Titeln på Joel Mauricio Isabel Ortiz’ debut, Sången om en son, är dubbelbottnat ironisk. Romanen handlar nämligen om våldet i att konstrueras som son. När en adopteras från ett fattigt land för att västerländska människor ska få möjlighet att uppfylla kärnfamiljsnormen men sedan inte får den kärlek ett barn borde kunna vänta sig av sina föräldrar. När en görs till ”son” fast en inte identifierar sig som man. Sången i titeln är sålunda en vredes- och sorgesång. Berättelsens jag är en skådespelare som håller på att gå allt djupare ner i missbruk. Hen bor hos en kille som hen inte känner sig helt välkommen hos och ligger med olika tinderragg på ett på samma gång mekaniskt och förtvivlat sätt. Dessutom har en av de närmaste vännerna, Levina, drabbats av cancer. I tillbakablickar träder en barndom präglad av otrygghet, med en tidigt död mamma och en våldsam och nyckfull pappa, fram. Som vuxen har berättarjaget kommit att se på transnationell adoption som ett slags kolonialt övergrepp, en våldshandling i sig. Ortiz visar med obarmhärtig tydlighet hur det våld som präglat huvudpersonens uppväxt spiller över och fortplantar sig i hens vuxna tillvaro. I drogerna och i behandlingen av den egna kroppen. Sången om en son är överhuvudtaget en mycket kroppslig skildring, där både vreden och sorgen tar vägen genom kroppen. Den speglar det våld som ofta är en realitet, och alltid ett hot, mot den icke-binära, rasifierade, queera kroppen.
En passage som får mig att fundera är när huvudpersonen i en rasande och förtvivlad inre monolog far ut mot de självgoda västerländska kvinnor som använder adopterade barn som ett medel för att leva upp till bilden av kvinnan som mor. Detta är en träffande beskrivning av moderskapet som å ena sidan ett påbud som kvinnor uppfattas som misslyckade om de inte uppfyller. Och å andra sidan något som historiskt nekats fattiga och rasifierade kvinnor genom bland annat tvångssterilisering och fortfarande nekas dem i länder där adoption blir den enda möjligheten för en ensamstående kvinna. Men ändå är det i huvudpersonens fall fadern, och inte den sedan länge döda modern, som gjort mest ont.
Samtidigt är det kvinnor som framställs som de mest positiva gestalterna i romanen. Farmodern som älskar barnet på ett sätt fadern inte förmår. Vännen Levina. Den nästan bortglömda adoptivmodern, och även vännen Lo som till en början tycks förlorad till heteromonogamin. Och faktum är att Sången om en son är en berättelse om läkande. Den slutar till och med nästan lite väl gemytligt, men bara nästan. Ortiz har tillräckligt språkligt gehör för att kunna ro i land både lyckliga slut och scener vid dödsbäddar utan att det blir pekoral. Och det om något bör ses som ett kvitto på en stark debut.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.