå, och ersattes av den relativt okände Haider al-Abadi. Även han är shiit, men uppfattas allmänt som något mer kompromissvillig. Kampen mellan al-Malikis så kallade Rättsstats-allians (”Dawlat al-Qanun”) och den senares Seger-allians (”al-Nasr”) kommer, givet hur många de shiitiska väljarna är, förmodligen att avgöra vem som styr landet efter valen.

Eftersom även de sunnitiska och kurdiska allianserna samtidigt är mer splittrade än någonsin tidigare är det nästan omöjligt att sia om exakt hur en kommande regering kan tänkas se ut. Inte minst befinner sig den sedan tidigare, i alla fall nationellt sett, relativt enade kurdiska rörelsen i en djup kris, efter att självstyret i landets norra delar förra året misslyckats med att uppnå självständighet.
Efter att man ensidigt kallat till folkomröstning, som självständighetsförespråkarna vann med stor marginal, gick den federala armén in i Kurdistan. Till mångas förvåning möttes de knappast av något nämnvärt motstånd, och det hela blev till slut en katastrofal prestigeförlust för ledande kurdiska nationalister som al-Barzani som satsat allt på självständighet. Mycket tyder på att de kommer att göra ett mycket dåligt val.

Terror och splittring

Samtidigt överskuggas valen förstås till stor del av det nyligen avslutade kriget mot IS. Al-Abadis så kallade Seger-allians försöker kapitalisera på just denna seger och framställa sig som representanterna för trygghet och säkerhet. Och visst är längtan efter normalitet en viktig faktor.
– Just nu är folket på väg att återvända till det mindre kaotiska livet före IS. Läget är fortfarande illa, men jämförelsevis med den fruktansvärda IS-terrorn blir det en känsla av relativ stabilitet, säger Lina al-Nahar, vänsteraktivist och medlem i Vänsterpartiet och IKP.
Samtidigt är den bild av nationell enighet som skapats tack vare kriget mot terroristerna till stor del en chimär, menar al-Nahar:
– På den politiska arenan är läget kaotiskt och splittringen större än någonsin. Det finns varken ett enat folk eller ett enat land som partierna slåss om eller för: det vi har är politiska agendor, nationalistiska och kapitalistiska linjer som styrs av grupper med privata intressen.

Sekterismen är stark och det är nog naivt att tro att den kommer att försvinna under en nära framtid

För samtidigt som kampen mot IS är färsk i minnet hos de flesta domineras den politiska debatten av ett växande missnöje med den utbredda korruptionen och maktfullkomligheten hos de etablerade politiska krafterna. Den 16 juli 2015 utbröt stora politiska protester över stora delar av landet, med centrum på Bagdads Tahrir-torg. Hundratusentals människor protesterade mot de styrande eliterna, och demonstrationerna har pågått från och till sedan dess.

Sekularism och antisekterism

Som en del av kampen mot korruptionen har också frågan den religiösa tillhörighetens roll i politiken kommit att hamna i centrum. Protesterna mot sekterism och korruption har blivit en ny kraft i Iraks politiska landskap. Jajo Jirgees ser proteströrelserna som något som ger hopp om en ljusning, och framför allt något som skapat ett större utrymme för anti- och icke-sekteristiska rörelser och krafter.
– Anti-sekterismen är mer accepterad nu än för några år, till stor del sedan tack vare vårt tålamod och folkets växande erfarenhet och bättre förståelse för innebörden i begreppet. Folket har testat det religiösa styret och vet vad utfallet blivit: mer fattigdom, mer arbetslöshet, dålig sjukvård, sämre skolor och bristfällig säkerhet.

Till skillnad från tidigare har också flera av de politiska blocken försökt framställa sig som religionsöverskridande. Givet deras historia, och det faktum att de flesta av dem fortfarande leds av representanter för det rådande, sekteristiska systemet, är det svårt att ta det på stort allvar. Frågan är också om landet verkligen är redo att lämna sekterismen bakom sig på allvar, menar Lina al-Nahar.
– Sekterismen är stark och det är nog naivt att tro att den kommer att försvinna under en nära framtid. Miljön irakierna lever i i dag är knappast redo för sekularism ännu. Kanske till nästa val. Men jag upplever att det finns en förändringsvilja hos den yngre generationen.

Kontroversiell allians

IKP har under de senaste åren spelat en avgörande roll under proteströrelserna och har ett grundmurat rykte som representanter för just sekularism och kampen för social rättvisa. Partiet var länge ett av världens starkaste kommunistpartier, men led oerhört hårt under Saddam Husseins styre och har fått kämpa för att återuppbygga rörelsen sedan 2003.

I det kommande valet har IKP bildat en allians som försöker representera ett alternativ till de etablerade krafterna. Denna nya allians är dock i sig långt ifrån okontroversiell, inte minst eftersom dess andra huvudkraft är den kände shiitiske ledaren Muqtada al-Sadr och hans så kallade Sadrist-rörelse. Sadristerna var visserligen en viktig kraft i protesterna mot korruptionen och har också uttryckt kritik mot det sekteristiska systemet, men även inom partiet har diskussionens vågor gått höga: är det verkligen en bra idé att alliera sig med en rörelse som när allt kommer omkring leds av en religiös skriftlärd?
Enligt Jajo Jirgees öppnar alliansen nya möjligheter för IKP och vänstern i allmänhet:
– Al-Sadr-gruppen har förändrat sin roll många gånger, från milis mot ockupationen till stöd för våra demonstrationer på Tahrir-torget för tre år sedan, och de har varit i konflikt med andra grupper i parlamentet. Al-Sadrs anhängare är också vår målgrupp: de är till stor del arbetare och outbildade. De lever i fattigdom och har varit offer för alla regeringar hittills.

Lina al-Nahar är mer skeptisk, även om hon ser logiken i att försöka nå ut till nya grupper:
– Jag har förståelse för hur partiet tänker när det kommer till hoppet om att få till stånd en bredare rörelse. Men Muqtada al-Sadr har redan 40 parlamentsplatser och har tidigare varit allierad med regeringen. Varför är han plötsligt så villig att överge sin maktposition nu? Jag är rädd för att få vi kommer få se många brutna löften efter valet, säger al-Nahar.
Trots allt finns ändå ett hopp om att Irak kanske äntligen är på väg ut ur en period som, även med landets egna mått mätt, har varit oerhört svår. Om vänstern, ungdomen och de nya radikala krafterna är starka nog att bryta igenom den skugga av korruption, sekterism och terrorer som fortfarande vilar över landet återstår att se.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

  • Irak
  • Irak val
  • IS

Utrikes